En dag gick en man över en hal bro över en flod med ett knippe ved på ryggen. Plötsligt – pang! – och hans yxa föll i floden. Mannen gick ner från bron till stranden och lyssnade.
Då kom Vattenkattan upp ur vattnet. Det var Vattenkattan – flodens ande. Hennes päls glänste som flodens yta i solen, och hennes ögon var gröna som flodens vattenväxter.
Din yxa föll precis i min flod? – frågade anden.
Ja, den är min. Ge mig den tillbaka, snälla!
Det gör jag bara om du löser vår tvist. Vem är starkare – vatten eller jord?
Jorden, jorden är starkare!
Efter dessa ord rynkade flodens ande pannan och svarade:
Tvivlar du på min kraft? Jag ska visa dig tre under! Sätt dig på min rygg!
Mannen satte sig, och anden flög upp i luften. Hur länge de flög vet ingen, men de landade i en öken.
Ser du öknen? – frågade flodens ande.
Ja, – svarade trähuggaren.
Titta då! – ropade Kattan och slog till med sin tass på sanden.
Från hålet som bildades började genast ett litet bäck rinna. Anden slog ännu hårdare, och från hålet rann en bäck. Den var större än det första bäcket, men ingen skulle ha kallat det för en flod. Men när Kattan slog för tredje gången, rann en bred, fullflödande flod från hålet. Då började jorden omkring att förvandlas: på ytan började små skott spira. Efter en minut hade skotten blivit till glada blommor, buskar med löv som susade i vinden och jättestora träd vars kronor nådde själva himlen.
Det är vad vatten kan göra! – skrattade vattenanden. – Tror du mig fortfarande inte?
Jag tror dig, – svarade trähuggaren.
Titta vidare! Sätt dig på min rygg!
Och igen var de i luften. De landade igen, men den här gången på ett fält som var torrt som ett höstlöv. Anden slog igen med sin tass, och från hålet sprutade en källa.
De hängande axen rätade genast upp sig, och snart såg fältet ut som guld.
Vi flyger vidare! – kommenderade anden och flög upp i luften.
De flög länge, men till slut stannade anden i luften, och trähuggaren förstod vad som hade gjort honom oroad och till och med arg. De flög just över en flod, och en ö i mitten brann.
Men anden förlorade inte huvudet. Han svepte med sin tass mot elden, och flodens vatten verkade bli vilt. Vattnet började vågorna, böljade och till slut välde över ön. En sista flamma glimmade till, och branden släcktes.
Ser du? – frågade anden.
Ja, – svarade trähuggaren.
Anden förde trähuggaren tillbaka till sin flod och gav honom yxan.
Och trähuggaren mindes läxan om vattnets kraft hela sitt liv.
