Början, eller varför nallebjörnen bestämde sig för att ge sig iväg på resa
I en vacker, mysig, liten stad bodde en ung trollkarl vid namn Godmir. Han hjälpte gärna alla och var vän med varje invånare.
Ibland byggde han hus tillsammans med en familj som nyligen flyttat till staden: de hade ännu inget eget boende, så det behövdes skyndsamt byggas. Ibland hjälpte han en skorstensfejare som var trött efter dagen med den sista skorstenen i skiftet. Och ibland letade han efter en docka som en liten flicka hade tappat bort.
Ingen trollkarl nekade någonsin enkel mänsklig hjälp. Men han lyckades aldrig utföra något riktigt under och hjälpa människor med sin magiska gåva.
Godmir sörjde så mycket att han själv slutat tro på magi. Han var som en fågel som lärt sig skönheten i flygningen men förlorat förmågan att flyga.
Dag efter dag försökte han utan vila göra något särskilt för att återfå gåvan han fått vid födseln. Men ingenting lyckades. Varken vackra blommor till en fest eller en bris som fick drakarna att stiga kunde Godmir ge människorna. Han anklagade sig allt mer för detta och bestämde att han inte var värdig att kallas trollkarl.
I det enkla, mysiga huset fanns alltid mat för den som var hungrig, hjälp för den som sökte den och tak för den som inte hade någonstans att ta vägen. Men det fanns ingen glädje eller lycka i honom, för en trollkarl kan inte glädjas när inte ens den minsta trolldom lyckas. Solen tittade också in allt mer sällan, och så kom vintern.
I Godmirs hus fanns en särskilt värdefull sak: nallebjörnen Tottis, som hans mamma gett honom och som han vårdade ömt. Nallen satt på sin mysiga hylla och betraktade trollkarlen. Han mindes honom som liten pojke, och nu hade han blivit en vuxen, god och ärlig människa. Nallen kände honom som glad och lycklig, men också sorgsen som nu, helt utan tro på att han en dag skulle kunna ge människorna under igen.
Tottis visste hur ont det gjorde i sin väns hjärta när de som varit nära bara ville ha hjälp så länge de behövde den. Men det gjorde inte Godmirs hjärta mindre rent och öppet, och han såg envist bara det goda i allt.
Nallen uppskattade denna underbara egenskap hos trollkarlen. Han gillade hur Godmir glädde sig åt att ha kunnat hjälpa någon, för då hade dagen inte levats förgäves.
Nu ville Tottis särskilt hjälpa sin förtvivlade vän och se hans leende, lika strålande som solen. Men vad kunde en liten plyschnalle göra? Länge funderade den bredbenta björnen, men ingen idé kom.
Plötsligt hörde nallen bekanta steg. Det var Godmir som kommit hem. Trollkarlen satte sig i stolen, svepte in sig i en filt och sa, medan han tittade ut genom fönstret:
Vet du, min vän Tottis, ibland tror jag att du förstår allt. Till och med bättre än många förstår vad som oroar mig. Men du kan ju inte prata och kan därför inte ge mig några råd... Det har blivit kallt ute, och det har snöat så mycket, det är verkligen en riktig snösaga! Men vad ska jag berätta? Nu ska jag visa dig!
Trollkarlen kastade av sig filten, reste sig och tog björnen från hyllan och höll honom mot fönstret, så att han kunde beundra naturens snöklädda skrud.
Titta, lilla vän! Är inte vår stad vacker på vintern, täckt av ett vitt snötäcke! Där borta syns skogen som sover under snön fram till våren. Tro mig, den är mycket vacker. Och bortom skogen finns havet... Kanske finns det något där som skulle kunna hjälpa mig att göra ett under. Varje trollkarl kan göra under, men inte jag... Ja, min vän, vi har inte tid för resor. Här finns många göromål, men jag kan säga dig att det är underbart att resa!
Godmir suckade lite sorgset, satte tillbaka nallen på hyllan, hällde upp en kopp doftande te, drack den stående vid fönstret, såg solen gå ner, lade sig på sin älsklingssoffa och somnade.
