Jag heter Snöa, och jag är en snöflinga. Jag föddes högt, högt uppe på himlen, i ett stort vintmoln. Molnmamman berättade för mig och mina snöflinga-systrar att snart skulle det bli dags och vi skulle behöva flyga ner till jorden. Det kallas första snön. Det svåraste är att välja var man ska landa.
Ni måste tänka mycket noga på var ni vill hamna, sa molnmamman till oss. När det är dags kommer ni att snurra i vinden och flyga ner.
Jag vill hamna i skogen! sa min yngre syster. Jag har hört att där finns vackra, fluffiga granar, och på deras mjuka grenar samlas våra systrar i mjuka vita vintermössor. Och under granen finns det alltid höga snödrivor.
Och jag vill landa vid en stor och vacker sjö, sa min äldre syster.
Vad är intressant med en vintersjö? frågade jag nyfiken. Varför skulle man vilja falla vid fryst vatten?
De säger att vintersjöar är mycket vackra. Ibland fryser vattnet inte helt, och under islaget kan man se konstiga fiskar simma. Jag längtar mycket efter att se dem.
Molnmamman, kan jag inte falla till jorden som första snö? Jag ville inte lämna mitt hem, och dessutom kunde jag inte komma på någonstans intressant att åka till.
Hur kan det vara så, Snöa? Alla dina systrar har redan bestämt vart de ska flyga, och du vill stanna? Det är omöjligt. Snöflingor föds på himlen för att en dag falla ner. Så är naturens värld ordnad.
Betyder det att jag kommer att falla även om jag inte vet vart jag flyger? frågade jag molnmamman.
Naturligtvis. Om du inte bestämmer dig kommer vinden att gripa tag i dig och bära dig till okända platser.
Så det skulle bli så. Beslut fattad – jag skulle flyga ner vart ögonen ser, och vinden skulle bestämma var jag hamnar. Dagarna gick, och det blev fler och fler snöflingor. Molnmamman hade redan svårt att bära oss över himlen. Mina systrar frågade mig om jag hade ändrat mig och inte ville flyga ner utan att veta vägen. Några skrattade bakom min rygg, andra önskade mig lycka till, och det fanns de som var avundsjuka på mitt mod. Jag var själv lite rädd, men samtidigt visste jag att vinden var vår vän och skulle säkert bära mig till en bra plats.
Tiden gick, och luften blev kallare för varje dag. Det var dags för första snön. Så snart solstrålarna visade sig över jorden sa molnmamman till snöflinga-barnen att det var dags att ge sig av. Snöflingorna kramade varandra till avsked och rusade ner med skrattande röster. Några flög i par, andra ensamma. Alla snurrade glatt i snödansen och glittrade i solen. Jag dröjde. Jag var mycket nyfiken på vart vinden skulle bära mig, så jag beslöt att fråga den:
Min vän, Lilla Vind, vart vill du bära mig?
Snöa, idag flyger vi över en liten stad där många människor bor. Du kan välja vilken plats som helst att falla på – på ett hustaks eller på vägen, eller kanske vill du träffa någon av invånarna. Tro mig, alla kommer att vara glada över första snön.
Vindens ord lugnade mig, och jag bestämde mig. Jag stängde ögonen och föll. Till en början kunde jag inte andas av rädsla, men snart ersattes rädslan av glädje över flykten. Vad en underlig känsla – att flyga in i det okända, snurrande i vindströmmar. Jag såg hur mina systrar redan närmade sig jorden. När jag flög över skogen hälsade de mig glatt. Några hade redan landat och låg och vilade på en mjuk snödriva.
Men vinden drev mig längre och längre. Vi flög över sjön där fiskarna levde, och där hälsade mina systrar mig glatt. Jag stängde ögonen och lät mig bara flyga framåt utan att tänka på var jag skulle hamna.
Efter ett tag märkte jag att vinden blev allt svagare och inte drev mig så hårt längre. När jag öppnade ögonen för att se vad vi flög över blev jag förvånad. Jag såg en glittrande stad dekorerad med glödande juleljus. Det visade sig att medan jag flög hade det redan blivit skymning på gatan.
