I Anderssons lägenhet rådde otrolig oreda. Familjen förberedde sig för en flytt till ett nytt rymligt hus. Alla var mycket glada över denna händelse, även om en flytt är ett besvärligt och komplicerat arbete. Alla familjemedlemmar hade mycket att göra, för alla saker måste packas i lådor.
Mamman hade mest att göra, så hon bad ofta de äldre barnen om hjälp. Flickorna tvekade inte utan lämnade sina sysslor och gick med på det, för de förstod hur svårt det var för mamman att klara sig själv med alla problem. Men även den yngste sonen Mikael, som sprang omkring i lägenheten, ville också hjälpa mamman.
Mamma, jag vill också vara med och packa, låt mig också hjälpa till.
Sa Mikael.
Ja, gärna!
Suckade mamman som var trött och stressad.
Hon kände sin son väl och var säker på att hans hjälp inte skulle vara till någon nytta. Undrar ni varför? Mikael gjorde alltid bara det som intresserade honom och ignorerade andras önskemål.
Till exempel säger mamman att det är nödvändigt att vattna blommorna på fönsterbrädan och balkongen, men Mikael vill dammsuga golvet.
Vad spelar det för roll att det är rent, jag vill göra det ändå!
Insisterade pojken.
Och så var det alltid.
Mamma, vad kan jag hjälpa dig med?
Frågade den rastlöse sonen igen.
Tack så mycket för erbjudandet.
Sa mamman med ett leende.
Men är du beredd att göra det jag ber dig om, inte det du vill?
Jag kan gå till mataffären och köpa bröd och filmjölk.
Sa pojken och presenterade sitt beslut.
Det tar för lång tid. Gå ner till grannen och låna av henne. Jag måste laga middag nu.
Sa mamman.
Nej, jag vill inte gå till grannen, jag vill gå till mataffären!
Började Mikael att argumentera som vanligt.
Du gör det igen, jag vet bättre.
Försökte mamman förklara lugnt för pojken.
Jag vill inte! Jag går till mataffären.
Sa Mikael bestämt.
Okej, gå då.
Gav mamman upp trött.
Men skynda dig, pappa och dina systrar kommer snart, vi ska äta middag.
Mikael tog plånboken och väskan och sprang glatt ut från huset. Han kom snabbt till mataffären, köpte de nödvändiga varorna och började gå hem.
Vid huset, på lekplatsen, såg pojken sin vän Kalle.
Micke, titta, jag fick en boll på min födelsedag, vill du spela med mig?
Ropade den glada Kalle när han såg sin vän.
Ja? Låt mig se!
Gick pojken omedelbar med på det.
Han ställde väskan med varorna på en bänk och började spela fotboll med den nya bollen. Utan att märka tiden spelade pojken tills det blev helt mörkt. Då kom han ihåg mammans önskemål, för hon väntade på bröd och filmjölk.
Efter att ha gjort ett mål till tog han väskan och sprang hem.
Från dörren, medan han snabbt tog av sig skorna, sa Mikael:
Det är jag, mamma, jag har köpt bröd och filmjölk!
Hela familjen satt vid köksbordet och just då avslutade de middagen. Bland tallrikarna på bordet såg Mikael brödbitar, och i glasen fanns filmjölk.
Tvätta händerna och sätt dig och ät. Lägg varorna i kylen, vi behöver dem inte nu, jag lånade allt jag behövde från grannen.
Sa mamman lugnt och stilla.
Mikael satte sig på sin plats och åt utan att titta upp. Han tänkte på allt som hade hänt och insåg hur skamsen han var!
Innan sänggåendet gick mamman in i Mikaels rum som vanligt för att ge honom en kyss och önska honom godnatt.
Pojken sa med låg röst:
Mamma, förlåt mig, snälla! Du har så mycket att göra med vår flytt, och jag skämmer ut dig varje gång. Jag är verkligen skamsen. Jag lovar att jag från och med nu kommer att göra det du ber mig om. Det som behövs, inte det som intresserar mig.
Vad glad jag är att höra det.
Sa mamman med ett uppriktigt leende.
Jag tror att du har mognat mycket under denna kväll. Jag är säker på att allt kommer att gå bra för dig. Men nu, stäng ögonen och sov gott.
Mamman kramade pojken hårt och kysste honom zärtligt.
Mikael kände sig omedelbar mycket lättare till mods.
Mamman täckte till sonen med täcket, släckte skrivbordslampen och stängde dörren.
Den trötta pojken somnade genast. Han beslutade en gång för alla att från och med imorgon skulle han bara göra det som andra bad honom om och lyssna på andra.
