En snäll saga om den gosiga åsnan. Kapitel 10-14
4 066

En snäll saga om den gosiga åsnan. Kapitel 10-14

Författare:
En originell snäll saga om en gosig åsna för förskole- och lågstadiebarn. Avslutningen på Natalia Shkils berättelse om den älskade leksaken. Kapitel 10-14: sagor om de bästa vännerna, åsnan, Lilla Räven och Nalle, om deras lekar och gräl, och om den lilla bebisen, den nya personen i det mysiga hemmet.

Kapitel tio. Hur Åsnan lärde sig att älska att bada

Åsnan tycker inte om vatten, till skillnad från Pipito. Att dricka lite av det går väl an, förstås inte på riktigt utan på låtsas. Att doppa nosen är alltid roligt, men att bada... Nej, nej, tack. Åsnan tycker inte om att bada.

En tid badade han inte alls, men tiden gick, och hans en gång vitt lugga blev tovig och fick en gråaktig ton. Matmor sa redan flera gånger när hon såg Åsnan: ”Ja, ja, du borde tvättas.”

Och vad är det för fix för människor, att ständigt tvätta något? Åsnan såg att matmor och husbonde tvättade sig själva varje dag, oupphörligen tvättade saker: både täcket från sängen och till och med sätena från stolarna, och duken från bordet förstås ännu mer.

»Kanske behöver de allt detta, men mig får man inte i tvätten ens för några guldklimpar”, tänkte Åsnan, och varje gång matmor började prata om hans bad, hittade han på något roligt.

Han hoppade ur hennes armar eller ställde sig plötsligt på huvudet. Matmor avledde sin uppmärksamhet, skrattade och sköt upp badet till en annan gång. Men hur mycket man än skjuter upp något viktigt, kommer det förr eller senare ett ögonblick när det måste göras.

En lördag tog matmor ett litet plastfat, fyllde det med varmt vatten, blandade i doftande schampo och vispade fram ett fluffigt skum. Åsnan försökte slinka ur hennes händer när hon bar honom till badrummet, men den här gången gick det illa. Plask, och han var i skummet upp till ögonen.

»Apptjo!” nös Åsnan högt.

»Prosit!” ropade matmor mot köket och trodde att det var hennes man som nyst.

Hon tvålade in Åsnans horn, den mjuka magen, varje tass och öron, och torkade försiktigt ögonen med rent vatten så att de inte svider.

Skumbubblorna sprack gradvis med ett mycket trevligt smattrande, och Åsnan tyckte att badet inte var så dåligt alltsammans. Han flöt på rygg med nosen uppåt och gled ibland in i ett moln av skum, ibland ut ur det, som ett stort fartyg, och föreställde sig att han åtminstone var kapten. När matmor sa att det var dags att kliva upp protesterade Åsnan.

“Kliva upp? Vart ska jag kliva upp? Redan upp? Men jag vill flyta här till morgonen!” ville Åsnan ropa, men hann inte. Matmor lyfte upp honom i öronen, inte särskilt behagligt, så att vattnet rann från honom som en bäck, och svepte genast in honom i en stor frottéhandduk.

Åsnan satt på sängen, insvept från huvud till tass, och kände hur handduken snabbt blev blöt när den sög upp vattnet. Han blev lite ledsen.

»Det visar sig att bad inte är så dåligt”, tänkte Åsnan. “Kanske tycker människor verkligen det är roligt att tvätta sig själva varje dag. Trots allt har de inte en så tät luva vars torkning tar en evighet. Men det var skönt att bada också. Varmt och roligt. Det kan jag göra igen. Det var dumt av mig att inte vilja prova”.

Så lärde sig Åsnan att tycka om att bada.

Kapitel elva. Hur Nalle kom till huset

Ingen minns exakt hur Nalle kom till huset. Enligt en version bar husbonde in honom i en pappask.

»Ett paket från mamma”, förklarade han för sin fru, och Åsnan och Lilla Räven hörde det förstås och blev glada. Paket är alltid något bra.

Enligt en annan version kröp Nalle ut ur ett glömt skinnjackärm hos husbonde. Men faktum kvarstår: en vacker dag (fast kanske var den vackert regnig) dök Nalle upp i ett flerfamiljshus på Lärargatan.

