Dina hos mormor
Tonja och Tonni sträcker upp händerna och ropar i kör:
Dina, hjälp! Dina, rädda oss!
Pojken och flickan står i myren, träsket har redan dragit ner dem till knäna, och nu är de uppe till midjan i en mörk, tjock gyttja. Om ett ögonblick syns bara deras ansikten, vända mot den grå himlen. De kan inte skrika längre, de rör bara tyst på läpparna. Men deras skrik ekar ändå i Dinas huvud. Träsket har svalt barnen, två stora bubblor dyker upp och brister, och kvar finns en jämn yta, som om ingenting hade hänt!
Dina vaknar av skräck. Utanför lyser den fulla månen, en bris smyger genom det öppna fönstret och rör gardinen lite. Allt är tyst. Men Dina är rädd, för Tonja och Tonni drömmer hon om nästan varje natt! Ibland bärs de bort av en orkan, ibland sugs de ner i en malström i floden, ibland sköljs de bort av en tsunami, och i natt drömde hon om myren... Dina är rädd att lägga sig, hon har gått ner i vikt av ständig sömnbrist.
Mamma och pappa oroar sig för sin dotter. Mamma bestämde sig för att ta flickan till läkaren, men Dina bad om att få åka till mormor på besök. Där skulle hon säkert bli frisk, och allt skulle bli bra!
Dina hade inte berättat för föräldrarna om sin resa till den förtrollade skogen, men mormor visste allt, och, som Dina hoppades, kunde hon kanske hjälpa henne.
Efter frukost började de packa inför resan. Dina tog med sig alla de saker hon haft med sig när hon letade efter medicin till mamma i den förtrollade skogen. En gul tröja med luva, en ryggsäck flätad av pilkvist av farfar, skuren på vårdagjämningen, en liten påse jord från en krusbärsbuske, en vit servett, ett armband med en liten hästsko som ponnyn Buyan gett henne, och en liten flaska från mammas medicin.
Pappa tog ut bilen ur garaget, saker lastades i bagageutrymmet, och de åkte till mormor i grannbyn.
Mormor väntade redan på dotterns familj. Dina kramade mormor och sprang genast till Buyan. Ponnyn hälsade flickan med ett glatt gnägg. Naturligtvis hade Dina några sockerbitar i fickan på klänningen, för Buyan var en godisgris. Flickan sträckte fram handen med sockret, sedan kramade hon hans hals och klappade honom. På hyllan vid boxen låg en borste, Dina tog den och började borsta manen. Då kom mormor och sa:
Dina, kom och drick te, sedan åker föräldrarna hem, och då kan du besöka Buyan igen.
Dina kysste ponnyn på pannan och gick med mormor.
Föräldrarna vilade efter resan vid den glada samovaren med doftande te och mormors vetebullar, och sedan åkte de hem.
Dina, berätta vad som hänt? Du är så ledsen och blek. Varför vägrade du att åka till läkaren?
Mormor, jag är inte sjuk. Varje natt drömmer jag om Tonja och Tonni, de dör, och innan dess ber de mig om hjälp. Du minns, det är barnen från den förtrollade skogen. Nu är jag redan rädd att lägga mig. Och jag vill hjälpa dem, men jag vet inte hur, sa flickan med sorg.
Mormor kramade sitt barnbarn och sa:
Nu går vi till min väninna, hon heter Anna-Maria-Rosa. Du ska tilltala henne så, hon älskar när man använder hennes fulla namn. Bara säg inte "moster" eller "mormor", utan bara vid namn. Det var hon som berättade för mig hur vi kan rädda din mamma. Hennes farfar var också som barn i den förtrollade skogen och lyckades komma tillbaka.
Hade hans mamma också blivit sjuk?
Nej, han kom dit av en slump, han gick vilse i skogen när han plockade svampar.
Anna-Maria-Rosa blev mycket glad över besöket. Efter att de träffat Dina gick de för att dricka kakao i det mysiga köket. Där berättade Dina allt: om den förtrollade skogen och om Tonja och Tonni.
Jag har en gammal bok som jag ärvde från min farfar. Han sa att det finns allt i den som kan behövas i en svår situation, sa Anna-Maria-Rosa eftertänksamt, men jag kan inte öppna den, den är låst med tre silverknappar. Kanske öppnar den sig nu.
