Pälsskogarna har alltid varit kända för mångfalden av varelser som bor där. Detta lockade tänder-jägare, som samlade djur för den fruktansvärda samlingen av kung Uma-Uma från Berlinien. Den här historien handlar om en varelse som var ovanlig även för pälsskogarna.
Vår hjälte heter Vän Färgsprut. Han kallades Vän för att han varje dag försökte hjälpa någon. På vilket sätt som helst. Även om ingen bad honom om det. Det var meningen med hans liv. Och Färgsprut blev han på grund av sin förmåga att skjuta flerfärgad färg från korallliknande utväxter på sin rygg.
Med sådan skicklighet kunde han naturligtvis inte hjälpa många på riktigt. Han målade om ett hus för en äldste utan hans vetskap, eller ritade på tvillingar för mormor Gru så att hon kunde skilja dem åt. Men han anade inte vilken vändning som ödet hade i beredskap för honom! Vän Färgsprut skulle hjälpa hela pälsskogen och få den högsta utmärkelsen från pälsbukarna! Men låt oss ta det i ordning...
En dag gav sig Vän Färgsprut som vanligt ut för att söka efter dem som behövde hjälp. Plötsligt språng tänder-jägare ut från ett bakhål. De kastade ett nät över honom och drog honom in i en bur gjord av grenar.
Av rädsla knöt Färgsprut ihop ögonen och öppnade dem inte medan de bar honom. Och de bar honom mycket länge. När buren ställdes på marken var det redan mörkt. Han pressades från alla håll, höjdes plötsligt upp och kastades sedan på något mjukt.
När han öppnade ögonen tittade han omkring och började gråta, för han förstod var han befann sig. Det var Uma-Umas slott. Färgsprut kände igen platsen från berättelserna från den galne Igelkotten – den lokala galen, den enda som lyckades fly härifrån. Han låg på en hög med halm i en av många burar som fanns på slottsgården. Två väktare satt vid en eld i närheten. De var mycket större än tänder-jägarna.
Förresten kallades jägarna tänder-jägare för att deras nedre tänder helt täckte näsan. Men dessa väktares tänder täckte även pannan och fungerade som ett slags huvudskydd.
De pratade mycket högt. Färgsprut beslöt att vädja till dem för att be om vatten. Men så snart han öppnade munnen – grep någon honom plötsligt i foten. Vår hjälte hoppade tillbaka och tittade närmare: ingen fanns där. Plötsligt rörde sig halmen, och från högen hördes en svag vispning: "Försök inte tala till dem, de slår dig."
Vem är du? – sa Färgsprut när han kom till sig själv.
Tyst, – viskade rösten. – Lägg dig, låtsas att du sover.
Färgsprut låg sig och upprepade sin fråga: "Vem är du?"
Jag heter Pjo, – svarade rösten från halmen.
Ge mig något att dricka också, – nästan skrek Färgsprut.
Nej, jag dricker inte, mitt namn är Pjo. Jag är från dalbygden vid floden. Här, ta en äpple. Jägarna tappade det, men jag åt det inte för att jag går ner i vikt för att kunna ta mig mellan galler. Det är bara lite kvar. I natt ska jag fly, och då kommer jag att ha många äpplen!
Färgsprut kastade sig över äpplet, det var mycket saftigt och gott. Efter att ha ätit halva stannade han.
Jag vet inte hur länge jag kommer att vara här. Jag måste spara något till senare, – muttrade han för sig själv och gömde maten under halmen.
Efter att ha släckt törsten somnade han genast. Även väktarnas höga röster störde honom inte.
Färgsprut väcktes av något ljud. När han öppnade ögonen såg han ljusa facklor. Efter att ha vant sig vid ljuset såg han hur väktarna drog ut en cellkamrat som hade fastnat i gallret vid benet. Efter att ha dragit ut honom kastade de honom i en säck och bar honom upp för en trappa som låg långt bort mitt emot cellen.
Färgsprut var säker på att denna trappa ledde till den onde kung Uma-Umas gemak. Och han visste också att han snart skulle följa efter Pjo. Av oro torkade hans hals igen. Han sträckte handen dit där äpplet låg och frös: det var borta.
