På en liten ö inte långt från Australien, i djungeln kläcktes små djur ur ägg: varje ett i sitt eget bo. En kom till världen från en dinosauriemama, och en annan från en näbbdjursmama.
När ungarna blev lite starkare ville de veta vad som fanns intressant omkring dem? En dag gick deras mammor för att söka mat, och ungarna beslutade sig för att utforska.
Dinosaurien kröp ut från sitt hem. Till en början var han rädd för att gå långt bort, men sedan hörde han fåglarnas sång, lugnade sig och gick modig framåt.
Allt omkring honom glädde honom, tills han insåg att han hade vilsat sig. Dinosaurien blev rädd, ville gråta, men han tänkte: "Jag kan inte gråta, jag är ju så stor. Vad om någon ser eller hör mig ― kommer de att skratta åt mig?".
Han satte sig bredvid en stor ormbunke och började tänka på vad han skulle göra härnäst.
Näbbdjuret njöt också av djungelns natur, men efter en stund insåg han att han inte kunde hitta vägen tillbaka till boet. Han stannade under en hög ormbunke och började gråta.
Mamma, mamma, var är du? Jag vill hem!
Dinosaurien vände sig om och såg en underlig varelse. Han beslutade sig för att gå fram till honom.
Vem är du? Varför gråter du? ― frågade han.
Jag är Näbbdjuret. Jag kläcktes nyligen ur ett ägg. Jag beslutade mig för att ta en promenad och vilsat mig, ― snyfftade Näbbdjuret, ― och vem är du?
Jag är Dinosaurien. Jag kläcktes också nyligen och vilsat mig också, ― svarade Dinosaurien. ― Varför gråter du så högt? Det finns ingen här förutom mig. Du måste lugna dig.
Hur kan jag inte gråta! Jag har förlorat mitt hem och min mamma! Jag är så liten, jag är rädd för allt! ― och Näbbdjuret skrek ännu högre.
Låt mig ge dig en skjuts på min rygg. Jag är så hög. Kanske kan du se ditt hem, ― beslutade Dinosaurien att lugna den lilla räddningen.
Näbbdjuret klättrade utan att tveka upp längs Dinosauriens svans på hans rygg och gjorde sig bekväm. Ungarna promenerade genom djungeln länge. De beundrade blommor, lianer och fåglarnas sång. Plötsligt skrek Näbbdjuret glatt.
Mitt hem, mitt hem! Jag ser det, där framme!
Dinosaurien skyndade på stegen, men tänkte för sig själv: "Det är synd att hans hem redan är hittat. Det var så bra för oss att vandra tillsammans och inte alls skrämmande".
När de kom närmare var de mycket överraskade över vad de såg: deras mammor satt tillsammans!
Vart tog ni vägen, ni lilla skälmar? Var ska jag leta efter er? Har krokodilerna ätit er? ― klagade mammorna.
Nej-nej! ― skrek ungarna. ― Krokodilerna åt oss inte. Vi är här!
Mammorna omfamnade sina små, skällde lite på dem, men var mycket glada.
Var var ni?
Vi promenerade bara och utforskade djungeln, ― sa Näbbdjuret modig och glömde helt sina rädslor, ― men vi går inte dit ensamma igen. Vi lovar!
Det visade sig att Dinosaurien och Näbbdjuret bodde granne. När det var dags att gå hem sa Näbbdjuret till Dinosaurien: "Låt oss vara vänner! Du är mycket modig! Du är en sann vän!".
Dinosaurien var mycket glad att höra sådana ord, och han beslutade att han aldrig mer skulle vara rädd och alltid skulle hjälpa de små. För han var ju modig!
Efter denna promenad blev ungarna mycket goda vänner. De lekte ofta tillsammans, men gick inte längre bort för att inte göra sina mammor ledsna.