Tottis betraktade den sovande trollkarlen och kom då att tänka på hur Godmir brukade gunga honom i gungan, läsa för honom om resor, modiga riddare och snälla trollkarlar, när han ännu var en liten pojke. Hur han gärna satt med honom på ängen och betraktade molnen. Trollkarlen hade då gärna följt naturen och hört i dess andetag en särskild musik som förändrades med vädret och årstiderna.
Godmir kände fint hur viktigt det är att vårda varje blomma, hur värdefull varje fågelsång är, hur magisk musiken från det klingande bäcken vid huset är. Och plötsligt förstod nallen hur han kunde hjälpa sin vän!
Jag, Tottis, ska ge mig iväg på resa och hitta det som hjälper Godmir att åter skapa under, som sig bör för trollkarlar, särskilt så goda och ärliga som han! Bestämt! Jag ska vara modig och åter ge min vän glädjen som ett under för någon ger.
Nallen klev försiktigt ner från hyllan, tittade en gång till på den sovande trollkarlen, som säkert drömde en trevlig dröm, rörde vid hans hand med sin tass och gick tyst ut genom dörren.
De första solstrålarna visade sig knappt vid horisonten. Så vackert! Snön glittrar i gryningen, frosten nyper i näsan. Framför nallen öppnade sig en stor, vacker och samtidigt skrämmande värld av okänd, som han inte kände till medan han satt på sin mysiga hylla. Nu måste han möta denna värld för att hitta det som kan hjälpa sin vän att åter tro på underverk.
Det var skrämmande för nallen att ge sig iväg. Han visste inte vad han letade efter, men han måste verkligen hjälpa trollkarlen. Tottis hoppade upp i skidlöparens släde, som varje morgon körde runt i skogen för att se om allt var väl med dess invånare.
Skogsvaktaren gick ut ur huset, förde hästen dit, spände fast den vid släden och satte sig bekvämt och gav sig iväg, utan att ana om den lille grannen som åkte med honom.
Resan var kort, och nallen hamnade i den snöiga vinterskogen. Så snart skogsvaktaren stannat släden klev björnen försiktigt av och fortsatte till fots. Han måste skynda sig, varje minut var viktig!
Plyschnallens resa genom vinterskogen
Det var kallt för de små plyschtassarna att ta sig fram genom skogen. De sjönk ner i snön gång på gång, men han måste gå vidare, och nallen fortsatte sin färd.
Länge gick han och granskade noggrant allt omkring sig, kanske fanns det han sökte gömt i skogen. Men ingenting hittades, och trött satte sig nallen vid ett träd. Plötsligt hoppade en liten hare fram. Han betraktade nallen noggrant.
Hej! Jag heter Lugg! Och du är nog släkt med farbror Björn. Jag följer dig gärna till hans ide. Men underligt är det: jag trodde att alla björnar sover på vintern, och inte gör besök hos varandra...
Nallen log och sa:
Hej, Lugg! Jag är verkligen inte släkt med farbror Björn, jag är bara en plyschnalle som heter Tottis, därför sover jag inte.
Vad gör du då i skogen, och hur kan jag hjälpa dig? frågade Lugg.
Nallen kliade sig med tassen på sin plyschhjässa och började berätta:
Jag vet inte hur du kan hjälpa mig, men jag gav mig iväg till skogen för att rädda en vän, en god trollkarl. Jag fick bli hans när han var liten, och nu är han vuxen. Vet du hur många människor han har hjälpt med sina egna händer! Men nu kan han inte längre göra något magiskt, och det gör honom mycket ledsen. Han har slutat tro på magi och anser att han inte längre kan kallas trollkarl. Därför gav jag mig iväg på resa för att hitta det som kan få honom att tro på sig själv igen och ge honom tillbaka förmågan att göra under. Den här skogen ligger nära vårt hem, så jag började min resa här. Finns det något här i skogen som jag söker?
Lugg strök sig med tassen över örat. Han hade inte sett något sådant, men han ville väldigt gärna hjälpa nallen.
Jag har inte sett det du söker, men farbror Uggla vet allt och kan säkert hjälpa dig. Kom, jag följer dig till honom!