Varför åt du det, Pjo? – sa Färgsprut sorgset. – Du var så nära att fly, och du skulle ha haft många äpplen.
Snart återvände väktarna, och de gick rakt mot Färgsprut. Cellens dörr öppnades med ett motbjudande skrik. Den största väktaren grep honom plötsligt och stoppade honom i en säck.
I ungefär tio minuter bar de Färgsprut upp för trappan, och sedan skakade de honom ur säcken på ett kallt hårt golv. Färgsprut trodde inte sina ögon. Framför honom reste sig en enorm tron. Där satt den mest märkliga varelsen han någonsin hade sett: med helt vit hud, långt vitt hår och vita ögon. Det fanns ingen tvekan: det var kung Uma-Uma från det mörka Berlinien. Det sägs att hans farfar var från stammen av människor som bor bortom det stora vattnet.
När han såg Färgsprut log kungen och blottade sina vita tänder.
Äntligen, – sa Uma-Uma med en hes röst. – Hur länge vi har sökt efter den regnbågsfärgade igelkotten, det är mycket sällsynt att stöta på er sort. Du kommer att arbeta för alla dem vi inte fångade: jag tar varje droppe regnbåge. Ormhänder, pressa ut allt ur honom!
Jag kommer att ha det vackraste håret i hela världen, och hon kommer säkert att gå med på det, – sa kungen till ingenting.
Tjänarna grep den stackars varelsen med kalla slemmiga tentakler och började pressa hårt över en enorm kar. Genom korallerna på ryggen flödade flerfärgad vätska in i karet. Kungen beordrade omedelbar att fylla en kanna med den magiska färgen.
I tre dagar torterade ormhänderna den stackars igelkotten, och stannade bara för att ge sitt offer något att dricka. Färgsprut gav nästan upp, han hade inte längre kraft att uthärda misshandlingen. Plötsligt öppnades dörren till rummet. En tänder-jägare kom in. Han skrek till tjänarna att de skulle gå till torget. Där samlade kungen alla sina undersåtar så att var och en kunde se hans nya vackra hår.
Tjänarna kastade den torterade fången bredvid karet, utan ens att binda honom, och gick ut ur salen. Färgsprut märkte inte hur kung Uma-Uma dök upp framför honom.
Titta, usling, vilket vackert hår jag har nu! Du ser det först!
Kungens hår skimrade i alla regnbågens färger, och omkring hans hals hängde ett halsband av fångar. De var alla vid liv, men bundna på händer och fötter. Pjo var där, men Färgspruts blick stannade på en liten rund varelse – hans granne Rund Bo.
Bo kände igen Färgsprut och sa bara med läpparna: "Hjälp mig, Vän".
Färgsprut förändrades. Hans blick var inte längre plågad, och hans ögon började glöda. För meningen med Färgspruts liv var att hjälpa andra.
Kungen gick mot dörrarna och öppnade dem. Färgsprut förstod att där fanns en balkong som höjde sig över torget, där Uma-Uma väntade på sitt folk.
Med sina sista krafter tog Färgsprut ett djupt andetag, och från korallerna på hans rygg flög en enorm färgboll. Av överraskning vände kungen sig om, och bollen träffade honom rakt i ögonen. Uma-Uma skrek, vacklade, viftade med armarna och föll rakt in i färgkaret. Karet välte, och den magiska färgen spilldes på balkongen, och från den – på slottets invånare.
Det levande halsbandet slogs av från kungens hals. Det löstes upp, och fångarna flydde och tog med sig Färgsprut. De bar honom i armarna, för den stackars igelkotten hade ingen kraft kvar.
Efter att ha återvänt till pälsskogarna sov Färgsprut i en hel vecka. När han vaknade kallades han av pälsbukarna äldste, som länge hade skyddat skogen. De gav honom ett pris som endast de utvalda fick: de modigaste och djärvaste. Färgsprut utsågs till skogens försvarare tillsammans med pälsbukarna. För färgen som han sprutade på alla tänder-jägare tvättas inte bort, och nu är de mycket lätta att se på långt håll.
Den här historien berättas av invånarna i pälsskogarna från generation till generation. Föräldrar berättar den för sina barn så att de förstår att även små varelser kan göra stora saker.
SLUT.
