Det fanns en gång muldvadar. Små, i varma, släta pälsar.
Under jorden hade de ett litet hus ― ett bo, och dessutom en matförråd och tunnlar ― underjordiska gångar, genom vilka man från boet kunde ta sig åt alla håll.
Mamma Muldvad rörde på sin nos och tänkte: "Våren! Så ett år har gått. Snart kommer sommaren, och vi börjar gå upp till ytan, njuta av frisk luft och solens strålar. Jag ska visa ungarna hur roligt det är där! Sedan kommer hösten och åter vintern: kyla, snö. Vi gräver oss djupt ner under jorden igen och sitter i det mjuka boet, täckt med mossa och gräs".
Det är trettio dagar sedan ni föddes, ― sa Mamma Muldvad till sina fem små ungar. ― Det är dags att visa er vägen upp, till jorden. Vi gräver en tunnel dit. Vi andas in den friska vårluften, känner våren. Vi provar på frisk vitaminrik gräs. Och våra maskreserver börjar ta slut.
Men vad är våren? ― frågade en liten unge.
Våren är när det är varmt, solens strålar värmer jorden och allt omkring, inklusive oss muldvadar. På våren vaknar naturen, och olika insekter kommer fram från sin dvala: maskar, skalbaggar, myror. Det är vår mat. Grönt gräs växer fram ― också en underbar läckerhet, ― förklarade mamman. ― Nå, sluta prata. Till jobbet! Vi ska gräva en tunnel i denna riktning. Gräv, var inte lata!
Hela familjen arbetade tillsammans, och grävde sig närmare och närmare vårsolen.
Det dröjer inte länge innan ni, barn, lämnar ert hem, ― fortsatte Muldvaden att berätta. ― Ni går er egen väg och bygger nya tunnlar och bon. Så lär er hur man gör det!
Mamma, jorden är kall, ― klagade den lilla dottern.
Det gör inget. Snart värmer solen den, och den blir varm.
Men vad är solen?
Även om jag ser dåligt, ― svarade Mamma Muldvad, ― kunde jag se: den är stor, rund, och från den kommer varma långa strålar.
Men vad är strålar? ― frågade ännu en liten unge.
När vi kommer upp till ytan, då förstår ni vad det är.
Slutligen stack muldvadsfamiljen upp sina huvuden från under jorden.
Vad varmt! Vad det luktar konstigt! ― utropade dottern. ― Mamma, berätta en saga för oss, om hur Tummeliten nästan gifte sig med vår farbror Muldvad och hur en fågel stötte hennes.
Jag har berättat den för er hundra gånger.
Ja, berätta den igen, ― bad ungarna i kör.
Okej, jag berättar. Lägg er på jorden och vänd magen uppåt. Låt solen värma er, medan jag berättar sagan.
Och Muldvaden började tyst berätta: "När farbror Muldvad var på besök hos faster Åkermus ― en fältmus ― såg han en liten flicka. Eller rättare sagt, han hörde henne. Han var ju blind. Hon sjöng högt och vackert en glad sång. Muldvaden tyckte mycket om det, och började besöka Åkermusen varje vecka.
Farbror hade aldrig varit gift och hade inga barn. Han ville ta den lilla sångerskan till hustru.
Vill du gifta dig med mig, Tummeliten? Jag ska ge dig en pälskappa precis som min. Den har legat i en låda i många år. Det verkar som om den väntade på dig. Även om jag är blind och inte kan se dig, berättade faster för mig hur smal och vacker du är. Jag hör din röst, den är så klar. Vi ska bo tillsammans. Åkermusen säger att du äter lite ― bara ett halvt vetekorn. Så mina förråd räcker långt för oss. Du ska berätta sagor för mig, sjunga sånger och städa huset. Jag ska mata dig. Vill du vara min hustru?
Hon vill det, ― svarade Åkermusen. ― Men hon ska förbereda en hemgift: sy en vit klänning.
Och nu inbjuder jag er på besök, jag ska visa er mitt hus.
Tummeliten svarade ingenting och följde tyst efter musen.
De gick genom den underjordiska tunneln, och kom till farbrodern Muldvads hus. Flickan tyckte mycket om det. Huset var stort, lådorna fulla av pälskappor, och förråden fulla av mat. Tummeliten började sy sig en klänning och förbereda sig för bröllopet.
Hon sydde hela dagarna, och på kvällen gick hon ut från musens bo för att titta på solen och himlen.
Bröllopsdagen kom. Farbror kom med sina vänner för att hämta bruden och hade många gåvor med sig. Faster berättade att Tummeliten var mycket vacker: i en vit lång klänning och en fluffig vit slöja.
Innan bröllopet ville bruden titta på solen och andas in frisk luft. För hon skulle ju bo under jorden hela vintern.
Tummeliten gick upp till ytan, så vacker, och började sjunga en glad sång. Plötsligt flög en fågel fram, grep henne och förde henne långt, långt bort, och bara faster Åkermusen såg henne. Så farbrodern Muldvad gifte sig aldrig efter det och levde sitt liv ensam".
Varför hittade han inte en annan brud? ― frågade sonen.
Många muldvadar vill inte gifta sig och lever som eremiter, ― svarade Mamma Muldvad och bredde på sina tassar. ― Vi har värmts i solen, nu är det dags att äta lunch. Se där, jordmaskarna har krupit fram, ta dem fort innan de gömmer sig!
De små muldvadarna åt lunch och började förbereda sig för hemvägen. En efter en kröp de långsamt in i sitt bo.