Vägen var lång, men med Lugg var det inte läskigt för nallen, och resan kändes roligare. Till slut kom nallen och Lugg fram till en gammal ek där farbror Uggla bodde. Lugg ropade:
Hej, farbror Uggla! Vi behöver verkligen ditt råd!
I samma ögonblick dök en uggla upp på en gren, betraktade gästerna noggrant och sa:
Hej! Ja, om ni behöver råd hjälper jag gärna till så gott jag kan.
Nallen var mycket glad och ville snabbt berätta om det som inte lämnade honom i ro.
Farbror Uggla funderade. Han visste verkligen allt, men vad han kunde göra för nallen visste han inte. Det fanns inget sådant i skogen.
Här hittar du ingenting, hur du än letar. Det är en svår uppgift du har fått, men din önskan att hjälpa en vän pekar dig mot det du söker. Jag har hört av min farfar att det i havet bortom vår skog finns något särskilt. Ge dig iväg dit. Lugg visar dig vägen till Vitsvansen, hjorten, som kan skutta med dig till stranden, för den vägen blir lång på dina små tassar. Jag ger dig en kotte så att du inte glömmer vår skog. Här, ta den.
Nallen lyfte kotten och tryckte den hårt mot sina plyschtassar. Det var förstås inte det han letade efter, men en mycket värdefull gåva. Den lille resenären visste bestämt att han skulle fortsätta sin färd och var tacksam för hjälpen från Lugg och farbror Uggla.
Tack, farbror Uggla, för rådet. Nu måste vi gå. Adjö!
Adjö, Tottis, lille modige resenär! Du har lärt oss mycket, vi skogens invånare. Vi glömmer inte ditt mod, och må din väg bli god och det du söker säkert bli funnet! sa den gamla ugglan på avskedet.
Snabbt nådde Lugg och nallen fram till Vitsvansen.
Hej, Lugg! Vad glad jag är att se dig! Vad för dig till mig?
Hej, Vitsvansen! Plyschnallen Tottis behöver hjälp. Han måste hjälpa någon som är kär för honom så snart som möjligt. Han är på väg till havet, men på sina små tassar kommer han att ta sig dit mycket långsamt. Skulle du kunna köra honom dit? sa haren.
Visst, gärna! Tottis, klättra upp på min rygg och håll dig fast ordentligt, svarade Vitsvansen och sänkte sig ner i snön så att nallen lättare kunde klättra upp på honom.
Tack, Lugg, adjö! Jag glömmer inte dig eller din hjälp, sa björnen till sin hare.
Adjö, Tottis! Lycka till på resan, och må du hitta det du söker, svarade Lugg.
Vitsvansen reste sig och förde nallen mot havet, där den lille plyschresenären skulle försöka hitta det som skulle ge trollkarlen tron på under igen. Snabbt bar kronhjorten nallen till havet. Nallen klev ner från hjortens rygg.
Tack, Vitsvansen, för att du skjutsade mig så snabbt, jag glömmer inte din hjälp. Jag måste skynda mig, vi får inte dröja. Adjö!
Lycka till, modige lille Tottis, och må du hitta det du söker, sa Vitsvansen på avskedet.
När nallen kom fram till vattnet såg han en båt, och han klev ombord och somnade, för han var mycket trött efter dagen, och det väntade honom många äventyr och möten. Nallen sov, och han drömde att han kommit hem, och Godmir, precis som i den avlägsna barndomen, log mot honom, efter att ha skapat ett under för hela staden: han hade gett alla invånare aldrig tidigare skådade underbara blommor, som slagit ut på alla blomsterrabatter.
Plyschnallens resa över havets vidder
Morgonen kom, och vågornas brus väckte nallen. Den lille resenären såg sig omkring. Medan han sov hade en fiskare kommit och seglat ut i havet med sin båt.
Havet var otroligt vackert och lugnt. Det gungade båten lätt. Det var skrämmande för nallen att allt längre glida bort från hemmet. Men han hade ännu inte funnit det som kunde hjälpa trollkarlen att tro på under igen, och därför ― inget steg bakåt, bara framåt.
Havet var förtrollande vackert. Visst var det annorlunda på vintern, liksom hela naturen, men dess vågor hade en särskild musik och en särskild charm.
