Det var en gång ett Viktigt Uppdrag. Det var väldigt viktigt och väldigt stort, men samtidigt också väldigt hjälplöst. Det bodde i skogen och skyddade den lilla staden Solbacken.
Det behövde hela tiden hjälp. Ibland läckte taket i huset, ibland gick kranen sönder, ibland uppstod en brand på tomten. Och för många år sedan blev det en vana att alla män i Solbacken hjälpte det Viktiga Uppdraget. Män är ju starka och modiga.
Man måste säga att Solbacken var en söt och mysig plats. Där var det alltid varmt och alltid sommar. Det doftade apelsiner och blommor, och på träden klättrade busiga barn. Där bodde många familjer och där fanns mycket kärlek.
Alla i staden levde i god sämja: de skrattade och lekte. I varje hus bodde en hund eller en katt. Och varje barn i staden kunde komma och leka med dem, så vänliga var alla.
Där fanns många lekplatser och lekrum, där både stora barn och små bebisar som precis börjat gå på bara fötter och klumpigt följde efter de större kompisarna lekte. Alla barn hade mammor och pappor som älskade dem väldigt mycket.
Men en vacker solig dag kom det Viktiga Uppdraget till staden. Det blev lite handfallet när det såg alla glada barn springa omkring och alla lika glada mammor och pappor sitta på bänkarna. Det ville inte störa dem, men det hade inget annat val. Det kunde helt enkelt inte klara sig utan pappornas hjälp.
Många män behövdes inte för hjälpen, så det bad inte alla. Bland dem som kallades fanns Oskars pappa.
Oskar blev väldigt ledsen, för ingen visste när pappa skulle komma tillbaka. Oskar älskade pappa väldigt mycket. De brukade alltid tillbringa mycket tid tillsammans, leka med leksaker och springa kull. Pappa hämtade ofta Oskar från förskolan. Och det var den bästa stunden, när Oskar på kvällen väntade på förskolan på att pappa skulle komma.
Pojken visste att de på vägen hem skulle gå in i affären nära huset och köpa glass eller en chokladbit. Det var så roligt att äta den söta godsaken som pappa köpt på vägen hem.
När pappa skulle gå till det Viktiga Uppdraget var Oskar mycket ledsen. Vem skulle hämta honom från förskolan och leka med honom? Pappa gick fram till Oskar, kramade honom och sa:
Blunda, lilla gubben. Tänk på hur vi sprang hem tillsammans igår, om kapplöpning. Vi hade så roligt, minns du?
Ja, jag minns. Grannen Karins katt satt mitt i vägen och ville komma åt mig, och jag hamnade långt efter dig, sa Oskar.
Och kommer du ihåg när vi fiskade förra helgen? Du fick upp en så stor fisk att du nästan ramlade i sjön, sa pappa och skrattade. Oskar skrattade tillbaka.
Och nu ska du tänka dig mig och ställa mig bakom dig. Har du gjort det?
Ja, svarade Oskar.
Kom ihåg, älskling, jag är alltid nära. Jag är alltid med dig, även om du inte kan se mig. Och jag kommer snart tillbaka, det lovar jag. Då ska vi fiska igen, spela dina favoritspel och äta chokladbitar på vägen hem från förskolan. Öppna ögonen nu.
Oskar öppnade ögonen och kramade pappa hårt.
Och kom ihåg att mamma är med dig, hon skyddar dig alltid. Och du ska lära henne spela bilspel. Du får se, hon kommer att klara det jättebra, sa pappa och tittade på mamma.
Alla skrattade tillsammans.
Samma kväll följde Oskar och mamma med pappa till det Viktiga Uppdraget.
Och Oskar blev inte lika ledsen längre, för han visste att det Viktiga Uppdraget inte klarar sig utan hans starka pappa, och att pappa, trots att han var borta, snart skulle komma tillbaka.