Hon hämtade en stor och tung bok från sovrummet. Hörnen på pärmen var dekorerade med öppenarbetade silverbeslag. Boken var låst med tre fyrkantiga knappar, som på en kaftan.
Knappt hade Anna-Maria-Rosa lagt boken på bordet förrän den med ett prasslande öppnade sig. Som om en osynlig hand vänt några sidor, och på ett blad började rader visas, skrivna med en jämn kalligrafisk handstil:
"Det finns en förtrollad skog.
Dit kan ett barn komma.
Man kan bara ta sig ut före solnedgången.
Om man inte kommer ut före solnedgången, blir man en docka.
Om trollkvinnan vill, kan hon förvandla dockan till en levande människa på dagen.
Och om någon vill hjälpa dockorna ut ur skogen, då bryts förtrollningen.
Om man inte kommer ut ur skogen inom två år, blir man en docka för ALLTID!"
Dina, du kan åka tillbaka till den förtrollade skogen och hjälpa barnen, sa Anna-Maria-Rosa säkert, du är det enda barnet här, och boken öppnades just för dig!
Bladet i boken vek sig med ett prasslande, och alla läste de nya raderna:
"Dina, gå ut på gatan. Den som först går fram till dig blir din hjälpare. Ta med dig allt som du hade med dig förra gången, och imorgon vid gryningen gå till Den ruttna ravinen."
Boken slogs igen och låstes med alla tre silverknapparna. Alla tittade på varandra, och Dina kände en kall rysning längs ryggen. Mormor kramade sitt barnbarn och sa:
Var inte rädd, Dina! Du är liten men mycket modig, du kunde hjälpa mamma, du kan hjälpa barnen också. Och jag och Anna-Maria-Rosa kommer att vänta på dig!
Ja, kära du, lade Anna-Maria-Rosa till, det finns ingen annan väg. Drömmarna kommer att plåga dig. Och trollkvinnan i den förtrollade skogen är inte ond, hon kommer inte att störa dig, det står ingenting om det i boken. Och kom ihåg, om någon väntar på dig så kommer det att gå bra!
Dina hade inget val, hon måste gå och vänta på sin hjälpare. Flickan bestämde sig för att gå ensam. Och mormödrarna började baka pajer med rabarber, eftersom de låg i ryggsäcken under hennes första resa till den förtrollade skogen.
Flickan gick ut, passerade Anna-Maria-Rosas välskötta gård, där underbara gloxinior i alla färger växte, och öppnade grinden. Plötsligt sprang en hund fram till henne, en liten brun pudel, mycket mager och ludd. Hunden skällde högt och rusade mot Dina så att hon nästan föll omkull, och det fanns ingen annan på gatan...
Mormödrarna kom ut på skället, men pudeln tänkte inte alls bita Dina. Han lade sig vid hennes fötter och tittade på henne med hängivna ögon.
Så det var alltså den hjälparen som stod i boken! utbrast Anna-Maria-Rosa förvånat. Det här är hunden från grannens gata, hans två ägare var tvillingarna Tonja och Antosja. Åh, de försvann ju förra året: de gick i skogen för att plocka röda vinbär, och ingen såg dem mer! Bara hunden kom tillbaka, han ylade och sprang hela tiden till Den ruttna ravinen. Barnens föräldrar kallade på räddningsfolk, en tjänstehund med en polis kom, men de hittade ingen. Mamman sitter sedan dess hela dagarna vid fönstret, väntar och pratar inte med någon.
Var tvillingarna rödhåriga? frågade Dina.
Ja, rödhåriga. Det är nog de som ber dig att hjälpa dem komma hem. Hunden heter förresten Daffi.
Så snart Anna-Maria-Rosa sa hundens namn, reste han sig och viftade intensivt på svansen.
Kom hit, Daffi, kallade Anna-Maria-Rosa, jag ska ge dig mat, du är säkert hungrig.
Dinas mormor tog hand om pajerna, och flickan och Anna-Maria-Rosa gav hunden mat, sedan tvättade och kammade de honom. Och slutligen klippte de honom. Daffi blev en sådan skönhet, att han kunde ställas ut. Men redan vid gryningen skulle Dina och hunden ge sig av till den förtrollade skogen. När pajerna med rabarber var klara, lade mormor, precis som förra gången, tre stycken i Dinas ryggsäck.
