I dag hämtades ännu en. Den gamle hunden Å Du sa att i den här takten skulle jag bli helt ensam. Å Du var en gyllene retriever, fast pälsen liknade mer torrt gräs. Han var nästan blind, haltade på bakbenet och kunde ofta inte hålla sig tills han kom ut.
Förr bodde han hos en människa. Hunden log ofta när han tänkte på sin farfar, som han kallade honom. Å Du älskade att berätta om hur han gick ut på promenad med farfar. ”Det var roligt att halta tillsammans”, flinade Å Du. Han började alltid berättelsen långt bak i tiden men slutade aldrig, för då somnade han.
Jag fick en människa redan som valp. Jag var lite äldre än du är nu. När jag föddes sa mamma att jag lös som en solstråle. Å, vilken rackare jag var! Tänk dig att när jag var som du åt jag upp en hel sko! Ja, tillsammans med skosnörena, ― gubben försökte slicka sin tass men slickade golvet bredvid.
När jag kom till världen sa mamma att jag var den minste och att jag alltid måste vara försiktig, ― hann jag tyst säga medan jag slickade min gyllene tass, ― men jag har redan åstadkommit mycket! Förr visade jag mig inte för mammas skull, men nu kliver jag själv ut ur lådan.
Hm, ― fnös den gamle hunden, ― i den här takten blir det bara du och jag kvar på det här stället. Och du missar mycket…
Vad mycket? Vad? Å Du! ― Jag knuffade lätt huvudet mot hundens sida. Han suckade högt och började snarka.
Han har somnat, ― blev jag besviken. När han vaknar kommer han ju inte ihåg vad han ville säga. Det fanns inget att göra, så jag bestämde mig för att gå tillbaka till hägnet.
Vi bodde i ett rymligt hus med en liten äppelodling där vi varje dag var ute och gick. När jag föddes fanns jag tillsammans med bröder och en syster. Men tre av mina bröder hade redan hittat sina människor.
Mammas människa är en flicka med mycket varma, mjuka händer. Hon heter Sara. Mamma älskar henne mycket och tar alltid hand om henne. En gång såg jag hur mamma tröstade Sara när hennes ansikte var blött. Senare förklarade mamma att det kallas att ”gråta”, och att människor gör så när de är ledsna.
Mamma heter Linda. Om pappa vet jag inte mycket. Han heter antingen Johan eller Jonas. Han bor någonstans i närheten, och när vi går promenader i den stora parken träffar vi honom. Ibland leker han med oss.
Innan jag hunnit fram till hägnet kände jag hur pälsen på ryggen reste sig. Från ögonvrån såg jag en valp alldeles intill mig. Det värsta var att den inte gjorde ett ljud och inte luktade av något. Jag spände mig som en fiolsträng, mina tassar ville inte lyda mig, och jag stod still och väntade på ett angrepp.
Minuterna gick, men inget angrepp kom. Jag hörde hur dörren till rummet öppnades. Det var Saras lätta steg. Efter henne klickade klorna mot golvet.
Vi är hemma, ― sa Sara klingande och tog av mamma halsbandet. Jag hörde hur halsbandet small mot stolen, och då märkte de äntligen mig.
Hare, varför står du så stilla? ― vände sig mammas människa till mig.
Hon kom långsamt fram. Jag kände hur hennes varma händer mjukt lyfte mig under magen, och jag började stiga uppåt.
Gumman, du darrar ju helt, ― sa Sara och tryckte mig ömt mot sig. Jag grävde in nosen i hennes hals och gnällde ynkligt. Om mamma litar på henne får även jag göra det.
Plötsligt började Sara skaka, och jag hörde hennes klingande skratt. Förvirrad lyfte jag mitt lilla huvud och såg på henne med förtretad min. Hon slutade inte skratta, men började förklara.
Du är verkligen en hare. Du blev rädd för din egen spegelbild igen. Förlåt mig, ― i samma stund kysste hon mig ljudligt på pannan. Människor slickar på ett mycket märkligt sätt: mjukt och torrt.
Jag flyttade spegeln från den plats du är van vid och glömde säga det, ― Sara tryckte mig ännu en gång mot sig och satte ner mig på golvet. Där satt redan mamma. Så snart jag var på marken kysste mamma mig på samma ställe som hennes människa.
Nu ska vi äta, ― sa Sara och kliade mamma bakom örat, och gick sedan för att titta till Å Du.
Ska jag berätta för dig igen vad en spegel är och hur den fungerar? ― sa mamma mjukt medan hon nosade på mig från tassarna till huvudet.
Nej tack, ― muttrade jag besviket och tittade på den märklige valpen i spegeln. Där satt en valp precis som jag. Han såg besviken ut, en liten gyllene kolkrossa med svarta ögon som knappar. Då knuffade mamma mig med nosen, och jag ramlade på rygg, och i spegeln glimmade en rosa mage.
Men mamaaa, ― jag stönade och försökte resa mig, men mamma började tvätta mig mycket energiskt.
På kvällen kommer folk hit. Kanske träffar du Din Människa. Och vad behöver du för det? ― mamma slutade slicka mig och tittade nu förväntansfullt på mig.
