I ett kungarike levde en prinsessa. En helt vanlig flicka, bara lite olydig – precis som alla barn i hennes ålder.
Och han har enorma tänder, och han sprutar eld bara genom att andas! Den som hamnar hos honom är dömd att dö!
Sa alltid Emilias mamma-drottningen.
Och de prinsessor som hamnar hos draken är de som inte borstar tänderna på morgonen och inte äter upp sin soppa.
Tillade pappa-kungen.
I början var Emilia verkligen rädd för draken som bodde "i det där tornet i norr". Men åren gick, flickan växte upp, och rädslan började sakta överskuggas av hennes nyfikenhet. Och dessutom hade hon i hemlighet vågat med barnen – vakternas barn: skulle hon kunna gå till draken? Eller var hon en fegis?
Men hon var ju en prinsessa! En riktig sådan! Hennes namn var till och med redan inskrivet i familjeträdet. Därför var det inte i hennes intresse att vara feg och ge upp.
När hon väntade tills mamma och pappa gick till ett av sina otroligt tråkiga möten, snodde Emilia ett par äpplen från köket och gav sig iväg. Hon gick länge, och även om avståndet i verkligheten var litet, visade det sig vara en svår uppgift att ta sig fram i vackra skor genom den täta skogen.
Men hon var ju en prinsessa! Och därför stod hon redan efter ett par timmar vid tornet av mörkt tegel. Hon tittade sig omkring – men draken fanns ingenstans. Hon var just på väg att fnissa att det bara var sagor, men då flimrade ett ljus i det höga fönstret.
VEM HAR KOMMIT TILL MIG?
Ljöd en dånande röst. I ett ögonblick glömde Emilia sin status. Hon krympte ihop och darrade.
J-j-j-jag.
Svarade hon med darrande röst.
OCH VAD VI… Hosta-hosta… OCH VAD… Hosta-hosta… OCH VAD VILL DU… Atjo!
Och plötsligt ramlade en liten drake med gröna vingar ut från tornet.
Först stod Emilia förvirrad, men sedan började hon skratta.
Varför skrattar du?
Sa draken sårat.
Men du är ju helt liten!
Förklarade flickan genom skrattårar.
Och alla skrämde mig och sa att om jag inte borstar tänderna skulle du bita ihjäl mig.
Ja, jag kanske kan bita ihjäl dig, hm. Särskilt om du inte lyssnar på din mamma. Hon säger ju vettiga saker, hon vill dig väl.
Ja, jag vet, jag vet. Men den där soppan är så osmaklig... Nåja. Berätta hellre om dig själv.
Och prinsessan märkte inte hur en hel dag gick – så uppslukade blev de. Och först när solnedgången färgade himlen purpurröd insåg hon – hon måste gå, annars kommer de att sakna henne.
Ja, jag måste nog gå nu.
Flickan vinkade.
Åh... Ja, du... kom gärna tillbaka. Det är så tråkigt att sitta här ensam.
Erkände draken.
Emilia nickade och log när hon gick. Nu visste hon att hon hade fått en ny vän.