Det är också svårt att säga exakt hur Åsnan och Lilla Räven träffade honom. De skulle ha kommit ihåg om de behövt sträcka fram en tass och hälsa, berätta hur de bodde här, vad de gillade att leka och om sina vanor. Men nej, ingen kan minnas något sådant.

Nalle bara dök upp. Liten, lätt att rymmas i en hand, var han inte alls lik vare sig Åsnan eller Lilla Räven.

Nalle var stickad av brun ull, med en söt mjuk nos, likadan som han själv, och svarta knappögon som tittade på alla lite underifrån.

Han var tyst och kunde inte prata lika snabbt som Åsnan, och lika självsäkert som Lilla Räven. En tid stannade han bara kvar och sov på stolen (medan Lilla Räven och Åsnan alltid klättrade upp i sängen till matmor och husbonde, pratade länge före sömnen om dagen som gått, och bara sedan somnade i en handvändning). Nalle fick sova kvar på stolen, eftersom matmor var orolig för att han skulle förstöra sin päls om han låg och vältrade sig med dem.

Men gradvis (och återigen kan ingen säga exakt när) flyttade även Nalle upp i sängen och började delta aktivt i samtalen före sömnen genom att vara tyst. Det verkar ha skett efter att Lilla Räven ett par gånger gjort uppstånd och krävt att även han skulle få sova på stolen, så att Nalle inte skulle vara rädd ensam. Vart Lilla Räven gick, dit gick Åsnan, och utan Åsnan vägrade matmor själv somna. Kort sagt, man fick ge med sig.

Och trots tusentals oklarheter och luckor i minnena slog sig Nalle in i familjen och fick en fast plats där.

Ibland händer det i vårt liv saker som vid första anblicken inte betyder något för oss, och därför kan vi i efterhand inte minnas dem i detalj och beklagar oss över hur vi inte genast förstod att det var ett viktigt ögonblick. Så var det med Nalle.

Han blev oumbärlig på egen hand, även om han inte gjorde något för det. Och Åsnan och Lilla Räven älskade honom, och så bildades slutgiltigt trion av oskiljaktiga vänner.

Kapitel tolv. Hur Åsnan och Lilla Räven löste sina meningsskiljaktigheter

Åsnan och Lilla Räven är oskiljaktiga vänner. Med undantag för ett par veckor om året, när Lilla Räven far på besök till husbondes föräldrar till sin lika rödhåriga, stickade kusin Räv. Åsnan stannar alltid kvar hos matmor. Vart hon går, dit går han. Resten av tiden är Åsnan och Lilla Räven alltid tillsammans.

Och vilka bus de inte hittar på medan matmor och husbonde är på jobbet! Smyga in i köket och gnaga på chokladen i kylskåpet, klart. Springa med tassarna över pianot i hörnet av rummet, så att det inte blir någon melodi utan en kakofoni, klart. Leka kurragömma över hela sängen, klart. Och förstås deras favoritlek: att frysa i den mest naturliga ställning varje gång nyckeln vrids i dörrlåset. I den leken förlorar Åsnan nästan alltid mot Lilla Räven, för om någon är mästare på att frysa så är det Lilla Räven.

Åsnan och Lilla Räven hade aldrig några meningsskiljaktigheter i någon fråga. De var alltid eniga i sina idéer, men olyckan kom från ett oväntat håll.

En gång köpte husbonde goda köttbitar till middag, och matmor stekte dem i ugnen med en kvist rosmarin. Genast spred sig en god doft genom lägenheten. Åsnan rynkade misstänksamt på nosen, medan Lilla Räven rynkade nosen av glädje. Han viftade till och med med svansen av nöje, som en kvast. Åsnan rynkade pannan och försökte förklara för Lilla Räven:

Kött är dåligt, för att något djur har dött på grund av det”, muttrade han.

Kött är jättegott! Det betyder att man kan tugga på det som tuggummi. Och dessutom är det så saltat, så aromätiskt, så... — Lilla Räven slöt ögonen av lycka och föreställde sig hur middagen skulle bli.

Åsnan gick inte till middagen, han gick upp på fönsterbrädan till Pipito och tittade snett på hur husbonde och matmor klirrade med bestick, klingade glas mot varandra med ett “klink” och delade med sig av veckans nyheter.

Idyll, men bredvid husbondes tallrik satt Lilla Räven och stal då och då bitar av köttet och stoppade dem i munnen. Och han viftade så häftigt med svansen att Åsnan började oroa sig för att den skulle bränna sig i ljuset som brann på bordet.

