Detta hände i de avlägsna tider då människor inte visste vad dag och natt var. Det var ljust ute, men plötsligt bytte ljuset mot ett becksvart mörker. Varken solen, månen eller stjärnorna fanns. Det var svårt för människorna. I mörkret kunde en sen vandrare lätt hamna i olycka.
I den här svåra tiden levde en syster och en bror. Systern hette Måna-Natt och brodern hette Sol-Dag.
De levde tillsammans. Det fanns inga släktingar i närheten som kunde hjälpa dem. Den äldre systern tog själv hand om sin oroliga lillebror.
Inte långt från dem bodde en mycket gammal kvinna. Barnen blev först glada, för de ville verkligen bli vänner med henne. Men den gnälliga grannen varnade dem direkt att de skulle hålla sig borta från henne och hennes hus. Hon tyckte inte om människor, och framför allt inte om pipiga barn.
Om jag ser er i min trädgård så ska jag piska er med brännässlor så att ni minns det resten av livet! ropade hon efter dem.
Barnen visste inte att deras nya granne hette Elakhet-Elände.
Syster, får jag gå ut och leka med bollen? frågade Dag, bedrövad.
Bara en liten stund, middagen blir klar snart, svarade Natt, och kom ihåg att du inte får gå en fot till grannens hus!
Okej! ropade pojken medan han sprang iväg.
Busungen lekte så ivrigt att han av misstag kastade bollen in i den elaka gummans trädgård. Pojken såg hur kvinnan gick iväg någonstans. Han tittade sig omkring för att se till att hans syster inte skulle märka något och klättrade sedan över stängslet.
Bollen låg bredvid en jordgubbsbuske. Dag hade aldrig sett så stora bär! Det var som om de lockade honom och viskade: «Ät, kära du, smaka gärna!». Hemma på deras odling var bären mycket små och inte särskilt söta, men här fanns ett hav av saftiga och doftande bär!
Här finns det massor av bär, ingen kommer att märka det om jag bara smakar på några, bestämde pojken.
Efter att ha tagit bollen skyndade Dag hem. Han var säker på att ingen skulle få veta om hans lilla odåd, men gumman märkte snart att det hade varit ovälkomna gäster i hennes trädgård under hennes frånvaro.
Hon gick inte till barnen för att skälla på dem, utan bar på sin ilska.
Lugn, nästa gång du kommer hit ska vi få prata ordentligt! muttrade hon för sig själv.
Elakhet-Elände var ingen vanlig sur gammal kvinna, utan en riktig häxa som älskade att föra olycka över människor. Hennes jordgubbar var förtrollade. Den som åt dem blev rastlös och förlorade all sin ro, eftersom han ville äta fler och fler av dessa bär!
Så gick det också för pojken. Han började sova dåligt. Hela tiden drömde han om att han åt jordgubbar. Systern förstod inte varför hennes lillebror plötsligt blev dyster och tyst, men han höll sin hemlighet för sig själv.
Efter tre dagars plågor såg Dag att gumman lämnat huset, och han gick genast till hennes stängsel. Han hoppade snabbt över det och gick direkt till odlingen. Men innan pojken ens hunnit plocka ett enda bär dök husägarinnan upp.
Så här ser man, oinbjudne gäst! Du kom hit för att smaka mina jordgubbar, och nu ska du få smaka nässlor! skrek häxan ilsket och höjde en stor famn med brännande gräs för att slå honom. Men i sista ögonblicket grep pojkens syster tag i den elaka kvinnans arm.
Hon kom precis i tid. När hon hörde skriken förstod Natt genast var hennes bror var.
Ni får inte! Hör ni mig! sade Natt skarpt men lugnt. Om han har tagit något från er så betalar vi. Men jag tänker inte låta er slå min bror!
Inte låta mig? Vet du ens vem jag är? sa gumman, så förbannad att hon till och med slängde ifrån sig nässlorna. Nu är det nog! Ni har bett om det själva!
Häxans ord gick inte att urskilja. Det small till som åska, och barnen hörde bara en enda mening:
Ni ska aldrig mer få se varandra!
Så uppenbarade sig flickan Måna på himlen, och den mörka tiden på dygnet fick namnet Natt efter henne. Hon sörjde mycket över sin lillebror och grät ofta, och hennes tårar förvandlades till klara, kalla små stjärnor.
Systern kunde inte längre se sin bror, för han hade blivit solen på himlen, och människorna började kalla den ljusa tiden på dygnet för Dag.
För att hjälpa de olyckliga barnen beslutade den gamle och gode trollkarlen Skymning-Gryning att ingripa. Men hur? Häxans förtrollning kunde ju inte upphävas.
Trollkarlen fann en lösning. Han lämnade människornas värld och bosatte sig på himlen. Sedan dess bytte mörkret inte längre plötsligt plats med ljuset, utan mellan dag och natt uppstod skymningen: på kvällen den skymning som följer solnedgången och på morgonen gryningen.
Nu hinner brodern Dag ibland titta på sin syster vid skymningen, och vid gryningen kan barnen till och med prata med varandra en stund.
Även om dessa möten är korta har de gjort bror och syster lyckligare. Nu vet de att allt är bra med varandra. Och är inte det det viktigaste för människor som älskar varandra?
Kom, Natt, viska mig en saga,
Vad gömmer du i mörkret då:
Om hur du bär din mask i kväll
och söker brodern i tystnaden
Den onda häxan skilde er åt,
och förr var ni så nära varann!
Men ert möte vid gryningen
viskar: «Ni betyder allt för varann!»
Du kramar din älskade lillebror,
hur kort är ändå mötet!
Och snart är den lille pojken där
och jagar molnen lite grann.
Sådan är lotten för dem som står nära.
Dag och Natt skyndar alltid vidare.
Och vid gryningen blir det bara ett möte.
Så är det, min vän, med sånt.