En gång hamnade Filippa i en riktig knipa, eller mer exakt – i en stor glasstrut med glass. Det hände precis efter att hon hade svalt ner stjärnor och haft ont i halsen i en hel vecka! Därför sov den lilla draken dåligt på natten och gick omkring slö och frånvarande på dagen.
Så hon ramlade rakt ner i glassen. Och fastnade upp till halsen. Hon kunde inte ta sig ur den klibbiga, kalla strutten. Så hon satt där i glassen halva dagen. Hon kunde bara vänta på hjälp och äta. Och kyla är förödande för eldsprutande drakar, även om de är små!
Ja, hur skulle Filippa kunna veta att hon inte fick äta glass? Hon åt ju bara lite – en halv strut, men konsekvenserna blev allvarliga!
Nej, hon blev inte förkyld och fick ingen halsfluss, inget sådant. Men nu kunde hon aldrig bli en riktig eldsprutande drake! Egentligen kan små drakungar ännu inte spruta eld som de vuxna.
Men om man anstränger sig kan man blåsa ut rök och till och med glada röda gnistor. Efter glassen förlorade Filippa helt sina förmågor.
Hon sörjde fruktansvärt över sin favoritsysselsättning – varken rök eller gnistor gick att åstadkomma. Hennes vän Fredrik tyckte synd om henne, Tomas också, men det fanns de som öppet retades med henne. Felix missade aldrig ett tillfälle att reta Filippa.
Fanny predikade ständigt och ville skicka henne till sjukstugan, och de vuxna brydde sig inte alls. Det fanns inget annat att göra än att acceptera det, men ibland blev det ändå väldigt sorgligt.
Så en dag satt hon på en gren och var tyst och ledsen. Och hon såg något! I parken var det ödsligt, bara en person satt på en bänk längre bort. "Verkar vara en unge," tänkte Filippa. "Gråter väl?"
Verkligen satt en liten flicka och grät på bänken. Hon grät så att Filippa tyckte synd om henne. Men hon vågade inte flyga närmare.
Vilken gråt. En tjej, utan tvekan. Hör hur hon skriker.
Sa Fredrik som plötsligt dök upp.
Har aldrig sett en så högljudd. Fast det finns massor av såna här under trädet.
Det har varit värre.
Sa Felix, som flög efter Fredrik.
Filippa, vad gör du här? Drömmer du fortfarande om att blåsa rök? Eller har du bara hittat sällskap att gråta med?
Filippa blev helt uppblåst, så trött var hon på den där Felix.
Vilka konstiga de är, människorna.
Sa Fanny. Hon satte sig också på deras gren.
Vilka enorma monster!
Ja, verkligen, jättar.
Instämde Fredrik.
Det vore bättre om de var som vi. Då kanske jag till och med skulle hjälpa... ja, den där som gråter.
Filippa lyssnade och lyssnade och orkade inte längre. Hon flög rakt till flickan. Hon satte sig bredvid den enorma gråtmåsen på bänkkanten och blev genast osäker. Vad skulle hon säga? Hur skulle hon trösta henne?
Och hon började bara titta uppmärksamt på flickan. Hon tystnade plötsligt och tittade rädd på Filippa.
Du... vem... hick... är d-du?
Det var förståeligt, när man gråter så mycket hickar man.
Jag är Filippa. Och du?
Jag är Anna. Var kommer du ifrån?
Svarade flickan.
Jag? Från drakträdet, det där.
Och Filippa viftade mot huset.
Åh! Jag visste inte att någon bodde där. Jag bor i ett hus, men man ser det inte härifrån, det är långt bort.
Varför sitter du då här utan barnvakt, om huset är långt bort?
Jag har ingen barnvakt. Jag var ute och gick med mamma i parken, och hon försvann.
Filippa såg att det var illa, nu skulle hon börja gråta igen.
Vill du att jag ger dig något?
Med de orden grep draken ett löv med en larv och drog det till sin nya bekant. Hon hoppade upp från bänken med ett skrik och viftade med händerna.
Okej, okej, inga presenter behövs, jag gråter inte längre!
Hon satte sig igen och log till och med lite.
Visa mig hellre hur du sprutar eld! Drakar, de sprutar väl alla eld?
Då blev det Filippas tur att bli dyster.
Jag kan inte.
Muttrade hon.
Nåväl, det behövs inte då, annars bränner du upp bänken.
Beslutade hon. Plötsligt började de andra drakungarna flyga till dem från alla håll. Fanny plumpade rakt ner på Annas huvud.
Oj.
Blev flickan rädd. Och Felix flög rakt fram till hennes näsa och började demonstrativt sniffa på henne.
Vilken jätte. Fast hon är inte alls så läskig som hon verkade på avstånd!
Sa Fredrik.
Och vilket långt hår hon har på huvudet.
Drog Tomas i hennes ljusa hårslinga.
Aj!
Flickans läppar svällde av förnärmelse och ögonen glänste igen.
Varför trakasserar ni henne?
Protesterade Filippa. Men ingen av hennes vänner tänkte sluta, de diskuterade högljutt flickan, rörde vid hennes hår, näsa och tittade i öronen. Hon krympte ihop helt och började gråta igen. Då orkade inte Filippa för andra gången. Hon blev arg och blåste!
Men inte eld – ur hennes hals kom plötsligt en riktig snövirvel. En hel salva av snö träffade Felix i näsan, och Fredrik och Fanny fick rimfrost på öronen.
Det var ju fantastiskt!
Glad blev Fredrik. Alla små drakar flög närmare den förvånade Filippa och bad henne upprepa tricket.
Hon blåste gärna på dem igen och skapade en lätt rad av snöflingor och kylde allas ansikten.
Därför kunde du inte spruta eld, du är snösprutande!
Förstod Anna.
Åh, min mamma har hittat mig. Mamma! Hej då, Filippa!
Och flickan sprang till sin mamma. Och den nöjda snösprutande draken vinkade efter henne.