Nallen tänkte åter på trollkarlen som tyckte om att betrakta naturen. Han skulle ha gillat den bild som öppnade sig för nallens ögon. Han måste vara modig och söka ännu troget efter det som kunde hjälpa vännen. Och den nya sidan i resan som öppnade sig för nallen med gryningen fick inte gå förlorad.
När den lille resenären betraktade havet kunde han inte upptäcka något särskilt. Plötsligt dök en säl upp ur vattnet. Nallen följde honom med blicken, och sälen, som märkte det, simmade fram till båten.
Hej, jag heter Snabbis! Och du, vem är du? Vad har fört dig till vårt kalla nordiska hav?
Hej, Snabbis! Jag är plyschnallen Tottis. Jag gav mig iväg till havet för att hjälpa en vän, en god trollkarl. Jag fick bli hans när han var liten, och nu är han vuxen. Vet du hur många människor han har hjälpt! Men nu kan han inte längre göra något magiskt, och det gör honom mycket ledsen. Han anser att han inte längre är värdig att kallas trollkarl. Därför gav jag mig iväg för att hitta det som kan ge honom tillbaka förmågan att skapa under. Jag började min resa i skogen, men där fanns inte det jag söker. Farbror Uggla sa att det finns något särskilt i havet. Och här är jag nu. Finns det något här i havet som jag söker, för att hjälpa den som är kär för mig? svarade nallen sälen.
Snabbis kliade sig i huvudet.
Jag vet inte om något särskilt i vårt hav, och jag har definitivt inte sett något liknande det du söker. Jag följer dig till farbror Val. Han är den visaste här och kan säkert hjälpa dig. Sitt på min rygg, så simmar vi till honom.
Nallen flyttade från båten till Snabbis rygg, och de begav sig iväg till farbror Val. Resan var kort, och Snabbis hittade utan svårighet en enorm val som simmade långsamt på jakt efter intressanta nyheter.
Hej, farbror Val! Vi behöver verkligen din hjälp, ditt kloka råd!
Farbror Val var glad att se Snabbis, och råd gav han gärna när han blev ombedd. För om man ber om råd betyder det att man kan hjälpa, och att hjälpa är något som behövs.
Hej! När ni behöver råd, säg vad det gäller. Om jag kan, hjälper jag er.
Nallen var mycket glad över att farbror Val gick med på att hjälpa, och han ville snabbt berätta om det som inte lämnade honom i ro.
Länge funderade den kloka valen över Tottis berättelse, och slutligen sa han:
Svår uppgift har du fått, Tottis. Det du söker finns inte i havet, hur du än letar. Men vi har norrhavspärlor! Snabbis, sätt nallen på min rygg och ta med honom en särskild pärla som bara kan hittas här som gåva. I varma hav är pärlorna annorlunda... Därefter ska jag föra Tottis till stranden. Låt honom ge sig iväg till bergen, där han kanske hittar det han söker.
Snabbis satte nallen på farbror Vals rygg och dök, och i samma ögonblick kom han upp igen och höll i sina flippers något otroligt vackert.
Här är pärlan till dig, Tottis, så att du inte glömmer resan till oss. Synd att vi inte har något mer för dig, men jag är glad över att ha kunnat hjälpa en så modig liten. Jag är säker på att du hittar det du söker. Adjö, Tottis, må din väg bli god!
Adjö, Snabbis! Tack för allt. Jag glömmer inte din hjälp! sa nallen på avskedet.
Farbror Val förde snabbt nallen till en klippig strand. Efter att ha satt av den lille resenären sa han:
Adjö, Tottis! Du har lärt oss, havets invånare, mycket, lille modige resenär. Vi glömmer inte din godhet, och må din väg bli god. Hitta säkert det du söker!
Tack för rådet, för hjälpen och gåvan, farbror Val. Jag glömmer inte er godhet, adjö! sa nallen till den simmande valen på avskedet.
Björnen såg sig omkring, och framför honom reste sig höga berg. Det var skrämmande att gå vidare för den lille plyschbjörnen, men han måste fortsätta sin resa.
Han hade inte funnit något särskilt varken i skogen eller i havet, och därför måste han vara modig och gå vidare. Och nallen började gå längs bergsstigen, och såg sig omkring för att inte missa det han letade efter.
