Det fanns en gång en mamma Natur och hennes fyra döttrar: Sommaren, Hösten, Vintern och Våren.
Våren var den yngsta av systrarna, den gladdaste och vackraste. Hennes klänning var sydd av unga gröna löv och tunna vårblommor. Med hennes ankomst vaknade allt omkring: träden, fåglarna, djuren. Livet började bubbla.
Men en elak trollkarl gillade inte våren. Han älskade hennes systrar: den varma sommaren, den gyllene hösten och den snöiga vintern. Trollkarlen beslöt att fånga vårvårdaren – näktergalen – för att våren skulle vilsekomma och inte komma efter vintern.
Trollkarlen började göra en isig bur för näktergalen, och när han var klar – gav han sig av för att fånga fågeln.
Tidigt på morgonen flög näktergalen ut från sitt varma bo för att sjunga en klar sång och väcka den glada solen, för att kalla på våren.
Trollkarlen grep sångaren och satte honom i buren. Utan att höra näktergalen kom inte solen fram bakom molnen och lyste inte jorden med sina strålar. Och våren vaknade inte heller.
Men hur väntade barnen på våren! Alla var trötta på vintern, de ville så mycket ha värme och grönskande växter.
Barnen förstod att näktergalen av någon anledning inte sjöng, och därför kom inte våren för att besöka människorna. Barnen började be en Mästare att göra flöjter åt dem, på vilka de kunde spela näktergalens sång.
Denna Mästare älskade våren mycket och utan att tveka gjorde han underbara flöjter. Barnen började spela, solen hörde den välbekanta melodin och kom fram bakom molnen.
Våren kom! Snön började smälta, bäckarna började rinna. Strålarna från den varma solen nådde även trollkarlens boning. Den isiga buren smälte, och näktergalen flög ut i frihet. Och trollkarlen sågs aldrig mer av någon.
