Igelkotten älskar mycket att vandra genom skogen. Han tycker om att titta på de höga, höga träden, framför vilka han verkar väldigt liten. Särskilt älskar igelkotten att gissa vilket träd som står framför honom.
Där är en tjock, bred stam på ett majestätiskt träd — det måste vara en ek! Den har vackra snidade löv, och runt omkring ligger ekollonar utspridda. Och där är de tunna små asparna som skallrar med sina löv.
Om han ser täta röda klasar — det är säkert den vackra rönnbärsträdets. Skogen är en underbar plats. Man vet aldrig vart stigen för en och vem man möter bland träden.
Igelkotten vandrar genom skogen varje dag på jakt efter bär och frukter, och när han hittar dem, hänger han dem på sina taggar, och fortsätter vidare och ser vacker ut. Men igelkotten söker inte bara bär i skogen. Egentligen söker han vänner. Tidigt på morgonen väljer han en stig att gå på, och varje dag är en ny väg full av äventyr. Men denna gång var speciell.
Igelkotten gav sig av på en promenad längs en märklig slingrande stig som han inte hade märkt förut. Det var som om den bara hade dykt upp idag. Han vandrade länge förbi höga träd, lyssnade på fåglarnas sång, andades in den friska luften. Tiden gick, igelkotten gick djupare in i tjocka skogen, men mötte inte en enda skogsdöd.
Plötsligt blev fåglarnas sång mer melodisk. Deras röster, som igelkotten hade hört många gånger förut, smälte samman till en harmonisk vacker musik. Igelkotten lyssnade hypnotiserad på dessa ljud. Han märkte att ju djupare han gick in i skogen längs den ovanliga stigen, desto vackrare och ljusare blev melodin.
Han gick vidare och vidare, förvånad över de magiska ljuden, tills han såg en liten skogsbäcke. Och på denna bäcke stod en ung flicka med starkt röda lockiga hår och gröna ögon. Hennes ovanliga långa klänning liknade rönnbärsklasarna som igelkotten älskar så mycket. På hennes huvud satt en frodig krans av lönnlöv. Igelkotten gick närmare flickan och sa:
Hej, jag är en igelkott, vad heter du? Jag har inte sett dig förut. Sniff-sniff.
Hej, söta igelkott. Jag är Hösten, — svarade flickan med en zart förtryllande röst.
Hur menar du «Hösten»? — frågade djuret nyfiket.
Låt mig visa dig, — svarade flickan glatt.
Hösten snurrade runt, och löven dansade omkring henne. Hon började sjunga till musiken från fåglarnas röster:
Löven blev gula,
Skogen blev målad,
Tiden för trolldom är här,
Nu kommer undren och cheer...
Hösten viftade med en hand — färgade träden med glada färger. Hon viftade med den andra — små svampar dök upp under träden. Hon snurrade runt sig själv, och ett lätt regn började falla.
Igelkotten kunde inte tro sina ögon. Händer detta verkligen? Eller är det bara en underbar dröm? När han kände det lätta höstregnet, förstod han att han inte sov.
Kom här, igelkott, bli inte blöt, — kallade Hösten på djuret.
Hon viftade med klänningens fald, och en stor lönnlöv dök upp bredvid henne. Det var gult med röda fläckar, och mycket större än den lilla igelkotten. Igelkotten skyddade sig från regnet under lövet, och Hösten snurrade runt under de lätta dropparna och började skratta högt.
Så här är jag! Vilken underbar tid som har kommit!
Hösten, låt oss vara vänner, sniff-sniff, — föreslog igelkotten.
Okej, men berätta inte för någon att du har sett mig. Du kan komma till denna bäcke, och jag ska visa dig trollkonster. Titta! — Hösten sträckte fram sin hand, och ett rött saftigt äpple dök upp i den. Hon gav det till igelkotten.
Den förvånade igelkotten tog glatt emot gåvan. Han försiktigt hängde äpplet på sina taggar.
Och om vi är riktiga vänner, kan du komma till mig, och vi kan leka tillsammans, — sa igelkotten.
Naturligtvis, söta igelkott, jag kommer ibland att besöka dig, bara inte i denna skepnad. Ingen får se mig så här. Jag flyger förbi dig som ett lönnlöv, och du kommer att veta att det är min hälsning till dig. Eller jag knackar på ditt tak med regn — då kallar jag dig att gå och leka i pölar. Du kommer alltid att känna igen mig om du vill.
Igelkotten var överlycklig över detta möte. De pratade länge med Hösten om allt möjligt. Och när det var dags att gå hem, sa Hösten:
Om du vill hitta denna underbara bäcke, följ fåglarna. Deras sång kommer alltid att leda dig till mig.
Bra. Jag är glad att vi är vänner, Hösten. Sniff-sniff. Vi kommer aldrig att skiljas åt nu.
Det är inte helt sant, igelkott. Om tre månader måste jag gå och ge plats åt min syster. Hon heter Vinter.
Men vad gör jag? Hur ska jag klara mig utan dig? Sniff-sniff, — frågade igelkotten ledset.
Oroa dig inte, du kommer också att gilla Vintern. Och för att du inte ska glömma mig, kan du ta några löv och torka dem. Men det viktigaste är att vi träffas igen nästa år.
Bra. Men lova att du inte glömmer mig. Sniff-sniff.
Jag lovar!
Hösten lyfte upp igelkotten i sina armar och kysste honom på näsan, där det inte fanns några taggar. Igelkotten snöftade.
Men vi har fortfarande tre underbara månader framför oss! — sa hon glatt. — Vi ses senare! Kom och leka med mig imorgon.
Igelkotten gick hem lycklig, för han hade gjort en ny vän och upplevt ett så otroligt äventyr. Och på hans taggar glänste ett stort rött höstäpple.
