I en liten men mycket vacker stad bodde en familj: pappa Anders, mamma Anna, döttrarna Maja och Elin. När flickorna var små var familjen mycket harmonisk. Mamma och pappa hade alltid drömt om två döttrar, och när deras innerliga dröm gick i uppfyllelse kunde de inte bli lyckligare. I familjen ordnades ofta fester, mamma bakade pajer och på kvällarna samlades hela familjen i det stora ljusa rummet. Hela familjen höll gemensamma tebjudningar.
På vintern åkte hela familjen till backen för att åka kälke, på sommaren åkte de till ån för att bada och spela badminton. På hösten satte sig alla i bilen och åkte till skogen för att plocka svamp, och på våren planterade de hela gården full med blommor som blomade ända till hösten. Och så skulle de ha levt, glada och älskande varandra, om inte en vacker dag…
På morgonen fanns inget som förebådade olycka. Barnen gick till skolan, mamma och pappa till jobbet, och när de kom tillbaka hittade de i brevlådan ett märkligt telegram: "Kommer. Möt mig. Tant Hedvig".
Tant Hedvig var en avlägsen släkting till pappa. Hon bodde i en liten övergiven by vid kyrkogården, hon hade varken katt eller hund, än mindre barn, hon hade aldrig älskat någon och det sägs till och med att hon hade kontakt med onda makter.
Vad kan detta betyda? Vi har inte setts på så många år.
Sa pappa Anders.
Ja, konstigt. Men kanske har tant Hedvig förändrats efter alla dessa år.
Antog mamma.
Hurra, hurra!
Ropade barnen. De älskade när de fick besök. De visste ju inte hur elak och avundsjuk deras släkting var.
Denna dag regnade det från morgonen. Himlen var täckt av moln, blixtar slog ner, ständigt hördes knäppande åsksmällar. En så fruktansvärd vind blåste och träden svängde med sådan fruktansvärd kraft att det verkade som om de när som helst skulle brytas och med hela sin vidsträckta krona störta över huset.
Det knackade på dörren. Barnen rusade för att möta gästen, skrattande högt och ropande: "Tant, tant har kommit! Hurra!".
I dörröppningen stod Hedvig. Genast slog hon Maja med paraplyet, nöp Elin och väste:
Håll tyst nu! Jag gillar inte när småkryp springer runt och stör min frid.
Och ett fruktansvärt liv började. Varje dag uppstod bråk i familjen. Barnen slutade helt att lyda föräldrarna, pappa och mamma bråkade varje dag även om småsaker. Familjen föll sönder, ingen promenerade tillsammans längre, inga tebjudningar eller fester ordnades, alla satt på sina rum. Och om någon drabbades av olycka gladde sig de andra bara.
En dag hördes det knacka. När pappa öppnade dörren såg han ett kuvert på dörrmattan. I det fanns en biljett till ett kryssningsfartyg för hela familjen. Anders hade redan glömt hur han en gång pratade med sina kollegor på jobbet och hur han högt drömde om en sådan resa på fartyg med hela familjen. Kanske hade någon av dem bestämt sig för att hjälpa?
De skulle åka redan nästa dag, alla började packa, utan att ana att det var Hedvig som beslutat att slutgiltigt förgöra dem genom att förtrolla resan till en dödlig olycka – ett skeppsbrott.
På resans andra dag var himlen från morgonen täckt av tunga fruktansvärda moln. Mamma och pappa bråkade fortfarande, systrarna försonades inte heller utan spelade hela tiden spratt på varandra. De märkte inte ens när stormen började. Enorma vågor slog mot fartyget från alla håll och testade dess skrov. Och när det inte längre klarade naturkrafternas slag sprack fartyget och började helt enkelt falla sönder i två delar. Panik bröt ut på fartyget, passagerarna rusade hit och dit, utan att bry sig om varandra …
Anders öppnade ögonen och stelnade av skräck. Var var han? Vad var detta? Var var hustrun, barnen? Runt omkring var skog, familjefadern befann sig på okänt sätt i skogen. Men vilken skog det var! Alla träd tittade på honom med mänskliga ögon, fåglarna hade taggar istället för fjädrar, och växterna stönade som om de ropade på hjälp. Detta var en förtrollad skog. Med sista krafterna började pappa leta efter Anna och flickorna.
