Våren har kommit

Våren har kommit! Våren har kommit! ― ropade en ung Kråka högt medan hon flög genom skogen.

Har du sett den? Är den vacker? ― frågade en ung Spett.

Nej, jag har inte sett den. Jag hörde bara hur sparvar i stadsparken badade i en pöl och kvittrade glatt.

Undrar hur VÅREN ser ut? ― blev Skata intresserad. ― Vem har sett den?

Du är dum, Skata! Du har sett den, och jag har sett den, ― muttrade tant Uggla och tittade ut från sitt hål i den gamla eken. ― Och ni har alla redan sett den också.

Var är den? ― frågade Spetten och Skatan i kör, sittande på en lindgren.

Där är den!

Var? ― vände fåglarna på sina huvuden.

Ja, titta! Snöhögarna har blivit grå, snön smälter och rinner som små bäckar över skogsbäckarna. På en låg kulle bryter grässtrån och de första blommorna ― snödropparna ― fram ur snön. Solen lyser starkare och värmer jorden. Frosten är borta, det finns ingen snöfall och ingen isig vind. Snart kommer fåglarna att återvända från de varma länderna till våra skogar. Träden kommer att få knoppar och små gröna löv kommer att visa sig. Allt detta är våren! ― förklarade tant Uggla.

Finns det skogar där det inte finns vinter, snö och frost? ― frågade den unge Spetten.

Ja, det finns sådana skogar! Långt, långt i söder, där det alltid är varmt och solen skiner, ― svarade den visa Ugglan. ― Där finns många fåglar som är rädda för kyla. I söder övervintra de, och på våren återvänder de hem. Och så varje år.

Och vill de flyga dit och dit? Det måste vara så långt borta? ― frågade en annan Kråka, vän till den som spred vårnyheter, till Ugglan.

Om de inte flyger bort kommer de att frysa ihjäl av kyla och hunger. Snart kommer gråkorna, stärnorna, lärkan, svalan att återvända. Snart kommer vi att höra Lärkans morgonsång. Förstår ni nu vad våren är? ― frågade tant Uggla.

Ja! ― ropade fåglarna i kör.

Våren! Våren har kommit! ― hördes glada fågelsånger genom skogen.