Vilka möten och förunderliga landskap som väntade framför honom visste han inte. Men nallen tänkte på Godmir. Hur skulle han ha gillat bergen! Han måste snarast återvända till trollkarlen och se honom lycklig, tro på under, som en så god människa ska göra. Och nallen gick snabbare.
Plyschnallens resa i bergen
Det är tungt för en liten plyschbjörn i bergen på vintern. Snön är vacker, men på topparna är det ännu mer av den än i skogen, vilket gör det svårt för de små tassarna att gå. Vinden är mycket starkare och kallare.
Nallen var helt utmattad. Han satte sig, lutade ryggen mot berget och började fundera på hur han skulle hitta här det som kunde hjälpa vännen. Han kunde inte ens föreställa sig vad det kunde vara. Plötsligt fick han se en liten killing rakt framför sig. Killingen betraktade honom noggrant.
Hej, jag heter Jasse, killingen. Men jag är ingen vanlig killing, utan en bergskilling. Och dig har jag inte träffat förut här i bergen. Vem är du? Vad har fört dig hit?
Hej, Jasse, jag är plyschnallen Tottis! Jag gav mig iväg till bergen för att hjälpa en vän, en god trollkarl. Jag fick bli hans när han var liten, och nu är han vuxen. Vet du hur många människor han hjälper med sina egna händer? Men nu kan han inte längre göra något magiskt, och det gör honom mycket ledsen. Han har slutat tro på under och anser att han inte längre kan kallas trollkarl. Därför gav jag mig iväg för att hitta det som kan ge honom tillbaka förmågan att göra under. Jag började min resa i skogen, men där fanns inte det jag söker, och farbror Uggla sa att det i havet finns något särskilt. Jag gav mig till havet men hittade ingenting där heller. Då rådde farbror Val mig att söka efter det som kan hjälpa trollkarlen att återfå tron på under här i bergen... Finns det något här hos er, Jasse? svarade nallen killingen.
Killingen funderade. Han hade inte sett något sådant i bergen, men han ville väldigt gärna hjälpa nallen.
Jag har inte sett det du söker, men den kloke farfar Irbis vet allt och kan säkert hjälpa dig. Klättra upp på min rygg, så tar jag dig till honom.
Vägen var kort, eftersom Jasse rörde sig lätt i bergen, som en bergskilling ska, och snart stod de vid den gamle Irbis grotta. Jasse ropade:
Hej, farfar Irbis! Vi behöver verkligen ditt råd!
I samma ögonblick kom Irbis ut ur grottan, stor och klädd i en vacker päls. Han betraktade gästerna noggrant och sa:
Hej! Ja, om ni behöver råd hjälper jag gärna till så gott jag kan. Berätta vad det gäller.
Nallen var mycket glad över att den kloke farfar Irbis gått med på att hjälpa honom, och ville snabbt berätta om det som inte lämnade honom i ro.
Irbis lyssnade på Tottis och funderade. Han kände verkligen till allt i bergen, men vad han kunde göra för nallen visste han inte.
Här hittar du ingenting, hur du än letar. Svår uppgift har du fått, Tottis, men din önskan att hjälpa din vän är lovvärd. Klättra upp på min rygg, så tar jag dig till min gamle vän, örnen Snabbvinge. Kanske kan han hjälpa dig. Och Jasse måste snart gå hem till sin mamma, hon oroar sig säkert redan...
Jasse gick fram till nallen och böjde sin nosen, och nallen klappade honom med sin plyschtass och sa:
Adjö, Jasse! Tack för att du inte lämnade mig ensam i bergen. Jag glömmer inte din hjälp och godhet.
Adjö, Tottis! Må din väg bli god och det du söker säkert bli funnet! sa Jasse på avskedet.
Nallen klättrade upp på farfar Irbis rygg och fortsatte resan. Snabbt nådde de Snabbvinge, som bodde på bergstoppen. Snabbvinge märkte sin vän och kom fram till resenärerna.
Hej, min vän! Och du, nalle, hej! Vad för er till mig?