Glittrande ljuskedjor dekorerade alla hus i staden. De glittrade och skimrade. På rutorna såg jag juliga snömönster, och ibland fanns det även snöflingor av papper bland dekorationerna. Men av någon anledning ville jag inte falla någonstans på gatan eller på ett hustaks. Jag ville se människorna närmare, så jag bad vinden att bära mig dit där jag kunde se dem.
Jag vet en plats där du säkert kommer att trivas, viskade vinden till mig.
Då flyger vi dit fort! svarade jag.
Vinden var redan trött från den långa flykten, så den snurrade bara mig lätt medan vi flög mot människorna. Slutligen såg jag många små barn som lekte på en lekplats i form av ett sagoslott. En liten pojke i en grön jacka försökte fånga fallande snö med munnen, och jag blev rädd. Jag ville inte bli uppäten efter att ha gjort en så lång resa.
Vind, snälla, bär mig inte till den pojken, bad jag vinden så gott jag kunde.
Snöa, jag är mycket trött och kan inte flyga längre. Du måste välja var du ska landa och flyga dit själv. Jag har tagit dig till människorna som du ville, men nu måste jag gå, sa vinden tyst med trött röst.
Naturligtvis, vän. Tack för att du gav mig ett så otroligt äventyr. Hälsa molnmamman och säg att allt är bra med mig. Jag har landat bland människor, sa jag ledset när jag tog farväl av vinden.
Farväl, Snöa, sa han nästan ohörbart.
Vinden lugnade sig, och ingenting bar mig längre bort. Jag föll långsamt, långsamt och kunde bara röra mig lite åt höger eller vänster. Jag studerade noggrant lekplatsen. Jag var redan långt bort från pojken i den gröna jackan, så faran att bli uppäten hade försvunnit. Plötsligt fångade en flicka min uppmärksamhet. Hon snurrade omkring sig och glädades åt snön.
Jag var så fascinerad av hennes söta ansikte med sitt strålande leende och hennes klara barnlatter att jag inte märkte hur jag flög för nära. Flickan sträckte fram sin hand i en vacker, fluffig röd vante, och utan att märka det föll jag rakt på den.
Grabbar, grabbar, titta vilken underbar snöflinga jag fångade! skrek hon.
Många små och större barn i färgglada jackor trängdes omkring henne. Och jag tittade på dem från hennes vante.
Wow, jag har aldrig sett något så vackert, sa en pojke i en gul jacka. Han sträckte fram sin hand och ville röra vid mig, men flickan stoppade honom i tid.
Rör den inte, eller så smälter den! sa hon till honom.
Hon är så ovanlig. Hon måste ha kommit från långt bort, sa en större flicka.
Jag tittade på barnen och var lycklig över att jag hade landat här. När alla hade gått bort sa jag till flickan:
Hej, jag heter Snöa!
Åh, du pratar? Betyder det att du inte är en vanlig snöflinga utan en magisk? undrade hon.
Ja, jag faller bara med första snön, svarade jag.
Wow! Du är mycket vacker!
Tack. Jag visste inte vart jag ville hamna. Men nu är jag glad att du fångade mig. Jag kan uppfylla en av dina önskningar. Vad vill du? Jag ville göra flickan glad.
Åh, jag vet inte ens...
Var inte blyg. Be om vad som helst, uppmuntrade jag henne.
Jag vill att det snöar oftare på vintern! sa hon.
Flickans önskan överraskade mig. Men jag hade lovat att uppfylla allt hon ville. Så det skulle bli så.
Jag uppfyller din önskan. Stäng bara ögonen och tänk mycket noga på den, sa jag till flickan.
När flickan öppnade ögonen fanns snöflingan på den röda vanten inte längre. På dess plats fanns en liten fuktig fläck. "Jag hälsade inte ens farväl!" tänkte hon och sa högt:
Hej då Snöa, jag var glad att se dig.
Hej då, hej då, ljöd ett bekant röst i svar.
Och den vintern var den snörikaste på många år.
