Du, min vän, är inte alls modern. Tråkig, grå! sa rävinnan en dag till vargungen.
Och modern, vad är det för något? undrade vargungen.
Du är ju hopplös! skrattade rävinnan glatt. Känner du inte ens till de moderna orden?
Jag kan orden: «hej» och «tack». Är det sådana du menar?
Ett svårt fall! sa rävinnan och viftade med tassarna på låtsas. Men du har tur: jag ska ta hand om din stil!
Min stil? Men jag heter ju redan Vargen.
Du gör mig verkligen förvånad! sa rävinnan och rullade med sina listiga ögon. Stil är «looken». Alltså hur du ser ut!
Varför sa du inte det direkt! Först ett namn, sen en look… sa vargungen förnärmat.
Rävinnan tog fram sina modetidningar och började beslutsamt förvandla vargungen. Men han ville egentligen inte förändras. Han tyckte om sin grå päls, men han teg, eftersom han tänkte att den röda modeknuten nog visste bäst hur han borde se ut.
Förvandlingen tog en hel dag. Under tiden lärde rävinnan vargungen moderna ord.
Lär dig detta, sa hon envist, «look» är din stil och ditt utseende, och «chilla» betyder att vila.
Måste det verkligen vara chilla? suckade vargungen. Kan man inte bara säga: «Jag vilar»?
Din dumbom, invände rävinnan, det låter alldeles för enkelt. Jag vill ju bara ditt bästa, du ska bli den modigaste!
Rävinnan, försökte vargungen argumentera, men du pratar ju inte så själv!
Det behöver jag inte! Jag är redan väldigt glad och färgstark! Inte alla har turen att få en päls som min. Men du behöver det. Du är ju så oansenlig och grå, du måste få sticka ut lite!
Nästa dag var vargungen knappt igenkännlig. Pälsen hade blivit flerfärgad, rävinnan hade gjort sitt bästa och målat den i olika färger. Hon kunde inte välja en enda nyans, så nu såg vargen ut som något sagolikt djur med röda, gula, gröna, lila och till och med rosa ränder.
Han pratade dessutom väldigt konstigt. Många djur föredrog att gömma sig för honom. Men vargungen förstod inte varför vännerna sprang åt olika håll när de fick se honom.
Han gick till en kålgård hos den gamle kaninen för att säga hej och prova de nya orden i samtal.
Hej, farbror Kanin, vad tycker ni om min nya «look»?
Kaninen tappade spaden ur tassarna av förvåning, blinkade och sa:
Förlåt, jag har ingen aska, och lök köper jag inte.
Jag säljer inte lök, jag frågar om min stil, försökte vargungen förklara.
Stil? sa kaninen förvånat. Känner inte till några sådana grönsaker!
Det är inga grönsaker... Det är…
Hör du, grabben, gå din väg, jag förstår dig inte. Du är ju konstig! sa kaninen till slut.
Vargungen blev lite ledsen, men tänkte sedan: farbror Kanin är redan gammal, därför förstod han inte. Jag borde prata med någon av mina andra vänner. Då fick han syn på musen Lilla:
Hej, Lilla!
Musen tittade förvirrat på vargungen.
Det är ju jag, vargungen!
Vargungen? Du ser helt annorlunda ut än vanligt.
Är det inte modern? log vargungen.
Snarare konstigt, svarade musen tyst.
Vargungen ville imponera på sin vän med sina nya ord. Han ville bjuda henne till floden, så han sa:
Ska vi gå till floden och chilla?
Att chilla, som rävinnan redan förklarat, betydde att vila, men musen visste inte det! I hennes ögon glittrade tårar:
Så elak du är, vargungen! Du vet ju att jag är allergisk mot paprika, och ännu mer mot en så stark sort som chili!
Vargungen var förvirrad: musen grät, och han visste inte alls hur han skulle lugna henne.
Lyckligtvis flög ugglan faster förbi:
Barn, vad har hänt? Vargungen, är det verkligen du? Vad är det för utseende?
Så här är det modernt, sa vargungen.
Snarare konstigt, sa ugglan strängt, och du, mus, varför gråter du?
Han ville mata mig med chilipeppar, och han vet ju att jag är allergisk, och så kallar han sig vän! Å-å-å…
Men jag ville inte mata dig med något, sa vargungen förvirrat, jag bjöd dig till floden för att vila.
Men du sa det på ett annat sätt!
Jag sa precis samma sak: «Ska vi chilla vid floden?». Det är moderna, nya ord.
Vargungen, sa ugglan strängt, musen känner inte till de orden. Och jag, om jag ska vara ärlig, känner inte heller till dem. Var har du fått dem ifrån?
Från modetidningar, sa vargungen sorgset. Sedan berättade han hur rävinnan hade förändrat hans utseende. Och hur han hade pratat med den gamle kaninen, som inte förstod honom.
Musen slutade gråta och började skratta högt. Ugglan skrattade också:
Vargungen, gillar du själv din nya look? Och de där moderna orden?
Om jag ska vara ärlig, nej, sa vargungen och log också, när han insåg hur löjligt han såg ut utifrån. Jag tycker bättre om min grå päls, och orden är svåra för mig. Jag blandar ihop dem och glömmer vad de betyder.
Färgen tvättades bort efter ett par dagar, och vargungen blev en vanlig varg igen. Och nu pratar han som vanligt, för det är så mycket trevligare när man blir förstådd.
Ja, mina kära barn, så här kan det gå. Det är bra att vi alla är olika. Och man behöver inte bli någon annan, för var och en är unik!
