Den varma vårsolen värmde ute, och lilla Nadia ville leka med sina vänner och gick leende fram till sin mamma.
Får jag gå ut på gården till kompisarna?
Frågade Nadia ivrigt.
Självklart, min älskling, men ta på dig tröjan. Vinden är kylig och du kan bli förkyld.
Svarade mamman omtänksamt.
Okej, mamma.
Blev flickan glad.
Efter att ha sprungit snabbt nerför trappan i trapphuset befann sig Nadia på gården där barnen redan hade samlats.
Ska vi leka kurragömma?
Ropade en pojke med vackra fräknar.
Ja, det gör vi!
Instämde de andra glatt.
Nadia ville gömma sig så bra att ingen skulle kunna hitta henne, och hon fastnade för ett träd, högt och mäktigt. När hon klättrade upp i det fastnade hon av misstag med tröjan i en gren, och en knapp slits loss från den vackra klädseln.
Ingen fara! Tröjan är fin ändå!
Tänkte Nadia.
Efter att ha lekt досыта gick flickan hem. Efter middagen somnade hon snart, och hon drömde en märklig dröm. Nadia satt på en bänk, och plötsligt hördes snyftningar och tyst gråt. Hon gick dit varifrån ljuden kom. När hon närmade sig trädet och sänkte blicken mot den svagt synliga roten av det mäktiga växten, såg hon en liten knapp.
Den verkade ha kommit till liv, dess gråt fick Nadia att fråga knappen:
Vad gör du här? Varför gråter du? Vem har gjort dig illa?
Jag har gått vilse. Mina bröder och systrar är nu långt borta, och jag blev kvar här. Hur ska jag klara mig utan dem.
Men har du verkligen bröder och systrar?
Frågade Nadia fundersamt.
Ja!
Svarade knappen gråtande.
Vi är ju så lika varandra.
Viskade den runda saken sorgset.
Men hur hamnade du här, under det här trädet?
Fortsatte Nadia.
Jag lekte så glatt, snurrade runt, snurrade runt och... slits loss. Och ingen plockade upp mig. Min familj for långt bort och nu kommer jag aldrig att träffa dem igen.
Sa knappen sorgset.
Hur kan det vara så?
Ropade Nadia förvirrat.
Så är det! Ingen kommer att hjälpa mig.
Suckade knappen.
Nadia hörde knappens gråt allt svagare och svagare, och till slut försvann det helt.
När hon vaknade viskade hon krampaktigt: — Det är ju jag som är skyldig till att knappen förlorade sin familj, jag måste hjälpa den.
Hon hoppade upp ur sängen och sprang ivrigt till köket, där mamman redan lagade frukost åt sin dotter.
Mamma, jag måste ut genast!
Utbrast Nadia.
Vänta, älskling, så går det inte, du måste först tvätta dig, äta frukost och sedan kan du gå ut på gården.
Men mamma!
Protesterade flickan, men när hon såg in i mammans ögon förstod hon att det var meningslöst att argumentera med henne.
Efter att ha tvättat sig och smakat på de läckra godsaker som mamman hade lagat, skyndade Nadia ut. När hon sprang fram till just det trädet där hon gömde sig från vännerna igår, och som hon såg i drömmen, började hon flämtande och ivrigt leta efter knappen.
Var är den, jag var ju här igår?
Viskade Nadia, rädd för att inte hitta knappen.
Åh ja! Jag kastade ju bort den där borta, längre bort.
Kom flickan ihåg.
Hon rusade från trädet och började leta länge efter knappen. I hennes öron hördes knappens gråt som hon hört i drömmen. Hon var så rädd för att inte hitta det hon tappat, men då föll hennes blick på en liten kvist som låg slarvigt på marken. När hon flyttade undan den såg Nadia den eftertraktade saken.
Där är den! Nu ska jag hjälpa dig.
Blev Nadia glad.
När hon sprang hem tänkte Nadia bekymrat: — Men hur ska jag hjälpa knappen, jag kan ju inte sy.
Mamma, är det svårt att sy?
Frågade dottern.
Nej. Man behöver bara vara flitig och noggrann. Då går det bra.
Svarade mamman lugnt.
Lär mig att sy!
Förklarade Nadia bestämt.
Sy? Nåväl, okej, sätt dig vid bordet, så ska jag hämta skrinet med syredskap.
Mumlade mamman förskräckt.
Mamman gick in i rummet, och Nadia drog fram sin stol till bordet och väntade otåligt på sylektionen.
När skrinet öppnades framträdde en magisk värld av sybehör framför Nadias ögon. Där fanns trådar som glittrade i ljuset, nålar som var noggrant fästa i en liten kudde och stora saxar och många olika band och pärlor.
Nå, ska vi börja!
Sa mamman glatt.
De satt länge vid bordet, Nadia försökte desperat lära sig sy, och tänkte hela tiden på den stackars knappen. Hon ville så gärna hjälpa den lilla stackaren, men tyvärr gick ingenting, tråden lydde inte flickan, nålen stack, och saxen var överhuvudtaget svår att hålla i händerna.
Efter långt besvär började Nadia äntligen få till jämna stygn, och hon sydde snabbt fast knappen på tröjan.
Vad skönt att jag lärde mig sy! Och viktigast av allt, jag hjälpte knappen, nu är den med sina nära och kära.