Daffi följde med Dina och hennes mormor. Flickan drömde hela natten konstiga drömmar, som hon inte kunde minnas efteråt, men hon visste säkert att hon hela tiden var tvungen att springa undan och gömma sig för någon.
Så snart mormor väckte Dina, sprang hon ut i ladan för att säga adjö till Buyan. Ponnyn hälsade henne med ett tyst gnäggande, flickan kramade hans hals, tårar droppade på hans sammetslena skinn, och då small något mjukt i golvet med en melodisk klang. Det var en liten silverklocka. Dina lade den i sin ryggsäck, Buyan gav inte presenter utan anledning.
Tack, Buyan, viskade Dina och kysste honom på pannan, hej då! Jag åker tillbaka till den förtrollade skogen.
Flickan sprang iväg och torkade tårarna.
Med solens första strålar stod mormor med Dina, Anna-Maria-Rosa och Daffi vid Den ruttna ravinen.
Den ruttna ravinen
Ingen visste varför ravinen kallades ruttna. Det växte inget i den, och vattnet rann inte där ens i kraftiga regn, bara tunna dimspiraler virvlade på botten. Ravinen var inte lång, bara cirka hundra meter, och vid båda ändarna stod vanlig skog. Hur bred Den ruttna ravinen var visste ingen, den motsatta sidan syntes inte, där började en tät dimma. Det gick inte att gå fram till kanten, det var som om det fanns en osynlig vägg framför den.
Dina, hennes mormor, Anna-Maria-Rosa och Daffi gick ut på ängen bakom byn och stannade framför Den ruttna ravinen.
Dina, hur ska du komma till andra sidan? Här finns inte ens en bro! utbrast mormor.
Hur då inte? Titta, en ny bro med öppenarbetat räcke, och över den en regnbågsbåge! svarade flickan.
Mormor och Anna-Maria-Rosa tittade på varandra, de såg ingen bro alls...
Daffi sprang modigt fram till bron, kom sedan tillbaka till Dina, tog tag i kanten av hennes klänning och drog henne mot Den ruttna ravinen. Regnbågsbågen över bron började blekna. Dina blev rädd att den skulle försvinna, och då skulle hon inte kunna komma till den förtrollade skogen. Hon sprang efter Daffi och ropade medan hon sprang:
Gå hem! Om jag kommer tillbaka, så kommer jag genast till dig, mormor!
De två gamla väninnorna såg hur flickan och hunden, när de kom fram till den osynliga väggen som skiljde verkligheten från Den ruttna ravinen, som om de sögs in av en osynlig kraft. Luften började vibrera, som när det är mycket varmt, sedan böjde sig vibrationen, två små gestalter svävade över ravinen och försvann.
Och Dina och Daffi, utan att se några hinder, steg helt enkelt ut på den nyhyvlade bron och stod på andra sidan av Den ruttna ravinen efter bara några meter.
Den förtrollade skogen
Så snart flickan och hunden gått över ravinen såg de ett enormt öga. Framför dem fanns varken skog eller fält, ingenting, bara ett öga. Det var så djupt svart att det verkade vara en enda pupill. Ögat började växa och samtidigt fjärma sig mer och mer. Daffis päls reste sig, han morrade och tryckte sig mot flickans ben. Dina fick gåshud.
Då lyfte vinden upp Dina och Daffi, och virvlade dem som fallna löv och förde dem in i den svarta pupillen. Dina grep i farten pudelns framben, tryckte hunden mot sig, kisade med ögonen av rädsla, och tillsammans flög de in i det "svarta hålet".
En osynlig kraft satte försiktigt ner flickan och hunden. Under fötterna fanns fast mark. Dina öppnade ögonen och såg ett snidat hus, täckt av murgröna, med ett torn, och på tornet fanns en vindflöjel med en tupp. Tuppen var som en riktig, med en färgglad, mångfärgad stjärt. Ett lätt vindpust kom, tuppvindflöjeln ryckte till och galade stolt sitt "Kuckeliku". Ur huset kom trollkvinnan, över axlarna hade hon ett öppenarbetat lila sjal.
