Man säger: "Vid nyår önskar man något och det går alltid i uppfyllelse, det blir alltid verklighet". Jag vet detta säkert, för det hände mig en sådan historia i livet...
Det hände för länge sedan, redan i barndomen. Jag hade en mycket god vän som hette Vova. Vi bodde i samma hus och var vad man kallar "oskiljaktig".
Och så bjöd Vova mig på nyårsfest hemma hos sig. Men när jag kom dit såg jag att han hade bjudit in andra pojkar från vår klass också. Jag blev mycket ledsen och arg: "Är jag inte hans enda vän?" — och gick därifrån utan att gratulera honom till helgen.
Så satt jag bara i mitt rum, gick inte ens till festbordet — mitt humör var helt förstört.
Och då hör jag:
Hej. Varför sitter du här ensam? Det är ju fest.
Ja, vad spelar det för roll att det är fest. Jag kanske har sorg.
Sa jag utan att ens vända mig om.
Vad för sorg då?
Viskade något bredvid mig.
Och då såg jag framför mig en liten-liten varelse. Han var tunn och glittrande som en snöflinga. Och bakom hans rygg såg jag två genomskinliga vingar.
Vem är du?
Frågade jag förvånad.
Jag är en snöängel. Vi kommer ner till jorden bara på nyårsnätterna.
Varför då? Och för vad?
Frågade jag intresserat.
För att det är just på nyårsnätterna som människor önskar sina mest hemliga önskningar. Och vi är de änglar som uppfyller dessa önskningar. Så du har tur. Önskad något!
Nej, jag har ingen önskan... Jag ville så gärna fira nyår med Vova, men han bjöd in alla pojkarna från klassen. Det verkar som om han inte är min vän.
Vem är denna Vova?
Frågade ängeln.
Vova... Ja, hur ska jag säga... Vi är alltid tillsammans. En gång till exempel...
Jag började tänka och började minnas olika historier om oss och Vova. Jag berättade medan ängeln såg på mig med sina stora snälla ögon och log tankfullt.
Och ju längre jag berättade, desto tydligare förstod jag hur tur jag hade att ha en vän som Vova. Och att Vova hade en vän som jag. Hur underbart att vi hade varandra.
Jag minns inte hur jag somnade eller vart snöängeln försvann. Jag minns bara att jag tänkte hur bra det skulle vara om vi och Vova hade många sådana vänner som han och jag.
Mig väckte knackning på fönstret — vi gjorde det så ofta med Vova: kastade snöboll på fönstret. Jag gick ut på gården och framför min trappa på snön såg jag avtrycket av en "snöängel", och bredvid stod Vova med pojkarna från klassen:
Gott nytt år, sovmössa! Vi går till isbanan. Kom med oss!
Gott nytt år, Vova. Redan!
Ropade jag och, tog mina skridskor och sprang ut på gården.