Hej, Snabbvinge! Plyschnallen Tottis behöver verkligen hjälpa sin vän, trollkarlen, så snart som möjligt. Trollkarlen har förlorat tron på under, och nallen har bestämt sig för att hitta det som kan hjälpa honom. Han började sin resa i skogen, men där fanns ingenting. Farbror Uggla sa att det i havet finns något särskilt. Nallen gav sig till havet, men hittade inget där heller. Farbror Val rådde honom att gå till bergen, men här finns inget sådant... Du flyger över världen och vet allt, kanske kan du säga var man ska leta efter det som kan hjälpa trollkarlen?
Örnen funderade.
Jag har flugit över världen, men något sådant har jag aldrig sett. Det du söker, lille vän, finns inte i hela världen. Jag känner både dig, Tottis, och trollkarlen. Jag såg honom i morse. När han förlorade dig blev han ännu mer ledsen, och jag tror att du bör avsluta din resa och återvända hem. Jag bär dig direkt hem, modige lille resenär, klättra upp på min rygg.
Nallen var mycket bedrövad över att han inte kunde hitta det som skulle ge trollkarlen tron på under igen. Det fanns inget i hela världen som kunde hjälpa hans vän.
Ja, eftersom jag inte kunde hjälpa min vän, vill jag inte göra honom ännu mer ledsen. Dags att gå hem. Tack, farfar Irbis, jag glömmer inte din godhet och din hjälp. Adjö!
Adjö, Tottis! Du har lärt oss, bergens invånare, mycket, lille modige resenär. Vi glömmer inte din godhet, och må din väg bli god! sa farfar Irbis till nallen på avskedet.
Nallen klev upp på örnens rygg, och Snabbvinge lyfte. De flög så högt att människor, träd och hus såg små ut. Åh, så vacker jorden var från örnens flygning om vintern. Nallen tappade andan av all skönhet.
Snart syntes den bekanta bäcken, och örnen landade på gläntan vid trollkarlens hus. Nallen log varmt mot Snabbvinge.
Tack, Snabbvinge, för att du förde mig hem. Jag glömmer inte din hjälp! Adjö!
Gärna, modige lille Tottis, och även om du inte hittade det du sökte, har vi lärt oss mycket av dig. Du är en riktig vän, redo för en svår resa för någon som är kär för dig. Adjö! Var inte ledsen, allt kommer att bli bra! Och på avskedet ger jag dig min fjäder, så att du inte glömmer bergen, sa Snabbvinge och sträckte fram en fjäder med sin näbb.
Örnen flög iväg, och nallen klev upp på bänken vid huset och funderade. Han hade inte funnit det som kunde ge trollkarlen tron på under och göra honom lycklig igen.
Nallen satt på bänken, trött efter den långa resan, och betraktade kotten, pärlan och fjädern han fått i gåva. Det var glädjande för nallen att minnas Farbror Ugglas och Luggs godhet, Snabbis och farbror Vals, Snabbvinges och farfar Irbis, men samtidigt var det sorgligt, för han hade inte kunnat hjälpa trollkarlen.
Och dessutom eftersom hans vän inte skulle få veta att nallen försökte hjälpa honom, vilken resa han gjort för att få tillbaka hans leende, som nallen så länge saknat och så gärna ville se igen.
Hemkomst, eller resans slut
Nallen satt på bänken vid huset och vågade inte gå in. Plötsligt öppnades dörren, och Tottis fick se Godmir. Så saknad han varit! Trollkarlen, när han märkte sin nalle, lyfte honom glatt upp i sina armar.
Vad glad jag är att se dig, Tottis! Jag trodde att jag förlorat dig för alltid! Var har du varit, lilla vän? Vad är det där intressanta bredvid dig på bänken?
Trollkarlen satte nallen på bänken och tog kotten i handen. Så snart kotten kom i Godmirs händer såg han sin lille plyschvän resa i skogen. Så tydligt, som om han själv varit där.
Godmir lade tillbaka kotten på bänken och tog pärlan. Då öppnades för hans syn resan i havets vidder.
Han tog fjädern, och fjädern visade honom Tottis äventyr i bergen. Han lade tillbaka den på plats.
Hans ögon fylldes av tårar, så tydligt såg han allt som hänt med nallen. Han lyfte upp Tottis och såg in i hans knappögon medan han ömt smekte den plyschiga ryggen.