Åsnan kände sig helt ensam. Han frågade tyst Pipito: “Na, vad ska jag göra nu?”. Pipito svarade tyst: “Alla kan ha sina egna smaker och preferenser. Och det gör inte andra dåliga eller bra. Vi ska vara toleranta mot andras svagheter. Lilla Räven gillar kött, du gillar persikopaj, och jag gillar vatten... Men vi förblir ändå bästa vänner”.

Åsnan beslöt att den tanken var ganska klok och värd att fundera över. Kanske var det inte Pipito som svarade Åsnan. Kanske kom Åsnan fram till tanken själv. Pipito tiger ju alltid. Vi får aldrig veta. Men huvudsaken är att meningsskiljaktigheten mellan Åsnan och Lilla Räven denna kväll blev löst en gång för alla.

Åsnan lugnade sig, för han förstod att han var vän med Lilla Räven oavsett om han åt köttet eller inte. Även om det förstås hade varit bättre om han inte ätit det. Men vad ska man göra.

Kapitel trettonde. Hur Åsnan fick reda på att han hade ett namn

Åsnan har bott med matmor och husbonde en lång tid. Och han har vännerna Lilla Räven och Nalle. På sin fritid från bus gillar Åsnan att sitta med matmor och lyssna när hon läser böcker. Oftast läser hon tyst, för sig själv. Och bara hennes mandelformade ögon rör sig över sidorna.

Men Åsnan verkar kunna läsa tankar. Han tittar på hennes ansiktsuttryck och förstår vad boken handlar om.

Åsnan gillar också att klättra upp på pianolocket och lyssna när husbonde plockar fram melodier ur det stora instrumentet, som liknar en vit låda.

Man skulle tro att Åsnans liv flöt på som det lyckligaste och lugnaste av alla möjliga liv. Men en dag (som alltid när ni ser ordet “en dag” i böcker, händer något oväntat) tittade matmor upp från boken, avbröt melodin som hennes man övade på och sa eftertänksamt:

Det här blir inte bra. Var och en av oss har ett namn, men Åsnan har inget.

Åsnan hoppade till av förvåning. Han hade trott att Åsnan var hans namn.

Vi borde hitta på ett namn till honom”, fortsatte matmor och tittade på sin man.

Han rynkade också pannan. I några sekunder blev rummet fullständigt tyst. Alla tänkte, och Åsnan började också tänka. Inte på något namn, utan bara för sällskapets skull.

Jag har det! — utbrast matmor till slut. — Vi kallar honom Danki. Det är å ena sidan det tyska ordet för “tack”, och vad passar bättre än ordet “tack” för vår mycket intellektuella Åsna, som kommit till oss från Tyskland. Och å andra sidan påminner det om det engelska ordet “donkey”, som betyder “åsna”. Mycket klangfullt.

Jag tycker det passar utmärkt”, godkände husbonde och började titta i noterna igen.

Och Åsnan gillade också sitt nya namn... även om det var ovant att han nu skulle kallas så. Men Åsnan oroade sig i onödan. Hans nya namn slog aldrig rot i deras hem, även om matmor ibland kom ihåg vad hon hade kallat honom. Men oftast hände det när gäster kom på besök och frågade: “Hur heter den här underbara leksaken?”

Åsnan blev alltid så upprörd över att han kallades leksak att han knappt hörde matmors krångliga förklaring och presentationen av hans officiella namn.

Men i familjen förblev Åsnan Åsnan. Och han var helt nöjd.

Kapitel fjorton. Hur en ny person kom till huset (sista kapitlet, det längsta)

Åsnan, Lilla Räven och Nalle är de viktigaste personerna i familjen. Det vet de säkert. De tas med på resor, på promenader i parken, på picknick i skogen. Utan dem firas inget viktigt tillfälle, vare sig det är matmors eller husbondes födelsedag eller nyår. De får godsaker med sig från jobbet. Alla älskar dem lika mycket, både husbonde och matmor.

När husbonde åker till sina släktingar kan han ta med sig Lilla Räven eller Nalle, för där, i fjärran städer, har de vänner, men Åsnan är alltid med matmor.

Men en dag hände något märkligt. Och förutsättningarna för händelsen hade flutit som en flod redan i ett halvår.