Jag reste mig på tassarna, skakade mig och sa tyst, med huvudet nedsänkt mot golvet och bara ögonen lyfta mot mamma:
Måste jag vara ren?
Harkompis-räddhare! Harkompis-räddhare! ― Jag knuffades igen, så hårt att jag nästan ramlade, men mammas mjuka tass räddade mig genom att fånga mig i farten. Bredvid oss hoppade min äldre bror. Sara hade gett honom namnet Blixten. Jag vet inte vad det betyder, men för mig var han en retsticka och en plåga.
Gumman, var försiktig, ― vände sig mamma till brodern medan hon hjälpte mig att stå på alla fyra.
Mamma! Idag blir jag självständig, idag tämjer jag en människa och går för att ordna ordning i hans hem, ― pladdrade brodern, körde runt i hela rummet och trasslade ibland in sig i sina egna tassar. Då rullade han bara över golvet utan att sakta ner.
Du springer så fort att ingen kan fånga dig, och så blir du kvar här, ― muttrade jag mer av förtret än för att jag verkligen tyckte så.
Brodern bryde sig inte om mig eller hörde kanske inte, för han slet redan med all kraft i sin älskade gosedjursanka. På ankans ansikte stod det som om det var skrivet: ”Hjälp”. Då kände jag att något lika litet som jag, och varmt, satte sig bredvid mig.
Bry dig inte om honom, han menade inte att göra dig illa, ― det var Pricken. Hon såg lugnt på brodern som nu hade tappat ankan och tagit tag i hörnet på mattan.
Pricken, så kallade Sara henne eftersom hon trodde att hon skulle bli den sista valpen som föddes. Men en minut efter henne kom jag. Och namnet blev kvar.
Pricken var den lugnaste. Hon tyckte om att länge titta ut genom fönstret eller bara sitta i gräset. Pricken oroade sig inte för något, för hon hade redan hittat sin människa, den första av oss.
Den människan blev Saras yngre syster, och snart kommer hon och hämtar Pricken för att åka till havet. Jag vet inte vad havet är. Mamma sa att det är stort vatten.
Systern var min bästa vän, och dessutom älskade hon vatten mer än någon av oss. Därför är jag mycket glad att Pricken ska bo där det är bra för henne.
Sara kom tillbaka med fulla skålar med mat. Mamma kysste mig och Pricken, morrade lätt åt Blixten som höll på att äta upp mattans hörn, och gick mot skålarna. Brodern och systern följde efter mamma, men jag blev kvar och satt vid spegeln.
Ur spegeln tittade en liten valp på mig med ständigt rädda ögon. Pälsen glänsde lite av den stora runda lysande saken i taket, så att jag verkade likna en solstråle.
Så snart jag växte till mig sa mamma och den gamle hunden att jag var född för att hitta en människa, vara lycklig med henne och själv ge henne lycka. Jag frågade då vad lycka är.
Mamma sa att lycka är när du ser att din människa ler bredvid dig. Och för att förstå att din människa verkligen är lycklig måste du nosa på henne. En lycklig människa börjar lukta på ett särskilt sätt, men det får jag bara veta när jag träffar Min Människa.
Å Du sa att lycka är när du och din människa älskar samma sak. Mer sa han inte, för han somnade.
Jag reste mig på tassarna och gick till skålen. Blixten hade redan vält sin tallrik över sig själv och slickade golvet med välbehag och samlade ihop de spridda matbitarna. Pricken låg som vanligt bredvid vattenskålen och sänkte ibland ner tungan för att det skulle bli ringar. Mamma tillbringade tid med Sara, med huvudet i hennes knä och lät sig klias.
Precis när jag började äta hörde jag ett knackande på dörren. Mamma ryckte till men slappnade snabbt av. Sara sprang för att öppna.
Pricken klev ur skålen och lade sig på sin favoritblå matta som låg mitt emot fönstret. Hon deltog inte i letandet efter människa, så hon försökte att inte synas. Blixten kom ihåg ankan igen och satte sig stolt mitt emot dörren. Av otålighet snurrade hans lilla svans så fort att det verkade som om brodern snart skulle lyfta som en propeller.
Jag ville gömma mig bakom mamma, men hon tillät det inte. Det enda hon tillät var att jag satte mig mellan hennes tassar, som bakom grindar.
Vi har besök, ― sa Sara.
Det flög in något stort och oförklarligt i rummet. Det började springa fram och tillbaka. Blixten tappade ankan och började springa efter varelsen med högljudd, lycklig skällning. Jag försökte i skräck krypa djupare in i mammas päls, men stela ben satte mig tillbaka på plats.
Oscar! Var snäll och lugn! Vi är på besök! ― sa en människa som gick in i rummet. Hon liknade Sara, fast smalare och med mörkt, kort hår på huvudet. Mammas Saras hår var ljust, långt och alltid uppsatt i något som liknade vår svans.
Jag heter Maria, ― presenterade sig människan, ―och det här är min son Oscar.
Maria pekade på varelsen som hade lugnat sig och nu liknade en pojke. Oscar försökte precis ta ankan från Blixten.
