En frostig vintermorgon beslutade Björnungen att besöka sin vän Igelkotten. Vädret var underbart.
Träden glittrade av vintertrolla: grenarna täckta av rimfrost glänste i solen så starkt att man nästan fick stänga ögonen för ljuset.
Det fanns något särskilt i luften i skogen. Som om något bra och mycket viktigt skulle hända snart. Björnungen kände det, men kunde inte förstå vad.
Han skuttade mot igelkottens lilla hus, men hörde plötsligt ett högt skratt någonstans i närheten. Björnungen stannade och tittade omkring. På ängen under ett gammalt, krokigt granträd satt den muntre Haren. Hans snövita, fluffiga päls glittrade i solen. Han gnuggade sitt öra med tassen och skrattade list när han såg Björnungen.
Varför skrattar du? ― mumlade Björnungen besviken och satte sig på bakbenen.
Jag skrattar åt dig, Björnungen. Vart skyndar du dig så? Du kan missa Nyåret!
Vad är det för Nyår? ― undrade Björnungen förvånat och öppnade sina svarta pärlögon stort. ― Och varför är det nytt? Var är det gamla då?
Minns du, Björnungen, när vi och Igelkotten gick på svampjakt förra sommaren? ― frågade Haren och gjorde en viktig min medan han höjde sig på tåspetsarna.
Ja, jag minns.
Och vi ville smaka på färsk honung från bina, och de stack oss så att våra näsor svällde upp och gjorde ont i en vecka ― minns du det?
Självklart, hur skulle jag kunna glömma det, ― muttrade Björnungen och gnuggade sin näsa.
Och minns du när vi hoppade i pölar efter regnet, och sedan torkade vi oss tillsammans i solen?
Ja, jag minns.
Nå, allt det där hände förra året. Och vi sitter här nu och pratar också i det gamla året.
Men när kommer Nyåret? Måste man ropa på det? ― blev Björnungen oroad.
Nej, ― svarade Harungan, ― det kommer av sig själv. I natt...
Ohhh, men hur vet vi att det har kommit?
Haren tänkte en stund, skrapade sig bakom örat igen och gjorde en viktig min.
Björnungen, säg mig, vad drömmer du om?
Jag skulle så gärna vilja se min mamma igen, ― log Björnungen glatt, men sedan sa han med sorg i rösten, ― jag saknar henne så mycket...
Och vad mer? ― fortsatte Haren. ― Vad drömmer du om mer?
Jag vill att det alltid ska finnas mycket honung och hallonmarmelad i min grotta, ― och Björnungen smackade högt när han föreställde sig sin dröm.
Bra! ― fortsatte Haren, ― Men drömmer du om något mer?
Ja, jag vill att vi aldrig ska bråka med min bästa vän Igelkotten för småsaker. Det gör mig alltid så ledsen, ― klagade björnungen, och hans ögon blev ledsna igen.
Nå, där har du det, ― drog Haren slutsatsen, ― dessa dina drömmar, det är Nyåret!
Under resten av dagen tänkte Björnungen på vad Haren hade sagt. Kunde det verkligen vara så enkelt: man drömmer bara och så går det i uppfyllelse. Hur gick det till?
Det började bli mörkt. De första stjärnorna dök upp på himlen, och björnungen skyndade sig tillbaka till ängen där han hade träffat Haren på dagen. Inuti honom fanns en märklig känsla, som om något mycket oväntat och glädjeamt skulle hända nu.
Haren väntade redan på honom. Men inte med tomma tassar. Han hade tagit med sig het, doftande svartvinbärste i en termos och koppar, ställde allt på en stubbe och satte sig bekvämt, tittar upp mot himlen.
Hare! Hare! Har det redan börjat? ― mumlade den andfådd Björnungen rädd, plötsligt kastade sig ner i snödrivor bredvid Haren och andades tungt.
Tyst, det börjar snart. Mycket snart kommer Nyåret, och alla våra drömmar börjar långsamt gå i uppfyllelse, ― viskade Haren med ett leende. Sedan tog han en kopp av den doftande heta tén, andades långsamt in doften, stängde ögonen av nöje och drack försiktigt.
Och Björnungen kunde inte vänta på att se Nyåret: "Hur ser det ut, hur kan det uppfylla önskningar?".
Björnungen tittade tyst på himlen. Stjärnorna var utspridda över den som pärlor. Några av dem glittrade starkt, andra slocknade, och sedan började de lysa ännu starkare.
Och då hörde han genom tystnaden i vinterskog bekanta steg. Den upprörde björnungen vände sig snabbt mot det håll de kom ifrån. Och såg långt borta... sin mamma björnmamman! Hon gjorde enorma snabba språng rakt mot Björnungen, men hon hallade lite på ena tassen. Av glädje började Björnungens lilla hjärta slå så fort att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet.
Mamma! ― röt Björnungen så högt att Haren som satt bredvid honom rycktes till och tappade sin kopp te.
Och björnmamman var redan helt nära. Hon tryckte sin lilla son tätt intill sig med sina enorma, håriga tassar. Sedan andades hon lätt ut, log och tittade på honom så zärtligt och kärleksfullt som hon brukade göra innan sänggåendet, när hon la honom under sin arm och täckte honom med sin stora, varm tass. Björnungen kände sig lugn och trygg. Han kände sig omedelbar i säkerhet. För mamman var tillbaka hos honom.
Björnmamman var också vild av lycka. Hennes största dröm hade gått i uppfyllelse: hon såg sin lilla skälm igen. För flera månader sedan hade hon fastnat i en fälla och skadade sin tass allvarligt. Jägare tog henne till sig, läkte henne och lämnade henne att leva i en inhägnad i ett litet djurpark på en barnpark.
Det fanns andra djur där som barn och deras föräldrar kom för att se. Men björnmamman saknade sin lilla björnunge mycket. Hon åt dåligt, sov lite och ryckte ofta långsamt och sorgset. Parkägaren förstod att björnmamman inte skulle trivas, och bad jägarna att ta tillbaka henne till skogen.
Vänner, har Nyåret redan börjat? ― skrek Igelkotten rädd, som just hade kommit springande till ängen med en stor burk hallonmarmelad. ― Jag skyndade mig så mycket, men det verkar som om jag är sen igen!
Du är inte sen, du är inte sen! Sätt dig här bredvid! ― lugnade Haren honom.
Igelkotten skuttade fram på sina små ben och satte sig bredvid Björnungen.
Jag är så glad att du kom, ― mumlade björnungen zärtligt och flyttade närmare sin vän.
Sedan blev alla tysta. Och tittade tyst på den magiska stjärnhimlen. I skogen blev det också tyst, bara ibland knäppte grenarna av kylan.
Björnungen, fylld till öronen av lycka och glädje, tittade långt bort och viskade tyst:
Så det är du, Nyår!
