Vintern hade kommit. Skogen stod i silverskrud. I solens strålar glittrade och skimrade den med färgglada gnistor.
En liten kanin med långa öron, i en vit fluffig pälts, hoppade längs skogsstigen. Hopp-skutt, hopp-skutt… Han hade aldrig sett en sådan skog förut: det var hans första vinter i livet.
Kaninen var på glatt humör. Han gnagde på en stor orange morot och sjöng en liten sång:
Jag är en glad liten kanin.
Jag hoppar genom skogen.
Jag sjunger en glad sång.
En svart kråka
Skänkte mig en morot,
Jag gnager på den och sjunger en sång.
Från en stor ek kom en liten ekorre hoppande mot honom.
Hej kanin! Du är så glad, gnager på morot och sjunger. Men var är din grå pälts? Och vem skänkte dig denna nya – så vit och fluffig – pälts?
Hej ekorre! Alla kaniner byter sin grå pälts mot en vit på vintern. Det är för att vi ska kunna gömma oss lätt i skogen: bakom vita snödrivor, buskar i snön och träd i vita skrud. Så kan räven och vargen inte se oss. Vi små kaniner – glada skälmarna – fick denna gåva från naturen.
Jag har också en ny pälts! Märkte du det inte!
Verkligen, jag märkte det inte... Betyder det att ni också byter pälts på vintern?
Ja. Men vi ekorrar byter vår röda pälts mot en grå. Det är för att man inte ska se oss på träden, – svarade ekorren. – Och vi lagrar också leckra förråd på sommaren i våra hålor i träden: kottar, torkade svampar, nötter, bär. På vintern tar vi fram dem och äter, och bjuder vänner. Här är en ekollon till dig! Smaklig måltid!
Tack ekorre. Jag ger dig en bit söt morot.
Kaninen bet av en bit morot, gav den till ekorren och hoppade vidare. Han hoppar, sjunger en sång och gnager på moroten:
Jag är en glad liten kanin,
I min nya vita pälts.
Jag sjunger en glad sång
Och gnager på min morot.
Jag bjuder alla på söt,
Saftig… godis!
En tjäder dök upp på vägen framför kaninen.
Hej kanin! Jag vill ha godis.
Hej tjäder! Här är mitt godis, – och kaninen räckte honom moroten.
Vad är det här för godis? – undrade tjädern. – Det är ju morot!
För mig, en kanin, är det läcker godis! – sa hopparen fräckt och vinkade, och skrytade sedan, – jag har en ny pälts, titta: vit!
Jag gömmer mig i en snödriva på vintern, det är varmt för mig och jag behöver ingen pälts, – svarade tjädern, – men en bit morot tar jag gärna. Tack! Här är björkknoppar till dig. De är så goda! Vi älskar dem!
Tack tjäder för gåvan! – gläddes kaninen och hoppade vidare.
Kaninen hoppar nöjd längs stigen och sjunger en sång:
Jag är en glad liten kanin,
Jag hoppar och springer –
Jag sjunger en sång.
Jag bjuder alla på morot
Och tar emot gåvor!
Plötsligt dök det upp långa ludna pinnar på vägen. Kaninen lyfte huvudet, och där stod en jättestor älg. På huvudet hade han stora horn. Kaninen blev rädd, skakade och blev tyst på en gång.
Varför är du rädd för mig, kanin? – sa älgen högt. – Var inte rädd. Vi älgar skadar inte små djur som du.
Jag är en glad liten kanin. Jag sjunger en sång, gnager på morot… – mumlade kaninen.
Du är duktig! Bjuder du mig på morot?
Varsågod, – sa kaninen tyst och räckte all sin morot till älgen.
Älgens stora huvud böjde sig mot marken, och kaninen lade moroten direkt i älgens stora mun.
Tack kanin för denna läckra gåva!
Från buskarna observerade en röd räv denna scen. Hon hade följt kaninen länge och ville anfalla, gripa honom och bära honom till sitt lya. Men plötsligt började den lilla kaninen prata med en jättestor älg. Och räven var rädd för älgar: de hade stora horn som gjorde ont när de stötte. Och den modiga kaninen bjöd denna jätte på morot…
Räven blev rädd. Hon förstod att kaninen var vän med den stora älgen, och nu kunde hon inte skada honom. I sin skräck sprang räven genom skogen och började berätta för alla djur och fåglar om den modiga kaninen.
Den lilla kaninen är nu vän med den stora älgen! – skrek hon och sprang genom skogen med sin fluffiga svans som sopade bort hennes spår.