Min modige, lille Tottis! Hur ville du hjälpa mig att hitta det som skulle ge tillbaka tron på under och förmågan att åter göra under. Och här är det ― det du sökte och som inte fanns i hela världen. Det här är din resa, min modige plyschvän! Är det inte ett under att du vågade något sådant! Med hjälp av gåvorna från skogens, havets och bergens invånare har jag sett din väg så tydligt, som om jag varit med dig! Nu tror jag åter på under och vill försöka skapa magi för någon! Tack, Tottis, du är en riktig vän! Kom, vi går in i huset, lägger dina gåvor i asken och tvättar dig, för din plyschpäls har blivit smutsig...
Trollkarlen gick in i huset med nallen i sina armar, lade honom på sin älsklingssoffa, fyllde ett kar med varmt vatten, tog fram ett doftande tvål och tog Tottis från soffan och satte honom i det förberedda badet.
Det kittlade i de små plyschtassarna när trollkarlen gnuggade dem med en tvättlapp. Näsan var insvept i ett doftande tvålskum. Nallen gladdes över att trollkarlen åter log och därmed tydligen trodde på under.
Trollkarlen tvättade nallen, och hans plyschpäls blev som om den var ännu vackrare. Godmir svepte in nallen i en handduk och lade honom på en matta bredvid den brinnande brasan för att torka.
Tottis torkade snabbt, och trollkarlen band en vacker rosett runt hans hals. Han lyfte upp nallen och gick fram till fönstret. Ute var det mörkt.
Hur kunde du bestämma dig för en sådan resa, min lille modige björn! Du, Tottis, har gjort ett verkligt under för mig, trollkarlen. Man säger att för dem vi håller av kan vi göra alla slags under, och inget är omöjligt när de behöver hjälp. Jag behövde hjälp, och du var inte rädd för att göra allt möjligt för att se mig lycklig. Och jag är lycklig, för jag har en så underbar vän. Jag ska försöka göra ett litet under för dig!
Godmir satte Tottis på hans älsklingshylla. Han visste precis att nallen allra mest gillade att flyga. Trollkarlen blundade, lite rädd att inget skulle lyckas, och sa:
Ett, två, tre, och nallen ska få en luftballong i sin storlek... Titta, min vän, titta... Flyg, mina ord, som fåglar, uppfyll min önskan här och nu...
När trollkarlen öppnade ögonen såg han en stark luftballong på nallens hylla. Godmir blev glad över att det äntligen lyckats honom att göra ett under för sin vän. Nu kunde han alltså åter skapa under, som trollkarlar ska. Luftballongen var inte vilken som helst. Efter att ha satt nallen i korgen viskade trollkarlen tyst:
Flyg, ballong, flyg...
Och ballongen seglade mjukt genom rummet. Nallen var lycklig, han gillade verkligen att flyga, och det visste han nu, eftersom han flugit hem på örnens rygg.
Nallen blev mycket förtjust i överraskningen, men ännu gladare var han över att se den gode trollkarlen lycklig. Så hans resa hade inte varit förgäves. Ballongen gjorde några varv i rummet och sjönk ner på hyllan. Trollkarlen tog ut nallen ur ballongens korg och placerade honom bekvämt på hyllan.
Och nu är det dags att vila, god natt, Tottis!
Godmir släckte lampan och lade sig bekvämt på sin älsklingssoffa och somnade. Stilla blev det i huset. Även den modige plyschnallen sov. Han var glad över att åter vara hemma. Och han drömde om skogen med Lugg, farbror Uggla, Vitsvansen, havet med Snabbis och farbror Val, bergen med Jasse, farfar Irbis och Snabbvinge.
Så slutade plyschnallen Tottis resa. Han lyckades hitta det som gav trollkarlen tron på under och förmågan att göra enkla under.
Många under gav den gode trollkarlen Godmir till stadens invånare. Än i dag pekar varje invånare i den lilla staden med särskild värme ut för dig, min kära läsare, trollkarlens hus och Tottis hem. Och de berättar gärna många intressanta historier.
Glöm inte denna underbara berättelse om sann vänskap, som jag varsamt har överlämnat till dig.
