Det är okänt var och när detta hände, men det gick en legend i vår stad. Det sades att en riktig hjort strövar genom skogarna. Men den var ovanlig. Till skillnad från sina artfränder lämnade denna hjort ett gyllene spår överallt. Alla jägare trodde att hjorten helt enkelt var fylld med rent guld.
Det sades att han var en yngling som straffats för sin girighet. Att han hade stulit det sista från en trollkarl, tagit hans gyllene spira. Och för det straffades han med den tyngsta bördan: den onde magikern förvandlade honom till en hjort och fyllde hans buk helt med hans älskade guldmynt.
Det är okänt om det var sanning eller folksaga, men faktum kvarstod: varhelst den snabbfotade hjorten sprang, där blev guld kvar. Och därför var det en hederssak för varje jägare att fånga den och få tag på den dyrbara metallen.
Erik höll sig inte heller undan. Han ansågs vara den bästa jägaren i staden: vilket vilt du än visade honom, han kunde skjuta vad som helst. På hans konto fanns både kvicka harar och snabba fåglar. Men trots allt var denne jägare rättvis. Erik rörde aldrig skadade djur. Han jagade bara djur som störde människor: som stal kål från fälten, förstörde skördarna.
Men han kunde inte motstå en sådan frestelse - att skjuta en riktig gyllene hjort. Utan att tänka länge kastade han geväret över axeln och gick in i skogen. Han hittade inte hjorten snabbt, han fick vandra i snåren i flera timmar. Men till slut kom han ut på en glänta, och där - se - satt en hjort.
Erik lyfte geväret till axeln, men stannade plötsligt. Hjorten vände huvudet mot honom men rörde sig inte - bara frös och började gråta liksom. Och så genomträngande, så mänskligt...
Och då märkte jägaren att hjortens ben verkligen var täckt med guld. Försiktigt lade han geväret på en närliggande stubbe, liksom, se, jag ska inte göra dig något, gick fram till djuret och förstod vad som var fel.
Djurets ben var skadat, och därifrån rann inte blod - rent guld. Han försökte röra vid benet, och hjorten grät ännu starkare. Jägaren kliade sig i huvudet, tänkte lite - och sade:
Var inte rädd, jag ska hjälpa dig, så får det bli.
Han plockade läkande örter på gläntan, rev av en bit från sin dräkt och lindade djurets ben.
Det läker snart. Nu spring iväg. Och låt mig inte se dig mer.
Han stampade med foten.
Naturligtvis trodde ingen Erik hemma. De sa i staden att han inte kunde fånga djuret. De pratade lite - och glömde. Men det sägs att han hittade ett berg av guld precis vid sin tröskel. Är det sant? Det kan ingen säga.
