En kväll när mamma redan hade släckt ljuset och bara en gul nattlampa lyste i rummet, hördes plötsligt en zart melodisk klang. Mitt i rummet såg Anja en gyllene gnista, sedan ännu en. Det blev fler och fler gnistor, de snurrade och virvlade som små myggor, och blev gradvis tätare till en lysande liten figur. Och plötsligt försvann klangen och ljuset, och mitt på mattan stod en liten tomte, ungefär så stor som en pall.
– Vad vackert! – sa Anja, som nu satt upp i sängen istället för att ligga ner, för att bättre kunna se gnistorna.
– Hej Anja, – sa tomten.
– Hej… – Anja blev lite förvirrad, – Vem är du?
– Jag är Fedor från enheten för sagohjälpare, vi hjälper invånarna i sagolanden…
– Åh, vad spännande, – utropade Anja, – Men vilka länder är det? Var ligger de? Hur kommer man dit?
Flickan hoppade upp och ner på sängen av otålighet.
– Vänta, Anja! – avbröt henne tomten, – Jag har bara tio minuter, och vår trollkarl Elizaveta sa att bara en invånare från en icke-magisk värld kan ge rätt råd. Han säger att ni tänker annorlunda, på ett bättre sätt. Kan du hjälpa mig?
– Naturligtvis! – Även kudden hoppade upp och ner tillsammans med Anja.
– Men lyssna noga, det är viktigt att inte missa en enda detalj! Högt uppe på ett berg finns en grotta, där bor en drake…
– En drake? Jag är rädd! Berätta inte sådan skrämmande sagor för mig! – Anja drog täcket över ögonen.
– Det är inte en saga! Det vill säga, det är en saga, – blev tomten förvirrad, – men allt är saga där hos oss… Dessutom är draken snäll, och det är just draken som behöver hjälp! Vill du hjälpa draken?
– Kan jag tänka på det?
– Anja, – bad tomten, – hjälpen behövs verkligen, tiden går ut, och jag har ännu inte förklarat något för dig!
Långsamt visade sig näsan från under täcket, sedan hakan, sedan halsen. Sedan la Anja händerna på täcket och suckade:
– Okej då. Jag hjälper till!
– Så här är det, – blev tomten glad, – i grotten har draken en underbar trädgård, men istället för blommor växer det där ädelstenar…
– Wow! – Anja hade redan glömt sin rädsla och hoppade igen på sängen. – Är de stenar vackra? Vilken färg har de? Du vet, jag älskar rosa stenar mest, de kallas rubiner! Och jag har alltid velat att det skulle finnas sådana guldiga stenar! Har din drake dem? Han är ju från en saga, han måste väl ha dem, eller hur?
– Ja, ja… Förmodligen… – sa tomten distrakt och viftade bort det, och tänkte att han inte längre hade tid för artighet. – Så här är det, förstår du, de växer från botten uppåt, som kristaller, som en ranke…
– Som en ranke! Som en get! – flickan lyssnade inte längre på tomten, framför hennes inre öga glittrade och skimrade ädelstenar i alla färger. Och sedan insåg hon att det inte var stenarna som glittrade, utan tomtens lilla figur sönderfaller i gnistor som gradvis slocknar.
– Hur gick det? – frågade trollkarlen.
– Du förstår, den här flickan, hon är så rädd, så drömsk! Och att avbryta någon är så oartig! Jag hann inte berätta något för henne…
– Jag hoppades att en emotionell flicka med levande fantasi skulle vara det bästa valet för att etablera kontakt, men jag räknade inte med att vi hade så lite tid, – trollkarlen funderade och vred på sin hatt, – Oroa dig inte, i morgon laddar övergångsstenen upp sig, och du kan försöka prata med pojken.
Jura hade ingen nattlampa, han var inte rädd för mörker alls och älskade när stjärnorna lyste in genom det öppna fönstret i hans sovrum. Därför blev han mycket glad när stjärnorna plötsligt började lysa på taket. Stjärnorna sjönk långsamt ner och samlades till en tomtefigur.
