I en underbar skog levde en invånare — en gammal och vis ek. Den var så enorm att man kunde se den även från närliggande byar och lundar. Dess grenar var så stora att alla skogsvarelser kunde gömma sig under dem från regn, snö, vind och kraftiga stormar.
På sommaren blev grenarna ljusgröna, de var täckta av tätt lövverk, och ekorrarna och andra smådjur lekte kurragömma här.
Ekens stam kunde jämföras med en enorm klippa som verkade gränslös. I mitten av trädet hade många djur och fåglar byggt små hus. Vid stamfoten hade en liten tvättbjörn byggt sitt hem. Ingången dit var övervuxen med tätt gräs, och nästan ingen visste om detta bostads existens, därför var det säkert och inte alls skrämmande att bo här.
Lite högre upp bodde en ekorrfamilj — mamma, pappa och fem ekorrungar. De röda varelserna hade byggt ett enormt palats i mitten av eken, varje familjemedlem hade sitt eget rum här.
På toppen bodde en gammal hackspett som aldrig hade flugit härifrån sedan födseln, och som nu i många år hade varit en lokal invånare här.
Och dessutom kom smådjur som överraskades av oväder för att gästa på ekens grenar. Den gamla eken var alltid gästvänlig och jagade aldrig bort någon från sina grenar.
Kom, vi går ut och leker!
Varje morgon ropade de små ekorrungarna till tvättbjörnen som vaknade sent, först när solen gick upp.
Jag vill inte! Ring den gamla hackspetten, han kommer säkert att hålla er sällskap. På sistone flyger han ofta ut på promenader, och med honom kan man se mycket intressant, han har ju bott länge i denna skog och känner till alla omgivningar.
Muttrade det randiga djuret.
Får vi följa med er?
Plötsligt hördes en gnällig röst för ekorrarna.
När de röda busungarna vände på huvudet såg de plötsligt en liten mus som hade klättrat upp på den högsta grenen.
Vad gör du här?
Frågade ekorrarna förvånat.
Jag kom hit för att leta efter nya vänner. Man har berättat för mig att det bor många smådjur på denna ek som man kan gå ut med och leka med.
Vet eken om att du har klättrat hit?
Jag vet allt, det här är ju mina grenar! Jag sover nästan aldrig och vet alltid vem som kommer till mina domäner och varför.
Skrattade det gamla mäktiga trädet.
Så vad säger du, ek? Får musen bo här ett tag? Vi ska leka med den och visa den våra skogens skönheter.
Ropade ekorrarna.
Naturligtvis, låt den stanna.
Tillät eken.
Så var det som nya invånare dök upp på trädets grenar. Än kom en liten mus på besök, än bosatte sig en gök nära hackspettens bostad, och på kvällarna sjöng de i duett vackra sånger med sin nya granne.
Tiden gick, och eken blev ett riktigt enormt skogshus där skogsvarelserna bodde. På hösten samlade trädet fukt för att lätt klara sommaren, och på våren slog vackra ljusgröna löv ut på grenarna igen, som gav skugga åt smådjuren och skyddade dem från värmen.
Några månader efter sommarens början märkte plötsligt djuren som bodde i ekens stam att trädet sakta började vissna.
Vad har hänt dig? Är du sjuk, gamla ek?
Frågade hackspetten omtänksamt.
Jag vet inte, förstår ingenting själv. Jag har inte haft några krafter alls på flera dagar nu. Mina grenar vissnar sakta och löven blir helt torra. Men hösten har ju inte ens kommit än, och det är för tidigt för löven att falla.
Svarade trädet.
Och då bestämde sig ekens invånare för att till varje pris ta reda på vad som hände med den gamla eken. Varje natt stannade en av trädborna kvar för att hålla koll på deras bostads värd. Och så kom tvättbjörnens tur, som gjorde sig bekväm utomhus precis vid sitt lilla hus.
Natten föll, och det blev tyst i skogen. Natten var så varm, och vinden hade lagt sig helt, och inte ens löven rörde sig. Plötsligt hörde tvättbjörnen ett konstigt skrapande som kom rakt från under jorden. Djuret kröp mot ljudet, och efter ett par minuter hördes ett mycket högt prassel under dess tassar.
Tvättbjörnen bestämde sig för att gräva lite i jorden för att förstå vad som egentligen hände där. Efter att ha grävt en, två, tre gånger hoppade han plötsligt bakåt. Precis under jorden låg en enorm brun mask. Den hade slingrat sin kropp runt ekens rötter och gungade på dem av alla krafter.
Vad gör du här?
Frågade tvättbjörnen med skrämd röst.
Jag har hittat ett nytt hem åt mig. Men här finns så enorma rötter att de måste förstöras omedelbart, därför vill jag gnaga av dem.
Svarade den okända masken.
Vad håller du på med? Det bor redan invånare på detta träd, vi har våra hem här, och vi tillåter ingen att förstöra vårt goda träd.
Ropade tvättbjörnen förbluffad.
Nej då! Jag ska förstöra den här gubbens rötter och bygga en hel labyrint under jorden.
Fortsatte masken ihärdigt.
Och då rusade tvättbjörnen iväg för att berätta om detta möte för alla invånare i den gamla eken.
Alarm! Kom snabbt ut ur era hem! Alarm!!!
Ropade tvättbjörnen av alla krafter.
Under vårt träd har en fruktansvärd och ond varelse bosatt sig. Den vill förstöra ekens rötter för att bygga hela labyrinter där. Det är därför vår gamla och mäktiga ek förlorar sina krafter. Om det fortsätter så här kommer trädet inte att klara sig, det kommer att vissna och falla.
Vi tillåter inte att någon främmande varelse förstör vårt träd.
Protesterade skogsvarelserna.
Vad ska vi göra? Jag kan ju inte nå ner till marken med mina grenar för att jaga bort denna skurk.
Frågade eken.
Och då samlades alla trädinvånare för att jaga bort masken. Till hjälp kallade de alla som brydde sig om den gamla och mäktiga ekens öde, som alltid hade skyddat sina grannar i skogen och tagit emot dem för att bo i sin stam och på sina starka grenar.
Till hjälp kom både räven och den enorma björnen, och till och med ett vildsvin kom för att hjälpa till att gräva upp jorden med sina vassa betar.
Tillsammans grävde djuren en enorm grop och tog ut skurken som nästan hade förstört ekens rötter. Från bäcken som rann i närheten bar skogsvarelserna vatten för att vattna eken.
Några dagar gick, och den gamla mäktiga eken slog ut sina löv igen. Alla smådjur och fåglar började åter leva lugnt i sina hem, och eken tog som förr alltid med glädje emot nya gäster på sina grenar.
