Helt glömt oss har du, vinter, det är sant,
Med snöbollskrig och barnen förr du var så road!
Och kälkarna som flyger nerför backen fort som pil ―
Har du verkligen glömt bort det, säg mig nu?
Vid nyåret grät du tårar stora som regn,
Bara pölar kvar, vad ska vi göra nu?
Kanske vi skulle åka till snödoktorn, säg,
Säg bara, jag betalar allt, det är inget tvivel!
Till spargrisen samlade jag pengar länge,
Men isen har jag fått nog av, den hala skorpan!
Du vet att man inte får gå ut och leka än,
Jag sitter här och tråkar ut mig som regn i oktober.
Utanför fönstret blir det snö, sen regn, sen is,
Ren halka och hemskt väder, jämt och ständigt.
Jag tråkar ut mig under hela lovet ensam,
Och täppt näsa dessutom, en besvärlig gäst!
Doktorn sa igår att allt snart går över,
Om ett par dagar är sjukdomen borta.
Vinter, då tänkte jag på det,
Att vi ibland inte i onödan dricker hostmedicin.
Och du verkar också ha blivit sjuk, ser jag,
Du är ledsen igen, men det är inte bra!
Kanske var du rädd för sprutorna,
Och stannade hemma för den skull?
Vill du att jag följer med dig till doktorn?
Jag är en riktigt modig pojke, och jag skojar inte!
För du har ju glömt bort
Att du älskade att kasta snöboll,
Att du älskade snöstormarna,
Och inte alls vårens droppande smältvatten.
Nå, vinter, kom snart tillbaka,
Var inte ledsen, njut av sagan!
Så där, nu är det klart, här sätter jag punkt
Och väntar ivrigt på svar, bara en rad:
«Skyndar mig och blir inte sjuk mer!»
Att du snart blir frisk, jag tror på det.