– Hej Jura! Jag behöver verkligen din hjälp, och jag har bara tio minuter! – sa Fedor genast i brådska.
– Vad glad jag är att du kom! – utropade Jura, – Jag har alltid drömt om att ha en hemlig vän! – och Jura sprang för att krama tomten.
Men tomten hann stoppa honom:
– Vänta, rör mig inte, annars försvinner jag!
Pojken sänkte armarna besviken, men log nästan genast:
– Föreställ dig, jag tappade en tand! Igår!
Tomten Fedor blev igen förvirrad, men sa genast:
– Utmärkt, det betyder att du redan är helt stor, smart och kan hjälpa mig! Lyssna noga och avbryt mig inte. I vårt sagoland på ett berg i en grotta bor en drake, han är snäll och odlar en trädgård med ädelstenar.
– Vad heter han? – sa pojken ändå.
– Roma.
– Precis som min vän! – utropade Jura beundrande.
– E-e-e, ja, – fortsatte tomten, – så här är det, ädelstenarnas i hans trädgård är sammankopplade, de växer från varandra från botten uppåt och lyser allt starkare och starkare, och en lila sten som växer på medelhöjd började plötsligt bli matt och blinkar konstigt, – tomten blev allt mer entusiastisk och gestikulerade vilt, – och omkring den…
Jura, som hade tittat på tomten med intresse, sa plötsligt:
– Och pappa ska köpa en radiostyrerad bil till mig! Föreställ dig? En stor! Jag tror du passar i den, och nästa gång kan jag ge dig en åktur!
– Jura, lyssnade du inte på mig alls? – blev Fedor förvånad. Han blev till och med ledsen och tog av sig mössan för att torka bort tårarna i hemlighet.
– Och jag har en ny basketboll, kom så visar jag den!
Jura kröp under sängen efter bollen, och när han kom ut igen var det ingen i rummet.
– Hur gick det? – frågade trollkarlen försiktigt.
– Den här pojken är förmodligen väldigt ensam, och han har ingen att prata med…– tomten Fedor vred nervöst på mössan, och märkte inte ens när pomponen lossnade och rullade över golvet.
– Varifrån vet du det? Den magiska sfären sa att han har många vänner och omtänksamma föräldrar.
– Han skyndade sig så mycket att dela alla sina nyheter med mig att han inte hann lyssna på mig…– tomten märkte att pomponen saknades, men sökte inte ens efter den.
Elizaveta försökte uppmuntra honom:
– Medan du var borta föreslog sfären mig ännu en kandidat, säger man att han är väldigt smart!
– Vem säger det? – Fedor var inte så lätt att övertyga längre.
– Hans mamma.
– Alla mammor säger så, – tomten satte sig på den svagt lysande övergångsstenen och började melankoliskt dra ut trådar från mössan, det gjorde han alltid när han var mycket ledsen.
– Och hans lärare, – fortsatte trollkarlen, – och hans engelsktalärare, och hans logiklärare…
– Okej då, – Fedor log svagt, – tills i morgon!
– Hej Benjamin! – tomten Fedor tog av sig mössan och gjorde en ceremoniell bugning.
Benjamin var nästan sju år gammal, men alla i familjen kallade honom vid sitt fulla namn sedan barndomen och instruerade strikt alla bekanta, lärare och pedagoger att göra detsamma. Trollkarlen hade varnat tomten om detta i förväg, och Fedor försökte vara mycket artig.
– Benjamin, sagovärlden och draken Roma behöver verkligen din hjälp! – fortsatte tomten.
–Så, så! – Benjamin tog på sig glasögonen, tog en anteckningsbok och penna från nattduksbordet och gjorde sig redo att skriva, – Hur kan jag vara till nytta?
– Den magiska sfären berättade för vår trollkarl Elizaveta att ett barn från en icke-magisk värld kan ge rätt råd när det har hört vår problem.
– Så han sa