Först slog sig ett nytt namn ner i huset. “Emily, Emily, Emily” hördes från alla håll. Ibland från husbonde, ibland från matmor. Namnet uttalades i telefonluren och till varandra.

Vännerna väntade på den mystiska gästen Emily, men gästen kom aldrig. Det var märkligt och oförklarligt.

Sedan blev matmor lite rundare. Så sa Åsnan, som försvarade henne, medan Lilla Räven insisterade på att det berodde på att hon åt godis på kvällarna. Nalle sa ingenting, som alltid. Han förstod inte mycket.

Sedan började förändringar ske i lägenheten. Först dök en ny byrå upp, vit, och sedan av någon anledning ytterligare en säng, bara mycket mindre än Åsnans, Lilla Rävens, Nalles och husbondes och matmors. Och till sist dök en märklig sak med hjul upp i hallen.

»Vad roligt det skulle vara att åka på den”, klagade Lilla Räven, för de fick av någon anledning aldrig erbjudande om det.

En dag fördes matmor plötsligt bort. Hon var borta hemifrån i flera dagar, och inte ens Åsnan tog husbonde med sig när han hastigt åkte iväg någonstans.

Vännerna satt hemma och oroade sig. Vad hände egentligen? Kanske var matmor allvarligt sjuk. Och hur kunde man hjälpa henne?

Husbonde såg inte heller bra ut under dessa dagar. Med ringar under ögonen och rynkad panna brukade han flyga in i lägenheten, packa väskor och rusa iväg med det mest bekymrade ansiktet i världen.

Men dåliga tider brukar ta slut. Och en dag stod husbonde på tröskeln med ett glatt leende på sitt ostrakade ansikte. Han bar på en frodig overall i mjölkfärg, och efter honom kom matmor. Hon också utmärglad, men med glänsande ögon.

De pillade länge vid den lilla sängen och kallade sedan till sig Åsnan, Lilla Räven och Nalle. På madrassen låg en liten människa och sov med tyst snörande genom sin näsa. Hon sov.

Åsnan kände ett litet stick i sitt gosiga hjärta.

»Nåja, nu kommer de inte att älska mig lika mycket”, tänkte han.

Men i det ögonblicket vaknade den lilla människan och öppnade sina blå-blå ögon, djupa som havet. Åsnan höll andan, och han kunde svära på att han tydligt hörde samma suck bredvid sig, suckarna från Lilla Räven och Nalle.

»Vad söt den här människan är.”

Och matmor tryckte Åsnan mot sitt bröst av gammal vana. Åsnan kunde höra hur hennes hjärta slog snabbt och glatt. Och han insåg att han inte längre kunde låta bli att älska denna nya människa, och han älskade henne redan nu av hela sitt hjärta.

Familjen stod över spjälsängen och tittade på spädbarnet. Och hon, som inte förstod något, rynkade näsan åt de främmande dofterna, nyste och slöt ögonen igen.

Så kom en ny människa till huset, och Åsnans, Lilla Rävens och Nalles äventyr, visade det sig, bara hade börjat...

En snäll saga om den gosiga åsnan

En snäll saga om den gosiga åsnan

Sagan En snäll saga om den gosiga åsnan. Kapitel 10-14 finns tillgänglig i FB2-format för telefoner, surfplattor, datorer och e-boksläsare.
Liknande sagor
Hur Kolobok sökte bekanta på internet
Hur Kolobok sökte bekanta på internet
Även Kolobok kan känna sig ensam. Därför bestämde han sig – jag ska registrera mig på en dejtingsajt. Så började allt. En modern lärorik saga om hur Kolobok sökte bekanta på internet
5 773 3
Hur haren och vargen bytte svansar
Hur haren och vargen bytte svansar
En lärorik modern saga om hur haren och vargen bestämde sig för att byta svansar. Vad kommer att hända?
31 910 3
Sagan om prinsessan och draken
Sagan om prinsessan och draken
En modern saga om en prinsessa som var väldigt, väldigt rädd för en skrämmande drake. Men en dag övervann hon sin rädsla och bestämde sig för att besöka honom... Och så fick hon en ny vän.
12 394 4
Sagan om de tre kakorna
Sagan om de tre kakorna
En gång sa kungen till sina döttrar - baka var och en en kaka till min födelsedag. Två av prinsessorna gjorde uppgiften, men den tredje kom tomhänt. Från denna saga får du veta varför
5 401 3

Vill du bli meddelad om nya sagor?

↑