Solen gick redan ned bakom horisonten och genom de täta grenarna på träden trängde dess sista farväl-strålar. På en liten glänta vid floden brann en eld, och bredvid den satt en liten flicka. Vem som helst i staden skulle lätt ha känt igen henne — vackert långt kastanjebrunt hår, en lila glittrig klänning och små skor, och på huvudet en liten diadem. Det var prinsessan. Hon värmde sig vid elden och tittade då och då omkring sig. Natten närmade sig.
Några dagar tidigare var hon fortfarande på slottet. Tjänstefolk följde henne överallt och alla hennes önskningar uppfylldes omedelbar. Alla utom en — hon fick inte lämna slottet. Hennes far var kung och älskade sin dotter mycket, han anställde de bästa lärarna för henne, köpte leksaker och kläder, men förbjöd henne strikt att gå över tröskeln.
För länge sedan hade han lärt sig en profetia som sa:
