Vad är Nyår för en magisk högtid!!! Och om du inte tror på Tomten, ska jag berätta en historia som hände mig och min hund Laika.
På nyårsafton gick jag och Laika ut för att promenera i skogen. Plötsligt började det snöa kraftigt. Vi sprang snabbt längs en välbekant stig, men snön blev en riktig snöstorm, och vi kunde inte se något omkring oss. Vi villade omkring länge tills snöstormen slutligen upphörde.
Plötsligt såg jag en mycket, mycket hög gran. Jag var så länge upptagen av att beundra skogskönheten att jag inte märkte hur Laika försvann. Jag kallade på henne förgäves. Min älskade lilla hund fanns ingenstans. Jag bestämde mig för att klättra upp i granen och titta omkring. Jag klättrade högt, högt upp och märkte att kottar på granen lyste inifrån. Jag böjde mig mot en kotte, tittade in och såg ett miniatyrslott.
Det bestod av ädelstenar. Fönstren var av kristall, taket var smaragdgrönt, och dörrarna var gjorda av tunnaste is, som skimrade i alla regnbågens färger. Och då hände något oförklarligt: jorden och himlen snurrade omkring mig, jag började falla, skrek högt… och hamnade på tröskeln till detta underbara slott, men nu var det mycket större.
Dörren öppnades och en gammal man med långt grått skägg kom ut på trappan, i handen höll han en vacker, hög stav. Hans ansikte såg mycket, mycket ledset ut.
Hej, farfar. Varför ser du så ledsen ut? — frågade jag.
Hej, min dotter. Jag är ledsen för att Snöodjuret tog min ren från mig, och nu kan jag inte ge barnen presenter. Jag är rädd att barnen inte väntar på mig och slutar tro på mig.
Ah! Du är alltså Tomten! — utropade jag. Och när jag kom ihåg hur jag hamnade här, tillade jag:
Och min hund Laika har försvunnit.
Tårar sprang ur mina ögon. Tomten funderade:
Det verkar som om det är Snöodjurets spratt.
Men var ska jag leta efter det?
Oroa dig inte, — tröstade mig Tomten, — jag ger dig en magisk snöboll, den leder dig till Snöodjurets hus, och handskar som kommer att lysa så fort odjuret är nära.
Tack, farfar!
Med dessa ord började jag min resa. Snart stannade snöbollen, och handskarna började lysa, jag blev stilla och väntade. Ett högt brus hördes, och Snöodjuret dök upp. Istället för näsa, tänder och naglar hade det istappar. När det såg mig började Odjuret sjunga:
Jag är ett fruktansvärt, snöigt, hemskt odjur. Gissa tre gåtor, ta dina vänner.
Fråga! — ropade jag.
Så här är första gåtan. En vit duk som täcker hela världen.
Det är snö.
Rätt. Andra gåtan: det springer själv och låter ingen stå stilla.
Hmm. Det är frost, — svarade jag.
Rrrr, — började Odjuret bli arg. — Då är det sista, det svåraste. Det växer med huvudet nedåt, det växer inte på sommaren utan på vintern, men så fort solen värmer – gråter det och dör.
Jag funderade. Jag kan inte rädda mina vänner! Jag kastade huvudet bakåt så att Odjuret inte skulle se mina tårar. Rakt på mig såg jag en istapp som hängde från taket… EN ISTAPP.
Det är en istapp! — utropade jag.
Odjuret blev rasande, väste och sönderfaller, och förvandlades till ispulver. Och redan sprang Laika och Tomtens ren mot mig. Jag satte mig på renen, och vi galopperade till slottet. Laika sprang efter oss.
Farfar Tomten väntade på oss på trappan.
Tack, flicka. För din tapperhet förtjänar du en present, — och räckte mig en sten som skimrade i alla regnbågens färger, — det här är Regnbågsstenen, den för lycka.
Men hur kommer jag hem? — frågade jag.
Jag ska strö magisk snö på dig, du ska somna och vakna hemma.
När jag vaknade tänkte jag: "Vilken underbar dröm jag hade!"
Vakna upp, min dotter, — log mamma över mig. — Presenterna under granen väntar på dig.
Jag sprang till granen, öppnade en färgglad låda och såg… Regnbågsstenen.
