Mina kära flickor och pojkar! Ni undrar kanske lite vad det är för en Söta skog? Saken är den att i den här skogen växer sockerbjörkar med godisblad bredvid vanliga träd, blommor där det i stället för pollen finns sylt, bullaträd och mycket mer än vad man hinner räkna upp. Och skogens invånare är också ovanliga: de kan prata, uppfinna och förstås vara vänner. Men låt oss lära känna dem lite närmare. Så välkomna till Söta skogen!
Kaninsystrarna var kända för sitt glada humör i hela skogen. Dessa små flickor ville helst bara fläta kransar av blommor och njuta av godisblad. De hittade till och med på underbara historier i skolan och berättade dem för sina vänner med klingande skratt.
En dag på rasten, när de lekte i en ring med sina kompisar, märkte en av systrarna att Igelungen stod ensam och bara ibland tittade mot dem med en suck.
Igelungen hade flyttat till Söta skogen nyligen, och barnen visste inte mycket om honom. Han var duktig i skolan och bar alltid med sig en bok. Kompisarna bestämde att han var en hemsk besserwisser och kallade honom skrytpelle bakom hans rygg.
Titta, titta, hur skrytpellen ser snett på oss! Missnöjd, han tycker att han är smartare än oss!
Han är inte alls en skrytpelle, säger ekorren, han är en taggig grinig!
Ja, ja, ja, instämmer de andra i kör, det namnet passar honom bättre!
Dagarna gick, och de små barnen höll sig fortfarande undan den "taggiga grinigen". Och han gick inte fram till dem heller, han bara tittade länge åt deras håll.
En gång var Kaninflickan på väg hem från skolan. Hennes syster var sjuk, och mamma tog hand om henne hemma. Kaninflickan nynnade en glad visa med sin rosa nos och hörde plötsligt ett bedrövligt snyftande. Hon tittade sig omkring och fick se en igelkott.
Taggiga grinigen... Oj, alltså Igelungen, vad har hänt?
Igelkotten tittade på henne med ögon fyllda av tårar.
Varför vill ni inte vara vänner med mig?
Vi? sa Kaninflickan och blev förvirrad. Men vill du verkligen leka med oss? Du har ju aldrig gått fram till oss.
Jag är blyg, sa Igelungen, och med tassarna för ansiktet skyndade han iväg.
Kaninflickan funderade. Hon gick inte efter igelkotten, och när hon kom hem frågade hon mamma:
Händer det verkligen att någon vill umgås men inte kan gå fram först, för att man är blyg?
Självklart, skrattade mamma, ni flickor är ju alltid sådana glada pratkvarnar: ni går fram och startar samtalet direkt. Men det finns också de som tycker att det första steget är väldigt svårt! Varför frågar du?
Kaninflickan berättade för mamma om "taggiga grinigen" och om mötet med den gråtande igelkotten. Mamma skakade bara på huvudet:
Usch, jag hade inte väntat mig att mina flickor skulle dela ut elaka öknamn åt höger och vänster!
Förlåt, mamma, sa Kaninflickan och kände sig skamsen.
Det är inte mig du ska be om förlåtelse, utan Igelungen. Han tittade på er inte för att han är grinig eller besserwisser. Han visste bara inte hur han skulle börja ett samtal, han är en mycket blyg pojke!
Nästa dag kom inte igelkotten till skolan. Läraren sa att han var lite sjuk. Men Kaninflickan visste redan vad de skulle göra efter lektionerna. Hon berättade för kompisarna om samtalet med mamma, och alla barnen kände sig mycket skamsna över att de hade kallat igelkotten för den taggiga grinigen.
Igelungen låg i sin säng och tänkte: "Jag går aldrig mer till skolan, aldrig!"
Mamma kom in i rummet:
Gubben, det har kommit besök till dig!
Vem kan komma till mig, mamma, suckade igelkotten sorgset.
Vi! ropade klingande röster, och igelkotten såg med förvåning sina klasskamrater.
Kaninflickan klev fram:
Vi bestämde oss för att hälsa på dig, var inte arg på oss och bli snart frisk! Vi väntar på dig, vi har ju så många lekar kvar att spela! Och det här är till dig!
Barnen började lägga fram söta gåvor på bordet åt igelkotten: godisblad, bär, svamppinnar och många andra godsaker.
Tack, sa igelkotten och log.
Ja, kära barn, så kan det vara. Vi är alla olika: någon är väldigt modig, medan någon, precis som igelkotten, är rädd för att ta det första steget. Det kan verka som att han är arg på oss, men egentligen är han bara blyg.
