I ett avlägset kungarike, långt långt bort, bakom sju berg växte en magisk skog. Allt där var magiskt: både växter och djur. Varje morgon glittrade daggdroppar i gräset i solens strålar. Fåglarna sjöng ljusa sånger, och efter ett varmt regn dök en ljus regnbåge upp på himlen. Skogens invånare höll den ren och skyddade den från illvilliga som de kunde.
Och det fanns ännu en skog. Där bodde också djur och fåglar, men det var dyster och sorglöst. Skogen var full av skräp, och alla blev ofta sjuka.
En gång blev den grå vargen, som var kung över den dystra skogen, mycket sjuk. Han blev ledsen och skrek högt och länge. Från hans tjutande blev skogen tyst, och dess invånare var rädda att lämna sina små hus. Vargens sorg släppte inte taget, och han beslöt att sammankalla djuren till ett möte.
På skogskanten samlades rävar, kaniner med igelkottar, bävrar, ormar och olika fåglar.
Min sjukdom är ingen slump: jag lever utan glädje, — sa vargen och såg på alla. — Jag har hört rykten om att det finns en magisk skog nära oss, och där kan man hitta en verklig regnbåge. Skatan brukade säga att om man sitter på regnbågen kan man bli lycklig och frisk. Jag kan inte gå dit själv, jag har ingen kraft på grund av sjukdomen. Och väktarna kommer inte att släppa in mig där. Jag önskar att någon av er skulle stjäla den regnbågen för mig! Då skulle jag bli frisk genast!
Djuren lyssnade på den grå vargen och var rädda att motsäga honom.
Kra! — sa korpen som satt på en tallkvist. — Det är intressant. Men jag har frågor. Hur ska vi stjäla regnbågen om vi inte vet var den bor? Skogen är stor. Och vem går på sådan gärning?
Djuren sänkte blicken. De stod och skakade av rädsla, för någon av dem skulle skickas på något dåligt. Och man kunde inte vägra kungen!
Så här är det! Här är mitt påbud! — fortsatte vargen. — Du, korp, flyger till den magiska skogen först och ska distrahera väktarna med ditt "kra-kra". Du, orm, ska under tiden krypa dit och ta reda på var regnbågen bor. Och ni, spindlar, börja väva nät, och mycket av det. Ni ska linda in regnbågen i näten och ta den till mig.
Tidigt på morgonen flög korpen och ormen till den magiska skogen. Korpen satte sig på en gren ovanför väktarna och började kräxa: "Kra-kra-kra! Kra-kra-kra! Kra-kra-kra!".
Varför kräxar du där, opålitlig fågel? — frågade väktaren björnen fågeln. — Det verkar för mig att du inte kom för något gott. Är du trött på skräpet i din egen skog och ville göra oreda här?
Nej, — svarade korpen, — jag flög förbi och beslöt att vila på en vacker plats. Jag har inga dåliga tankar. Jag är nyfiken, björn, varför är det så mysigt i er skog? Kanske du känner till en hemlighet och kan dela den?
Åh, du skrattade åt mig, korp! — skrattade björnen. — Det finns bara en hemlighet här: där du bor måste du städa upp efter dig själv. Skogen är vårt hem. Det betyder att var och en måste städa upp sitt skräp och ta väl hand om det som omger oss.
Korpen kom ihåg hemligheten och åkte hem, och glömde helt bort ormen. Under tiden kröp ormen in i den magiska skogens tjockaste delar, men hittade ingen regnbåge någonstans. Istället träffade hon väktarna - igelkottarna.
Orm, du är inte från dessa trakter, vad vill du? — frågade igelkottarna ormen strikt.
Det är välkänt att igelkottar snabbt tar hand om ormar. Av rädsla erkände ormen genast varför hon hade skickats.
Igelkottar! Mina bröder! Skona mig, döda mig inte! Den grå vargen, kungen över den dystra skogen, skickade mig till er. Han vill veta var regnbågen bor och stjäla den. Han har varit sjuk länge och kan inte bli frisk.
Kryp hem och säg till den grå vargen att han ska städa upp i skogen. Kanske får han då sin egen regnbåge. Renlighet och ordning — det är hemligheten till glädje och hälsa. Och vi ger inte vår regnbåge till någon! — svarade igelkottarna.
Under tiden flög korpen till den dystra skogen och hittade den grå vargen.
Varg, åh varg! Jag fick reda på grannarnas hemlighet, — utbrast hon, — det är renlighet! Lovorda mig, kung, och ge mig en belöning!
Oj, du dumma fågel! — sa vargen dystert. — Varför skickade jag dig till den magiska skogen? — För att du skulle berätta om renlighet för mig? Försvinn! Ur min syn!
Kungen kastade en torr kvist på korpen och skrek till: "Opålitlig!". Efter en stund kröp ormen till honom.
Varg, vår skogens herre! Jag fick inte reda på var regnbågen bor. De gömmer den väl. Men jag fick reda på hemligheten till glädje, hälsa och lycka. Det är renlighet!
Vad ska jag göra med dig? — suckade vargen. Han hade inte ens kraft att visa tänder. — Det verkar som om du och korpen har gjort upp för att lura mig, och ni var aldrig ens i grannskogen. Ish, du - hemligheten om renlighet. Kunde ni inte komma på något smartare? Spindlarna väver näten för ingenting.
Men korpen, som var arg på den grå vargen, flög redan omkring i den dystra skogen och berättade för alla om hemligheten från den magiska skogen. Djuren beslöt att kontrollera om fågeln talade sanning. De samlades alla för en stor städning.
Länge städade de upp, nästan till vintern — så mycket skräp fanns det! Den rena skogen täcktes av vit snö, och regnbågen visade sig aldrig. Fåglarna flög till varmare länder, igelkottar och ormar gick i vinterdvala. Naturen vilade och samlade kraft.
Våren kom och snön smälte. Invånarna i den dystra skogen kröp ut ur sina hålor och utbrast: hur vackert och rent det var omkring dem!
Det var värt att anstränga sig före dvalan! — skrek djuren över varandra. De log, njöt av friskluft och sol, och överallt rådde glädje. Och efter ett varmt vårregn dök en längtad ljus regnbåge upp över den dystra skogen. Vargen såg den och blev glad.
Vilken skönhet omkring: och en klar bäck, och en regnbåge, och blommor! Det verkar som om grannarna hade rätt. Renlighet — det var vad vi behövde! Vår skog är inte längre dyster! — utbrast han beundrande.
Och arbete hjälper till med allt! — tillade igelkottarna som sprang förbi.
Nu är vår skog också magisk! — sjöng fåglarna glatt och högt i träden.
