Det var en gång en farfar och en farmor.
Kanske jag ska be farmor baka en kolbuk.
Tänkte farfar, reste sig genast från bänken och slapade i sina trasiga filtstövlar mot stugan.
Han smällde igen dörren så högt att de skröpliga väggarna skakade, men farmor reagerade inte – hon var mitt uppe i nästa nivå av spelet "Magnetisera Dödskallemannen". Dödskallemannen ville inte magnetiseras och farmor började bli irriterad. Farfar bedömde snabbt situationen, förstod att han nu skulle utses till huvudorsaken till alla misslyckanden, men bestämde sig för att inte ge upp.
Hör du farmor, ska vi inte baka en kolbuk?
Började han försiktigt och hoppades innerst inne att hon inte skulle höra honom så att allt skulle ordna sig.
Men farmor hörde och tittade upp från skärmen och reagerade förvånansvärt lugnt:
Vad säger du, farfar, vilken kolbuk? Det är tekniskt omöjligt. Var ska jag få tag på rätt sorts mjöl? Så vitt jag minns receptet ska man skrapa ladan och sopa förrådet. Har du en lada, eller har du kanske plötsligt fått ett förråd? Du vet nog inte ens vad det är, din allmänbildning är begränsad eftersom du inte kan använda Google! Så kom igen, nöj dig med en tårta och räkna inte med att den blir särskilt stor, vi har ju inte lika mycket i källaren som på ICA!
Farfar förvånades än en gång över sin hustrus tekniska kunnighet och gick med glädje med på en tårta. Farmor tog sats och skuttade iväg till köket. Där rusade hon från skåpet till bordet, från bordet till spisen, och snart doftade det gott, mixern surrade och vitt vaniljskum steg upp.
Tårtan blev riktigt lyckad. Liten visserligen, men mycket aptitlig.
Låt den sjunka in.
Sa farmor och betraktade nöjt resultatet av sitt arbete.
Hon ställde tårtan i fönstret och fördjupade sig igen i den ljuvliga världen av elektroniska spel, och försökte fortfarande envist magnetisera Dödskallemannen. Farfar kunde bara betrakta farmors rygg i den blommiga morgonrocken och lyssna på de stridsrop som hans varmt älskade hustru då och då lät höra. Snart blev han helt uttråkad och började slumra till i fåtöljen till farmors utrop.
Tårtan i fönstret blev genomdragen, vaknade till liv, välte på sidan som inte var genomdragen av kräm, föll ner på gräset under fönstret, låg där en stund och rullade sedan iväg längs stigen.
Den hade inte hunnit rulla långt förrän den såg att något hoppade emot den. Vid närmare granskning visade sig det hoppande föremålet vara en levande hare.
Haren stannade tvärt av förvåning när han såg tårtan rulla längs stigen.
Hej du, konditoriunder, vart rullar du, stanna, jag ska äta upp dig!
Tänk om! Du har läst för många sagor! Jag låg i solen, blev genomdragen, vilade mig, rullade ner från fönstret och sprang längs stigen. Jag fick farfar att somna snabbt och dränkte farmor i internet. Och du, hare, är inget hinder för mig alls.
Medan haren rörde på öronen och försökte förstå vad han hört – han förstod inte riktigt det där om farmor – smög tårtan iväg och försvann bakom en stubbe.
Tårtan rullar vidare. Den ser att någon igen syns längre fram. En större figur än haren. Aha! Det är vargen!
Man blir tokig, förr var det fullt av kolbukar, och nu rullar tårtor under fötterna. Ska jag ta en tugga kanske?
Är det mig du tänker ta en tugga av, gråben?
Vad frågar du om, det finns väl inget annat ätbart här.
Tänk inte ens på det! Jag innehåller så mycket kolesterol att till och med farmor och farfar ångrade sig och ville inte äta mig! De ville inte dö i förtid. De kastade bara ut mig genom fönstret, så jag rullade iväg, vad skulle jag annars göra?
Vargen funderade.
Kanske en liten bit? Av en bit kan det väl inte bli något? – sa han försiktigt.
Hör här, gråben, lär du dig aldrig? Har svansen vuxit ut igen? Efter vinterfisket med räven?
Utan att vänta på att vargen skulle bli klar med att känna på sin svans rullade tårtan försiktigt ner i en grop bevuxen med gräs.
När tårtan rullade upp ur gropen hade solen redan gått ner, och på gläntan låg björnen med magen vänd mot de sista, inte längre brännande solstrålarna. Tårtan missräknade sig lite och körde rakt in i hans sida. Men den hann hoppa undan i tid så att björnen inte hann ta den med tassen.
Vad är det här? En tårta? Har räven skickat dig som present till mig?
Visst, hon skickar presenter! Jag tränar på hastighet här! Och du stör mig. Du ligger utsträckt som på zoo. Det finns inga individuella burar här!
Bli inte arg, om du tränar så träna! Jag reser mig redan, jag går redan. Fortsätt rulla, om du ser räven så hälsa från mig.
Mumlade björnen godmodigt.
Tårtan fnissade åt björnens enfald och rullade vidare. Solen hade gått ner och skogen höljdes i skymning. Tårtan märkte inte hur någon smög sig på bakifrån.
Utmärkt! Underbart! Fantastiskt! En tårta på stigen!
Det var rävens röst.
Björnen hälsar till dig, rödtopp.
Vad mumlar du om? Jag hör ingenting. Kom närmare hit. Var inte rädd, jag har fått sockersjuka, jag har ätit för många kolbukar. Så du intresserar mig inte som mat, du tilltalar mig inte, förstår du? Kom igen, rör på dina krämiga bottnar! Jag har inte tid att ta emot hälsningar från dig, vargen väntar på mig vid hönshuset!
Men det gör han inte!
skrek tårtan glatt och rullade närmare räven.
Han väntar inte, han promenerar längs stigen, så du får klara dig själv med hönorna...
Tårtan hann inte säga färdigt. Räven böjde sig ner lägre, öppnade munnen vidare, och tårtan hann inte ens förstå att den inte längre rullade längs stigen utan rörde sig genom rävens matstrupe.
Och hann därför inte heller fundera över vad en alltför stor önskan att visa sin påläsenhet kan leda till.