Och det här är min dotter Saga, ― sa gästen och försökte dra fram någon som liknade en flicka från bakom ryggen. Ett runt huvud med ljust hår visade sig en stund bakom Maria, nickade snabbt och gömde sig igen.
Jag blev förfärligt nyfiken på den runda flickan. När jag nosade kände jag något nytt som jag aldrig tidigare hade känt. Det förvånade mig så mycket att jag tittade fram bakom mammas tassar.
Så snart jag gjorde det, kände jag en lätt knuff i gästernas riktning. I samma ögonblick reste sig mamma och gick fram till soffan, där människorna satt. Hon satte sig bredvid Sara.
Sara och Maria pratade om något, och jag, fast jag var hopkrupen av rädsla, ville verkligen titta på flickan. Och för att känna den nya okända sak en gång till.
Jag tittade rädd på mamma, hon log och nickade. Det fanns ingen väg tillbaka. Blixten lekte redan med sin Egen Människa, och det var hundra gånger värre än det okända.
Jag började krypa fram mot soffan utan att släppa Saga med blicken och spände öronen för att höra fara så tidigt som möjligt. Min näsa var upptagen av den obekanta lukten, som som om den försökte berätta något om gästen. Saga drog sig tillbaka lite från mamma, eftersom det säkert var obekvämt att sitta så nära, och tittade försiktigt åt mitt håll.
Jag stannade mer av förvåning än av rädsla. Jag satte mig på bakbenen, lutade huvudet lite åt sidan och började betrakta gästen. Sagas hår, utspritt över axlarna, hade samma färg som min päls. Hennes stora ögon såg förvånade och rädda ut.
«Är jag skrämmande?” tänkte jag, och tittade på mamma igen. Mamma nickade och satte sig mellan Sara och Maria och visade att här var det tryggt.
Bakom oss föll något högt, och jag böjde mig mot golvet och tryckte öronen så nära huvudet som möjligt.
Oscar! ― skrek Maria förskräckt, och hon och Sara sprang mot ljudet.
Jag lyfte försiktigt huvudet och kände den där doften precis intill mig. När jag öppnade ett öga såg jag mamma och Saga. Mamma gick fram till mig, slickade min hjässa och viskade i mitt öra: ”Var modig. Hjälp henne att bli lika modig som du.”
Mamma gick dit där något nyss hade fallit. Vi stannade kvar, Saga och jag, ensamma.
Då satte sig Saga på huk och tittade uppmärksamt på mig. Där var doften igen… Jag satte mig på bakbenen.
«Kanske luktar så lycka? ― tänkte jag plötsligt, ― kanske är lycka att vara modig tillsammans?”
Doften blev behagligare och starkare. Flickan sjönk ner på knä och böjde sig mot mig. Samlade all min tapperhet i tassarna gick jag sakta, utan att lyfta huvudet, utan att slappna av i öronen, mot flickan. Bakom oss hördes fortfarande ljud, men det var inte längre något gräl. Jag satte fart: av någon anledning ville jag hinna fram till flickan innan det inte fanns någon kvar i rummet.
Efter några steg stötte jag på något. Det var Saga som sträckte fram sin hand mot mig. Hennes handflata luktade som det godaste ben man kan tänka sig.
Från den beröringen kände jag mig som den modigaste hunden och förstod till slut vad doften betydde. Jag förstod det mamma hade talat om. Lycka luktar kärlek, och där kärlek finns, finns ingen rädsla.
Jag lade min nosiga på Sagas handflata och för första gången såg jag henne le. Saga lyfte försiktigt sin hand under min mage och lyfte upp mig. Jag hamnade i hennes knä.
Jag blundade och andades in den nu begripliga doften igen, och kände att jag var hemma. För hemmet finns där det luktar kärlek, och det spelar ingen roll om du är född där eller inte.
Helt modig satte jag mig i Min Människas knä och tittade på Saga. Hon log och försökte klappa mig på huvudet, men tvekade och stannade handen. ”Jag ska hjälpa dig att bli modig”, lovade jag, och när jag reste mig räckte jag själv upp till hennes hand.
Nästa dag hade jag redan slagit mig ner i mitt nya hem. Ja, inte bara jag. Blixten bodde i rummet bredvid.
Mamma följde oss lugnt. Hon sa att hon var stolt över mig. Till Blixten sa hon också något, men jag lyssnade inte. Jag var inte rädd för att gå, för jag visste att vi skulle träffas i den stora parken. Den gamle hunden kom fram för att säga adjö och började till och med säga något klokt och långt, men somnade igen. Pricken blinkade åt oss och gick för att titta på vattnet.
Jag sträckte mig i min nya bädd och skulle precis ta en liten tupplur när jag hörde att en dörr small igen.
Vännen, jag är hemma, ― Min Människas röst ekade genom rummen, och i samma sekund hörde jag snabba fötter som klättrade uppför trappan.
Jag sprang till dörren. Saga stod redan på knä och sträckte ut armarna mot mig. Överväldigad av lycka hoppade jag in i de varma famnen.
Jag är hemma, och här finns ingen plats för rädsla, bara plats för lycka. Och jag är inte längre en feg hare, utan en riktig Vän!