Redan från tidig morgon var det oroligt i vinterhemmet: snöflingorna gjorde sig redo för en luftig dans. En sådan dans kunde varje vit skönhet bara framföra en enda gång!
Å, vad spännande det är! Jag längtar så efter att snurra iväg i dansen!
Men vad händer sedan? – frågade den minsta snöflingan. – Vad händer?
Vad händer, vad händer… Du och dina konstiga frågor! Vad spelar det för roll? Öva hellre dansen! – svarade systrarna irriterat.
Den minsta snöflingan suckade bara. Hon ställde alltid massor av frågor. Men vad är de värda om det inte finns några svar? Nåja, om någon minut skulle hon snurra in i sin första dans och få veta allt!
Och så kom snöns stund! Snöflingan lämnade huset tillsammans med sina systrar och hamnade i dansens luftström.
Små var de, men vad de ansträngde sig! Som vita nattfjärilar dragna till en lykta virvlade snöflingorna runt och runt. Många landade på husens tak, några i träden, men vår lilla snöflinga bestämde sig för att flyga ända ner till marken.
Marken var så svart, helt utan snö, och bara här och där tittade ett grönt grässtrå fram. Hon ville så gärna se det närmare. Förstås visste inte snöflingan att våren redan regerade på gatorna och att hon och systrarna bara var oväntade gäster.
Snart var det dags att landa. Hon susade elegant förbi en argsint förbipasserande och bestämde sig för att sätta sig på taket till fågelbordet. Ensam i sin stolthet fick hon vara bara en kort stund. En kvick sparv kom för att äta frukost och fick syn på snöflingan.
Vad gör du här? – frågade sparven irriterat. – Det här är ju mitt matbord!
Tja, för det första: god morgon! Och för det andra är detta ett fågelbord för alla fåglar, och det finns verkligen inget förbud mot att snöflingor vilar här! – Gästen sa allt detta med ett leende. Hon var visserligen den minsta i familjen, men hon hade läst mycket och kunde allt om fågelbord och fåglar.
Ja, ja, var så god, – kvittrade sparven och dolde sitt missnöje och sin förolämpning, och tillade likgiltigt: – Vila du bara, du somnar ändå snart!
Jag ska somna? – frågade snöflingan. – Och vad händer sedan?
Ingenting! Du smälter, bara det! För alltid! – Sparven fladdrade med vingarna och flög iväg.
Den lilla snöflingan blev så ledsen att hon, om hon bara hade kunnat, skulle ha gråtit.
Varför är du så ledsen, lilla vän? – hördes en mild röst. Den var som en ömsint melodi som trängde in i varje liten cell.
Det var flickan Våren.
Jag vill inte smälta bort för alltid, – sa snöflingan sorgset.
Vad menar du, lilla vän? Vem har skrämt dig så? Jag tror att jag vet, – sa våren och kallade strängt på sparven: – Pelle, kom hit! Du håller på med dina gamla konster igen!
Bredvid våren dök den där sparven upp som hade skrämt snöflingan. Han såg skamsen ut.
Kära våren, ni får förlåta mig, men hon förstod bara inte, och jag hann inte förklara. Hon blev genast panikslagen, den lilla dumma, – kvittrade sparven och vände sig mot snöflingan och bad om ursäkt. – Förlåt, jag trodde verkligen inte att jag skulle skrämma dig!
Vad kommer då att hända med mig?
Det får du snart veta själv. Hoppa ner på marken och sov en stund, – log våren.
Och jag försvinner inte för alltid? – frågade snöflingan skrämt.
Nej, var inte rädd, allt blir bra. Jag är här och sjunger en vaggvisa så att du somnar och samlar krafter.
Vårens förtrollande sång var överallt. Den omslöt dem som en dimma, och den lilla snöflingan, liksom hundratals av hennes systrar, glömde alla sina bekymmer och somnade sött.
Ett par dagar senare öppnade en liten blå blåsippa sina ögon. Runt omkring henne vaknade också andra små blommor. Solen kysste dem rakt på hjässan och värmde dem omsorgsfullt: låt de små få samla krafter!
Blåsippan log:
Nu smälter jag definitivt inte bort! Tack, våren!