Dagarna gick, djuren levde sina vanliga liv utan att märka några förändringar efter att deras skog besökts av kråkparlamentarikerna. Men en natt rasade en storm genom skogen. Blixtar skar genom himlen, skyfall öste ner. Vilda vattenströmmar forsade in i skogen och förstörde allt i sin väg. De ryckte upp träd med rötterna, eroderade raviner, bröt ner buskar. På morgonen upphörde blixtarna. Stormen hade passerat.
Solen bröt sig loss ur de våta molnens famn och ljusströmmar forsade in i den regnskurade skogen. På de av stormen avslitna grenarna glittrade daggdroppar, det nedtryckta gräset reste sig. En ensam regndroppe rullade längs barken på en tunn, torr kvist och stannade på toppen, redo att när som helst falla ner. Droppen glittrade och skimrade i alla regnbågens färger.
Djuren började försiktigt komma ut ur sina hem och betraktade med fasa förstörelsen framför dem. Detta fick dem att återigen samlas på gläntan för att diskutera den brännande frågan om soptippen och hur man skulle hantera stormens efterdyningar.
Dystra och uppgivna drog skogsdjuren mot kanten av gläntan för mötet. Och vad såg de där? Soporna som vinden spridit och regnet sköljer bort hade brett ut sig ännu längre och täckte dubbelt så stor yta som tidigare. Panik grep djuren, men Vargen, den modiga och snabba flockanföraren, föreslog att de själva aktivt skulle börja städa upp utan att hoppas på hjälp utifrån.
I det ögonblicket hördes ett avbrutet frustande och rassel från under sophögen, alla tystnade. Och efter ett par sekunder kröp farfar Igelkott fram ur högen av grenar och torra löv, helt smutsig och trött. Djuren häpnade, och Räven rusade fram för att borsta bort det fina torrkvistar, kottar och allt annat skräp som fastnat i hans taggar medan Igelkotten kröp upp ur högen.
Farfar Igelkott såg fundersam och förbryllad ut.
Han berättade för skogsdjuren:
Djupt under soporna ligger något stort och glänsande, tungt och märkligt. Hjälp mig att få upp det!
Djuren blev nyfikna, vad kunde det vara?! Vildsvinen kom Igelkotten till hjälp. Med sina nosar och betar klarade de uppgiften utan större ansträngning. Det tog inte mer än ett par minuter innan de ur sophögen drog fram en gammal, enorm spegel i en solid ekram på snidade svarvade ben. Djuren flämtade! Vilket under! Vilket fynd!
Spegeln var smutsig-smutsig, men Tvättbjörnarna erbjöd sig att rengöra och tvätta den. Efter att noggrant ha tvättat och torkat spegeln överlämnade Tvättbjörnarna den till den vise Igelkotten. Och där glänste och lyste spegeln av renhet och fräschör, utan en enda fläck eller prick framför mängdens blickar.
När de såg sådan skönhet beslöt skogsdjuren som samlats på mötet enhälligt att placera spegeln på en av stubbarna mitt på gläntan. Så att alla som passerade kunde se spegeln och beundra dess skönhet. Sagt och gjort!
Dagen lutade mot kvällen, aftontiden närmade sig. Djuren bestämde sig för att gå hem, men plötsligt hördes från de täta grenarna på det högsta trädet: "Hu-u, hu-u!". Det var den gamla och vise Ugglan som vaknat. Hon ropade ännu en gång långdraget: "Hu-u, hu-u!", och när hon kastade en uppmärksam blick med sina enorma, tallriksliknande ögon nedåt, märkte hon både djurskaran och spegeln som placerats på stubben mitt på gläntan.
Med ett vingslag gjorde Ugglan ett varv över gläntan och landade på stubben där spegeln stod. Efter att ha kastat en vaksam och betydelsefull blick på alla närvarande lyfte hon höger vinge uppåt för att dra särskild uppmärksamhet till sig.
Ugglan-Stora-Huvudet höll ett tal:
För fyra år sedan, inför valkampanjen, spelade denna spegel en avgörande roll i valet till skogsparlamentet. Den kan felfritt visa vem som kommer att ha tur. Och för detta måste man titta i den och hålla tal om de åtaganden man tar på sig inför väljarna.
