I en stor, mycket stor stad bodde det en gång en flicka som hette Alena. Hon bodde med sina föräldrar i ett höghus och brukade ofta leka på lekplatsen.
På hösten skulle hon börja i skolan, så flickan hade redan lärt sig alla bokstäver och siffror. Alena var en snäll och lydig flicka som alltid lyssnade på sin mamma. Eller nästan alltid...
Flickan gillade inte alls när mamman bad henne komma hem eller gå och lägga sig. Hon hade tusen ursäkter för mammas påminnelser. Missnöjet växte särskilt när flickan ritade.
Jag vill inte sluta rita, aldrig-aldrig!
Envisades flickan.
Mest av allt i världen älskar jag att rita!
Varför ritar du aldrig med blyertspennor?
Frågade mamman.
Varför ritar jag inte? Jo, jag ritar, men sedan raderar jag. Det finns så många glada färger omkring mig, men blyertspennor kan inte fånga all skönheten, därför ritar jag inte med blyertspennor.
Förklarade flickan.
En kväll satt Alena vid sitt skrivbord och ritade, som vanligt. Hon var så trött efter en hel dag att hon inte märkte att hennes ögon började bli tunga och Alena somnade utan att märka det.
Och flickan drömde en underbar, färgglad och magisk dröm. Alena hamnade i ett mystiskt, okänt land där invånarna var... färger.
Åh, vad vackert det var här! Husen såg ut som blyertspennor, träden var gröna som penslar, och på gatorna gick tjocka burkar med färg. Det fanns fem stycken.
Färgerna kände igen flickan direkt:
Tillåt mig att presentera mig: Röd!
Sa burken.
Den mest livsgladaste.
Jag är Gul, som solen och sanden.
Blå – som förgätmigej i ängen och himlen.
Och jag är Grön, jag älskar löv och gräs.
Det glädjer mig mycket.
Sa Alenushka glatt.
Jag känner er alla väl, för jag älskar att rita med färger. Men jag tror att någon av er inte presenterade sig. Varför är du så blyg och tyst?
För att jag är Vit färg. Min ritning syns inte alls på vitt papper.
Presenterade sig den sista färgburken.
Då förstår jag! Så ni är alla konstnärer här?
Frågade flickan.
Alla svarade i kör:
Ja, vi är färger, och därför är vi berömda och kända konstnärer!
Åh, det är inte särskilt vackert att berömma sig själv och skryta. Kan ni visa er i handling? Rita en glad och vacker bild. Det finns just ett tomt utrymme på väggen i mitt rum.
Sa Alena.
Utmärkt idé! Men vi måste tänka på vad vi ska rita. Vi ska diskutera, bestämma oss och börja.
Svarade färgerna i kör.
De gick åt sidan och diskuterade länge.
Du kan lyssna på musik och sitta här, medan vi går och var och en ritar sin egen bild. Fem bilder är mycket bättre än en. Har du något emot det?
Frågade färgburkarna.
Färgerna spridde sig åt olika håll, och flickan blev ensam. Hon betraktade den sagolika staden, lyssnade och sjöng med på en liten sång.
Efter en stund kom Röd tillbaka. Han gick fram till flickan och räckte henne ett album med en ritning.
Åh, vad vackert! Men på något sätt är det skrämmande, allt är så rött! Det måste vara en brand! Mamman tillåter mig inte att leka med tändstickor, jag är rädd för eld!
Sa flickan.
Gul räckte fram sin ritning näst.
Men Alena förstod inte denna heller:
Vad är det här? Jag förstår ingenting, är det en sandlåda eller vad?
Blå visade också sitt konstverk, men det fanns frågor till honom också:
Det är en vacker ritning, men jag vet inte vad den föreställer. Om det är himlen, varför finns det inga moln?
I flickans händer hamnade Gröns ritning.
Är det en äng med gräs? Men varför behöver jag så mycket gräs, jag är ju en flicka, inte en kanin!
Protesterade Alena.
Till sist räckte burken med vit färg fram ett vitt albumblad.
Jag vill inte verka som en nyckfull flicka i era ögon, så att ni inte tror att ingenting behagar mig. Jag vet att ni alla är utmärkta konstnärer, men var för sig blev det helt dåligt. Låt oss försöka rita en bild tillsammans.
Föreslog Alena.
Hur menar du tillsammans? Jag kan bara rita en höstskog, vallmor eller en klänning, om den är röd.
Och det är bra! Grön ritar en äng, du ritar röda vallmor. En flicka i vita skor och vita rosetter samlar blommorna. Över dem ska det vara blå himmel och en gul sol som skiner starkt.
Vad vi är duktiga på att komma på idéer! Utmärkt idé! Det kommer att bli bra! Hurra!
Diskuterade färgburkarna livligt.
Alenushka, vakna upp.
Väckte mamman sin dotter.
Stå upp, tvätta dig, borsta tänderna och sedan till sängs.
Mamma, mamma, jag drömde en underbar bild.
Berättade flickan glatt.
Du kan rita den imorgon, men idag är det dags att tvätta sig och sedan till sängs för att sova.
Rådde mamman.
Jag ska definitivt rita den, men det var inte det jag ville säga! Jag förstod något nytt!
Vad förstod du?
Frågade mamman.
Men Alena svarade inte längre, hon snarkade redan sött i sömnen.
Och ni, gissade ni vad flickan förstod? Om inte, då lyssna: var och en av oss har lite kraft för sig själv, men om vi förenas med vänner kan vi göra något stort, viktigt och ljust. För att nå ett bra resultat måste vi göra allt tillsammans, kollektivet är kraft!