Anna, Maja, Elin! Var är ni?
Ropade Anders utmattad och ansträngd. Men ropen drunknade i växternas stön. Plötsligt såg han att en hög med enorma myror med huggtänder drog in den sårade mamman i myrboet. Han sprang fram, grep desperat tag i hustruns hand, började dra och… av utmattning förlorade han medvetandet. Pappa kom till medvetande av att Anna hällde vatten på honom. Hon hade inte ett enda sår.
Anders, du kommer inte tro det! Det är ett mirakel! I denna bäck finns levande vatten. Det läkte alla mina sår omedelbart.
Och mamma pekade på den närliggande bäcken.
Barnen, barnen, var är våra flickor!!! Vi måste leta efter dem så snabbt som möjligt. Det finns så många faror här, och de är ju så försvarslösa!
Ropade pappa.
Pappa och mamma rusade med sista krafterna för att leta efter barnen. Anna och Anders sprang, ropade och kallade på döttrarna. Nu var krafterna slut, allt hopp var förlorat, natten föll på. Plötsligt bländades de av ett starkt ljus som kom från under jorden, och från himlen sänkte sig en månväg. Dessa två ljus förenades, och framför dem uppstod en märklig kvinnlig gestalt, ena halvan av hennes kropp var svart som beck – mörker, och den andra ljust vit – ljus. Detta var Härskarinnan över Ljus och Mörker.
Ni söker era döttrar? Ge era liv i utbyte mot deras liv, och jag återför dem hem!
Ta mitt!
Grät Anna.
Och mitt!
Morrade Anders med sista krafterna.
Framför dem öppnade sig jorden, de tog varandras händer och hoppade i denna avgrund. Avgrunden försvann genast, jorden slöt sig och ljuset slocknade.
Under tiden vaknade flickorna på het sand. Runt omkring fanns varken träd eller buske – detta var en riktig brännande öken. Den gyllene sanden glittrade i solstrålarna, i luften luktade det något mycket sötaktigt, och på avstånd hörde de musik, som om tusen underbara fåglar sjöng ömma triller. Flickorna blev som vaggade, som i barndomen, i vaggan.
Jag vill sova så gärna.
Viskade Maja tyst och slöt ögonen. Men Elin – den äldre systern, kom plötsligt ihåg hur mamma i barndomen berättade för flickorna om kvicksand som drar ner i avgrunden, varifrån man aldrig kan ta sig ut.
Hon skrek:
Öppna ögonen! Jag älskar dig, lillasyster! Vi måste ta oss härifrån, annars dör vi och kan aldrig rädda mamma och pappa.
Plötsligt lyfte en okänd kraft upp systrarna och bar dem som fjädrar genom luften. Flickorna slöt ögonen av rädsla och överlämnade sig åt denna okända kraft.
Mitt i den förtrollade skogen, där träd, blommor och fåglar blev levande, lyste i starka färger och ljöd med vänliga sånger, vid bäcken med levande vatten dök plötsligt upp en glänta täckt av regnbågsfärgade blommor och grönt silkeslent gräs. Mitt på gläntan gungade en snövit enorm luftballong, redo för start. För att den inte skulle lyfta i förtid höll mäktiga ekar den kvar med sina magiska grenar. Ballongen väntade på sina passagerare.
Mamma och pappa dog inte, den okända kraften förde dem tillsammans med flickorna ombord på luftballongen. Familjen återförenades och alla utmattade men lyckliga gav sig ut på den långa resan hem. Anna, Anders och flickorna fick aldrig veta att denna svåra prövning var Hedvigs verk, som aldrig mer dök upp i deras liv. Och stugan där gumman bodde försvann helt och hållet tillsammans med sin listiga, lögnaktiga och usla ägare.
Från den stunden blev familjen stark och sammanhållen. Systrarna delade hemligheter med varandra, hjälpte föräldrarna i allt, och mamma och pappa bråkade aldrig mer, för en stark familj – det är det viktigaste!
