Erik väntade på att pappa skulle komma hem från sitt viktiga uppdrag. Pappa var borta länge. Mamma hade ofta inte tid att leka med Erik, och i de stunderna kände sig pojken ensam och saknade sin pappa.
En dag gick Erik ut på promenad. När han passerade parken, där det växte vackra höga ekar och många färgglada blommor, såg han något märkligt. Där svävade ett stort svart moln. Det var så hemskt och ville slukа Erik. Molnet svävade allt närmare, och Erik kände igen det.
Det var sorgen. Erik sprang bort från den, men sorgen jagade efter honom. Då kom Erik ihåg att han hade några kritor i fickan. Han stannade och ritade ett jättestort staket på asfalten. Sorgen flög närmare, men när den såg staketet stannade den, vände om och flög iväg.
Pojken var rädd. Han sprang snabbt-snabbt till mamma. Bilar körde förbi och folk gick förbi, men Erik såg ingen av dem. Han lade inte ens märke till grannen tant Britt med sin fina pudel Greve, som han så gärna lekte med.
Mamma, mamma! – ropade Erik. – Sorgen jagade mig.
Jaha, jaha, jaha – sa mamma eftertänksamt – och var kom den ifrån?
Jag vet inte. Jag var på väg ut för att träffa kompisarna och rita med kritor, men så dök den plötsligt upp! – svarade Erik.
Vad tänkte du på när du gick till kompisarna? Är det något som oroar dig? – frågade mamma.
Jag tänkte på pappa och att jag saknar honom. Att han fortfarande inte har kommit hem. Och det känns så orättvist att alla hämtas av sina pappor på förskolan, men inte jag – sa Erik, och tårar glänste i hans ögon.
Att vara ledsen är helt normalt. Jag är också ledsen och saknar pappa. Låt oss tänka ut vad vi kan göra för att jaga bort sorgen? – föreslog mamma med ett leende.
Vad kan vi hitta på? – frågade Erik. – Den är ju så stor, den här sorgen!
Vi kan skriva ett brev till pappa och berätta hur du sjöng på avslutningen på förskolan igår. Kommer du ihåg hur alla applåderade dig?
Ja! – sa Erik och log. I samma stund kom han ihåg hur han stod på scenen.
Du kan skriva brev till honom varje dag. Eller titta här, – sa mamma och räckte sonen en anteckningsbok. Boken var så fin och färgglad. Och dessutom kunde den prata.
Hej, Erik! – sa boken. – Jag är din Dagbok. Du kan berätta för mig varje dag hur din dag har varit. Jag sparar allt och berättar sedan för din pappa.
Vad coolt! – sa Erik, och hans ansikte lystes upp av ett glatt leende.
Så kan du prata med pappa medan han är borta – sa mamma – och kom ihåg att du alltid kan leka med mig. Vi kan titta tillsammans. Eller så kan du gå ut och rita med kritor tillsammans med kompisarna och sedan skriva om det till pappa. Han läser det med glädje. Och kom ihåg att han snart kommer hem, och jag kommer alltid att skydda dig.
Mamma kramade Erik hårt, och han gick glad iväg för att skriva ett brev till pappa. Det fanns ju så mycket spännande att berätta!