Denna historia utspelade sig i Uralskogen.
Det var under den kallaste och snörikaste vintern. Älgar gick genom skogen. I spetsen gick ledaren ― den äldsta och mest uthållig älgen. Han trampade vägen genom djupa snödrivor. I mitten av flocken ― två älgkorna med små älgkalvar.
En kall vind började blåsa och snöfallet började. Vindbyarna blev allt starkare och en fruktansvärd snöstorm började virvla.
Ledaren sa att det snart skulle komma en glänta där var och en skulle lägga sig i en stor snödriva. Det skulle vara varmare ― de kunde vänta ut det dåliga vädret.
När älgarna kom till gläntan dök en flock hungriga vargar upp. De stora älgarna sprang i panik åt olika håll. En strid med de hungriga rovdjuren började.
En älgkorna skuffade sin älgkalv framåt med pannan och övertalade honom att springa: "Lilla älskling, rör på benen snabbare, vi måste bort från kanten och gömma oss från vargarna i skogen, försvinna mellan tallarna och granarna".
Gå in i skogen, jag ska slåss mot vargen! Han är nästan ikapp oss! ― ropade hon plötsligt…
Inte långt från denna glänta på skogskanten stod en solid stuga med ladugårdar. I stugan bodde en gammal skogsvaktare med sin fru.
Mormor, barnen kommer på vinterlov imorgon, ― sa skogsvaktaren och satt vid bordet och sippad på en doftande örtte.
Det blir roligt med dem!… Titta, vilken snöstorm som har brakat loss, ― svarade hans fru och tittade ut genom fönstret.
Jag åker på hästen till stationen på morgonen för att möta dem, ― sa morfadern.
Det är bättre att åka snöskoter, ― föreslog husfrun.
Du har rätt. Varför plåga hästen i sådan snö. Det är bättre med snöskoter.
Jag ska ta fram en pälsmössa och filtskor, för om barnbarnen skulle frysa. De är ju stadsbarn: de har varken pälsar eller filtskor.
Tidigt på morgonen tog skogsvaktaren snöskotret och åkte till stationen. Plötsligt ser han: inte långt från vägen ligger en snödriva som ser konstigt ut ― den rör sig. Skogsvaktaren stannade och gick fram till snödriften. Han ser att en liten älgkalv ligger där. Den är frusen och skakar.
Stackars lilla varelse... Var är din mamma? ― suckade morfadern. Han tittade omkring och märkte här och där blod på träden.
Vargarna attackerade. Jag undrar om din mamma är vid liv eller om vargarna dödade henne? Jag måste åka tillbaka, jag kan inte lämna dig här.
Skogsvaktaren lindade älgkalven i pälsmössan, band fast den med rep på snöskotret och åkte långsamt tillbaka.
Mormor, jag har en gåva till dig, ― sa han när han kom in i stugan. ― Ta emot den!
Oj, min nåd! En älgkalv! Vi måste värma upp den och ge den varmt mjölk. Du åker snabbare nu, annars kommer du för sent till tåget. Jag fixar allt.
Skogsvaktaren mötte barnbarnen ― tioåriga Lera och Ljonja ― och åkte hem.
Mormor, mormor, är det en kalv ni har? Har Brunhilda fött en kalv? ― frågade barnen när de såg djuret.
Nej, Brunhilda blir mamma på våren, men det här är en älgkalv. Morfadern hittade den i skogen i morse.
Morfar, var är dess föräldrar? ― undrade Lera och Ljonja.
Jag vet inte om mamman är vid liv. I natt attackerade vargarna älgarna, verkar det. Flocken sprang åt olika håll. Och kalven gick vilse, blev skild från sin mamma, ― svarade morfadern.
Kanske räddade hon kalven från vargen, ― tillade mormor, ― men dog själv…
Åh, vad synd, ― sa Lera nästan gråtande.
Nej, hon lever. Gråt inte! ― sa morfadern och tittade förebrående på mormor. ― Det var snöstorm hela natten, så det lilla djuret vilse sig.
