I en skog på en ljus glänta står ett litet hus. Det är prytt med färgglada löv och blommor. Där bor en liten nyckelpiga. Hon älskar vackra kläder. Hennes favoritklänning är röd med svarta prickar. Varje dag går nyckelpigan runt i skogen, beundrar blommorna, flyger från ett löv till ett annat och värmer sig i solens strålar.
En dag gick nyckelpigan för länge i skogen och gick vilse. Plötsligt fick hon se Spindeln Pelle, som höll på att ta ner sitt nät från en gren.
Spindeln Pelle, hjälp mig att hitta vägen hem, sa nyckelpigan.
Spindeln Pelle tittade förvånat på henne:
Ser du inte vilka moln det är på himlen? Snart kommer det att regna. Hjälp mig att ta ner nätet och gömma det. Jag vill inte att det ska bli blött.
Jag har inte tid att hjälpa dig, jag skyndar hem, svarade nyckelpigan.
Du kan inte gå nu, då blir du också blöt i regnet. Hjälp mig, så visar jag dig vägen när regnet har slutat.
Vad larvigt! Jag hittar nog själv! Jag är inte rädd för något regn!
Nyckelpigan lyssnade inte på Spindeln Pelle och började kravla längs stigen för att leta efter sin glänta.
Plötsligt blåste det upp, och ett kraftigt regn började. Nyckelpigan hann inte gömma sig. Hennes röda klänning och vingar blev genomblöta! Nu kunde hon inte flyga, och det skulle ta mycket lång tid att gå hem. Nyckelpigan fick se en svamp, satte sig bredvid den och började gråta.
Varför gråter du? hörde hon plötsligt en röst säga. Hon lyfte huvudet och såg en myra.
Jag har gått vilse och blivit blöt.
Gråt inte, jag hjälper dig. Kom med mig!
Myran Olle förde nyckelpigan till sin myrstack. Myrorna hjälpte henne att värma sig, torkade hennes klänning och bjöd henne på varmt te. En gammal myra visade henne vägen hem.
Vad snälla ni är! sa nyckelpigan.
Vi vet bara hur man är vänner, svarade Olle.
Vänner? Vad betyder det att vara vänner? frågade nyckelpigan.
Att vara vänner betyder att bry sig om varandra, hjälpa varandra, inte göra varandra illa och dela med sig av sina leksaker...
Men jag har inga vänner, sa nyckelpigan sorgset.
Vi är dina vänner nu! utbrast Olle glatt.
Nyckelpigan blev glad och klappade ihop händerna av glädje.
Men jag var ju ohygglig mot Spindeln Pelle! kom hon plötsligt på. Jag måste verkligen hjälpa honom! Kanske blir han min vän också!
Nyckelpigan tackade myrorna för hjälpen, hjälpte till att ta bort disken från bordet och gav sig iväg på resan.
På vägen hem fick hon se Spindeln Pelle. Han hade kommit ut ur sitt hus för att hänga upp sitt nät på grenarna igen. Nyckelpigan hjälpte honom gärna.
Nu visste hon att vänskap är något underbart!