Tidigt på våren flög Örnen över himlen och såg uppifrån att det i vattnet stod en storslagen fågel på långa ben.
Han flög ner till grunt vatten, landade på stammen av ett tjockt träd som lutade sig över vattnet och frågar:
Vem är du? Vad är det för fågel? Jag har aldrig träffat dig förut.
Jag är Tranan, svarade fågeln, och har återvänt från de varma länderna till min hemtrakt.
Du är så vacker, du liknar mig, stor och smal. Låt oss bli vänner. Vill du vara min vän?
Varför ska jag vara vän med dig? frågade Tranan.
Hur då varför? undrade Örnen. Har du någon vän här hemma?
Ja! Mina vänner är tranor.
Då är de inga vänner, utan släktingar. Finns det några andra vänner?
Nej.
Sätt dig bredvid mig på trädstammen, det räcker med att stå i vattnet. Låt oss prata om varför vänner behövs…
Jag kan inte. Vi tranor sitter aldrig på grenar i träd.
Varför inte? undrade Örnen.
Så har det alltid varit. De äldre säger att våra tår inte är gjorda för det .
Har du provat?
Nej, varför skulle jag? Om vi inte kan, så kan vi inte, och vi behöver inte det. Vi går ju på vattnet. Och du, Örn, går du på vattnet?
Jag nuddar bara vattnet när jag flyger över det. Låt oss prata om vänner. Du frågar varför vänner behövs. Jo, för att prata av sig, berätta historier som hänt oss. Eller helt enkelt för att hjälpa varandra.
Om du vill, så låt oss vara vänner, samtyckte Tranan.
Berätta, var finns dina artfränder? Mina bor på berget där borta, sa Örnen och vinkade med vingen mot fjärran.
Mina är här i närheten och letar mat, svarade Tranan.
Vet du, vän, sa Örnen listigt, jag är så hungrig. Jag jagade en mus men fick inte tag i den. Och haren lurade mig, den sköt in i sitt hål som en kula. Kan du inte bjuda mig på din fångst?
Varför skulle jag inte bjuda? sa Tranan, gick fram till sin nya vän och räckte fram en groda i sin långa näbb. ― Varsågod.
Sådant har jag aldrig ätit förut. Men hunger är ingen dålig rådgivare, jag måste äta något annars orkar jag inte flyga tillbaka till mina artfränder.
Örnen åt upp grodan, sedan en till och en tredje!
Tack, vän. Nästa gång tar jag med dig en present!
Örnen viftade med vingarna, lyfte snabbt upp mot skyn och försvann högt uppe i himlen. Tranan började leta efter mat igen. Han behövde äta sig mätt och samla krafter. Dagen efter skulle han välja maka, och i fågelfamiljen skulle det firas en fest.
Några dagar gick. Tranan ser Örnen flyga mot honom med något i sina kraftiga klor.
Vän, vän, ropar Örnen, jag har en present till dig!
Han landade på trädstammen och släppte haren i vattnet.
Du matade mig sist, nu är det min tur.
Tack, men vi äter inte harungar. De får inte plats i halsen. Vi lever på små möss.
Prova bara! envisades Örnen.
Vill du att jag ska dö?
Jaha, man kan inte göra dig till lags!
Örnen åt upp haren. När han var klar frågade han:
Hur mår du? Vad har du gjort?
Jag har valt mig en maka, det var fest hos oss. Nu bygger vi ett nytt bo.
Grattis!
Och när skaffar du familj?
Det är för tidigt för mig än. Jag flyger fri ett år till.
Så skildes Örnen och Tranan åt. Några dagar gick. Åter kom Örnen på besök till sin vän Tranan.
Han ser att Tranan står i vattnet igen och letar efter något med sin långa näbb.
Vad gör du? frågade Örnen.
Jag samlar alger, blötdjur och räkor och lägger dem i en kruka, som jag tar till boet. Där ruvar min maka på äggen, framtida avkomma.
Bjud mig på det du matar din maka med, bad Örnen.
Flyg hit, samtyckte Tranan, här är krukan, ät.
Örnen snurrade runt krukan: halsen var lång och smal, och hans näbb var inte tillräckligt lång, så han kunde inte nå maten. Han snurrade och snurrade runt krukan, men fick aldrig tag i någon mat.
Fånga några grodor åt mig. De var goda, bad Örnen.
Men det finns inga grodor, svarade Tranan, de har alla försvunnit.
Örnen blev sur på Tranan:
Du är ingen vän till mig. Du unnar inte din vän lite av din mat!
Han viftade med vingarna och flög iväg. Så slutade vänskapen mellan den listige Örnen och Tranan.