Men hur ska älgmamman hitta honom då? ― frågade Ljonja.
Hon hittar honom, ― svarade mormor. ― Jag värmde upp honom och gav honom varmt mjölk. När det blir varmare ute ska jag släppa honom i hagen tillsammans med getterna. Älgmamman hittar honom på lukten. Tvätta händerna och sätt er vid bordet, jag har gjort pannkakor. Sedan ska ni och morfadern ta älgkalven till hagen.
Vad ska vi göra mer idag? ― frågade Ljonja intresserat.
Vad ska vi göra! Jag måste inspektera gården och se till att allt är i ordning. Vill ni följa med? Efter lunch åker vi skidor, ― föreslog skogsvaktaren.
Morfar, inspekterar du dina marker varje dag? ― frågade barnbarnet.
Två gånger om dagen: på morgonen och på kvällen.
Ska vi pynta en julgran? ― frågade Lera och glömde pannkakorna.
Jag åker just nu till skogen och hämtar en, ― svarade morfadern.
Jag följer med dig! ― sa barnbarnet entusiastiskt.
Och jag hjälper mormor, ― erbjöd sig flickan och började diska. ― Och sedan pyntar vi granen.
Lilla älskling, jag ger dig skuren grönsak. Ta det till getterna, och älgkalven kan också äta lite, kanske, ― sa mormor och reste sig från stolen.
Mormor, vad händer om älgmamman inte hittar honom? Stannar älgkalven hos oss? ― frågade flickan.
Förmodligen.
Låt oss ge honom ett namn.
Det kan vi göra. Tänk!
Älgis. Vi kallar honom Älgis. Vi vet ju inte om det är en flicka eller pojke. Men det här namnet passar vem som helst.
Oj, vad du är uppfinningsrik! ― skrattade mormor.
En dag gick. Älgis hade vant sig och lekte med getterna i hagen.
Tidigt på morgonen kom älgmamman haltande långsamt ut från skogen. Hon gick fram till hagen och ropade högt på sitt barn.
A-a-a-e-e-e, a-a-a-e-e-e! Älskling, jag hittade dig!
Ma-ma-a-a, ― svarade Älgis.
I skogsvaktarens stuga hörde de rösten. Hunden började skälla högt. Alla sprang ut på gården.
Älgmamman är utmattad, hon är skadad, ― sa skogsvaktaren oroad och knäppte upp pälsmössan medan han sprang, ― jag ser det redan på långt håll.
Medan människorna sprang till hagen kollapsade älgmamman på marken.
Vi måste ringa veterinären, ― sa mannen oroad.
Är hon död? ― frågade flickan rädd.
Vad ska vi göra med henne nu? ― frågade pojken lågt. ― Slakta henne?
Nej, nej! Vi drar in henne i hagen och läker henne, matar henne upp, ― svarade mormor.
Vi bär in henne i ladugården till Brunhilda, det är mycket plats där och det är varmt, ― tillade morfadern.
Mormor, morfar, ska vi läka älgmamman tillsammans med kalven?! ― sa Ljonja entusiastiskt. ― Hur spännande! Jag ska skriva en uppsats i skolan om vinterlovet. Alla mina klasskompisar blir förvånade!
Du vill bara skryta och visa dig, ― skrattade systern.
När de blir friska åker de tillbaka till skogen. Vi ska inte hålla dem här, ― bestämde skogsvaktaren.
Veterinären kom på kvällen. Han sa att vargarna hade skadat älgmamman allvarligt.
Jag är själv förvånad över hur hon överlevde. Hon ville säkert väldigt mycket hitta sin älgkalv. Det verkar som om de blir våra gäster fram till våren, ― sa morfadern när han kom in i stugan. ― Nå, mormor, nu blir det definitivt inte tråkigt för oss.
Morfadern skrattade.
Hurra! Älgis ska bo här fram till våren. Vi kommer också på vårloven, ― sa flickan glatt. ― Blir älgmamman frisk?
Naturligtvis, vi har en skicklig veterinär.