Och vad började inte då! Var och en av de församlade kände sig plötsligt speciell, värdig att vara kandidat till parlamentet. En enorm kö bildades för att ge löften framför spegeln.
Först kom Vargen fram. Med flocken bakom sig rätade han på axlarna, tog bort det vilda flinet från ansiktet och sa så artigt som möjligt:
Mina herrar, jag anser mig vara den mest värdiga kandidaten i detta val. Jag kan lösa alla aktuella frågor och problem för skogens invånare, jag är den starkaste och mäktigaste, lita på mig så kommer ni att leva gott.
Och ur spegeln tittade plötsligt... Björnen tillbaka på honom.
Nästa var Räven. Hon tittade på sig själv i spegeln, buskade upp svansen, reste öronen, log sött och började tala, nästan som om hon sjöng:
Om ni väljer mig kommer jag att organisera en hönsgård här. Hönsen kommer att skrapa bort soptippen och börja värpa guldägg åt oss. Och var och en av er kommer att leva både mättare och rikare. Jag ska göra allt möjligt för att ge er alla ett bekymmersfritt liv och ålderdom. Så att ingen av er ska sakna något i livets slutskede. Rösta bara på mig, och ert liv kommer att förändras till det bättre!
Räven tittade ännu en gång i spegeln och ryggade tillbaka i skräck, för hon såg inte sin egen spegelbild utan återigen spegelbilden av... Björnen.
Och i det ögonblicket trängdes hon redan undan av nästa talare, och det var Påfågeln. Han slog ut sin ovanligt vackra stjärt, lyfte sitt eleganta huvud uppåt, stack ut bröstet. Och innan han började sitt tal beundrade han sin egen spegelbild i den antika spegeln i några minuter till.
Vänner, skönhet, som ni alla vet, är en fruktansvärd kraft, skönhet kommer att rädda världen! Jag lovar er att skapa ordning i skogen, göra allt vackert, färgstarkt. Tillsammans kommer vi att inreda mysiga vilohörn för barn och vuxna, hänga upp lyktor i skogen för att belysa svårtillgängliga platser. För allt ska vara vackert och färgglatt, något vi saknar i vardagen. Rösta på mig, så kommer ni att få lycka och välsignelse.
Började han.
Påfågeln tittade igen i spegeln och... åh fasa! Där visade sig Björnens spegelbild...
Det blev kväll. Skymningen trängde fram från skogens djup mot gläntan där mötet hölls. Djuren var lite trötta på dessa debatter. De visste inte längre vilken av kandidaterna de skulle tro på och vilken inte. Och var och en av talarna var helt säker på att just han hade gjort ett värdigt intryck på väljarkåren.
Uppslukade av sina tankar märkte ingen av parterna ens hur en skugga dök upp ur törnsnåren, och någon började långsamt, med tunga men säkra steg, röra sig mot gläntan. Knäppandet av en kvist väckte alla djur ur deras dvala, i tystnaden lät ljudet av den brutna kvisten särskilt högt. När de vände sig mot ljudet såg de Brunbjörnen närma sig.
Nå? Pratat färdigt?
Morrade han missnöjt.
Beundrat er själva tillräckligt i spegeln? Ha-ha-ha! Och ni, dumma djur, lyssnade på allt detta, nickade instämmande. Och...? Så här är det, ni har alla fått er stund i rampljuset här och det räcker! Spegeln tar jag, ni behöver inte ägna er åt fler dumheter här. Ni såg ju alla vem som hela tiden speglade sig i den? Och det betyder att kraft och makt kommer att vara i mina tassar slutgiltigt och oåterkalleligt! Kom ihåg, endast jag, Brunbjörnen, är den mest framstående och värdiga representanten för makten.
Den stumma scenen varade inte länge. Djuren insåg att detta beslut inte var öppet för diskussion och gick lugnt hem till sina bon. Och den ostädade sophögen ligger fortfarande kvar på skogsgläntan och bara växer i storlek.
