I en liten by som hette Häststaden bodde glada och snälla djur: grisen Rosa, hunden Tjappa, kon Stjärna, fåret Bä-Bä och andra. Och den viktigaste där var hästen Snöstorm. Snöstorm var ganska gammal och visste många underbar historier om allt möjligt.
En snöig vinterkväll samlades alla djuren på besök hos Stjärna. De drank örtte med varma havregryn och pratade ivrigt. Tjappa berättade om en förlorad skatt — ett ben som hon hade gömt i skogen men aldrig kunde hitta. Fåret Bä-Bä delade sin hemliga dröm: hon ville åka på ett vitt fluffigt moln, för hon liknade det så mycket… Bara den gamla Snöstorm var tyst.
Snöstorm, — sa grisen Rosa till henne, — berätta en intressant historia för oss, för du vet så mycket!
En historia? Hmm… Vad vill ni veta om? — frågade hästen långsamt.
Ja, till exempel något ovanligt om vår lilla by! — utropade Stjärna.
Bra. Häll er mer te och lyssna, — började Snöstorm sin berättelse. — För mycket länge sedan, när jag var mycket liten, anföll en stor björn vår by. Han var elak, hungrig och mycket stark. Han skadade de små, förstörde hus och tog mat åt sig. Höns, änder, små grisar, kor, hästar – alla gömde sig från honom djupt i skogen. Byn blev tom.
De stackars djuren hade ingen plats att bo. Nätterna blev allt kallare och kallare. Vintern närmade sig. Djuren höll möte för att diskutera vad de skulle göra, hur de skulle leva och hur de skulle driva björnen från byn. De gjorde en eld och tänkte och funderade hela natten.
Och på morgonen kom en vacker svart häst till den elden. Det var min farfar. Han återvände till vår by från tjänst: som föl hade han getts till en soldat. I många år reste han runt världen tillsammans med den soldaten, såg mycket och hörde mycket.
Farfar lyssnade på vad djuren klagade över och erbjöd sig att driva bort björnen. Men först föreslog han att bygga en bärs för björnen i skogen, så att han inte skulle tänka på att plundra andras hus och skada de små.
Men varför beslöt den svarta hästen att bygga ett hus åt björnen? Han var ju så grym! — protesterade kon Stjärna.
Livet är givet för goda gärningar, — fortsatte Snöstorm, — min farfar var mycket vis. Han brukade säga: "Sådd godhet så skördar du godhet". Så här var det… Efter att djuren hade byggt en bärs i skogen gick hästen till byn och hittade björnen. Björnen såg trött ut: han letade efter en plats för långt vinterbädd.
Farfar slog med hovarna mot jorden, och jorden skakade. Björnen blev rädd, men ville inte lämna byn. Annars, var skulle han sova? "Du hör inte hemma här bland tama djur. Vi har byggt en bärs åt dig i skogen. Gå och bo där. När du har sovit ut ska du ta hand om skogen, men rör inte byn!" sa hästen.
Björnen blev förvånad över sådan godhet. Han skämdes över sina dåliga gärningar. Han bad djuren om förlåtelse och gick till sitt nya hem. Sedan dess bor björnar i bärs.
Och vår by döpte djuren till Häststaden. Till ära för min farfar!
Din farfar gjorde rätt! — stödde fåret Bä-Bä. — Istället för att vara arg är det bättre att försona sig och leva lugnt och lyckligt!
Du berättade en intressant historia, — sa kon Stjärna, — tiden går fort under ett bra samtal. Solen har gått ner, det är dags att sova.
Godnatt, vänner!