Hej, Dina, jag har väntat på dig länge! Och du kom med Daffi, hej till dig också! Vilken skönhet du har blivit, du borde skickas till en hundutställning, sa hon leende.
God dag! svarade Dina, och Daffi skällde sin hälsning.
Varför står ni där? frågade trollkvinnan. Tiden går, före solnedgången måste vi rädda bror och syster och själva hinna hem! Så kom in. Dina, det är dags att dricka te. Uppgiften får du veta i drömmen.
Det fanns inget annat att göra. Dina tvättade sig efter resan och satte sig vid det runda bordet, täckt av en öppenarbetad lila duk. På bordet stod samovaren, sylt och doftande bullar. Trollkvinnan hällde te i en kopp täckt av pärlemor. Efter första klunken började Dinas ögon att falla ihop, den gamla kvinnan hjälpte henne till soffan. En mjuk dunkudde tog emot den trötta huvudet.
Dinas första dröm
Jag ser mig själv som en gammal man: vitt skägg, tjocka glasögon. Jag går med en käpp på trottoaren. Det är väldigt varmt, men jag har en kappa på mig. Mitt ben värker kraftigt. Jag går haltande och stöder mig på en käpp. Precis framför mig reser sig en hög, rund glasbyggnad, och från den springer en flicka, vinkar åt mig och ropar:
Vi väntar på er, skynda er!
Vem väntar på mig? frågar jag, helt förvirrad.
Hur då vem? flickans röst höjs av indignation till en otroligt hög ton. Ni är ju ordförande i juryn!
Juryn?! Mina glasögon far upp på pannan av förvåning.
Ja, och ni ska välja den vackraste pudeln på hundutställningen.
Jag skyndar haltande efter flickan. Den höga, stora runda salen, längs väggen står piedestaler, och på dem sitter helt likadana bruna mjukisdjurspudlar. Hur ska man hitta den vackraste hunden?
Jag betraktar varje en. Kanske Daffi ger mig något tecken. Men leksaker kan varken gnälla, skälla eller blinka... Och flickan går bredvid mig och tjatar hela tiden:
Det måste gå fort, annars slutar drömmen snart!
Och plötsligt har en leksak en droppe blod från örat! När jag hjälpte Anna-Maria-Rosa att klippa Daffi, klippte jag av ändan av hans öra av misstag.
Den här hunden kommer att bli vinnare på vår utställning, sa jag högt, så att hela salen hörde, eller snarare sa jag.
Leksaken vaknade till liv, hoppade ner från piedestalen på golvet, slickade mig på handen, och just då vaknade jag.
Hos trollkvinnan
Dina står åter framför trollkvinnans hus, tuppvindflöjeln såg flickan, ryckte till och galade stolt sitt "Kuckeliku". Ur huset kom trollkvinnan, över axlarna hade hon ett öppenarbetat lila sjal.
Bra gjort, Dina! Om du inte hade känt igen Daffi, skulle han ha blivit ett mjukisdjur för alltid. Nu har du en ny uppgift: du ska odla en rabarberbuske, låt oss gå till min trädgård.
Trollkvinnan gick runt huset, Dina och Daffi följde efter. I trädgården växte märkliga växter. Här är en rabatt med insektsjägare: två barnhänder på en tunn grön stjälk, på var och en sju fingrar med långa rosa naglar. Händerna klappar hela tiden och fångar flugor som svärmar runt växten. Dina kände doften av honung och ananas när hon gick förbi, och då förstod hon varför flugorna flyger mot sin egen undergång.
Och här är en rabatt med växter som liknar kobror. De har mycket vackra, skimrande huvar, och sparvar hoppar omkring bland dem och plockar larver ur huvarna. Ibland omfamnar kobraväxten en sparv med sin huva som tack.
Och här är en rabatt runt en liten fontän, som liknar en sprayflaska, från den släpper en osynlig mekanism ut ett doftande moln. På varje växt finns tre stjälkar som slutar i blommor som liknar människohuvuden med stora näsor och långt hår. Näsorna snusar, och om doften gillas blir håret färgglatt, och om inte, blir det grått. De missnöjda huvudena börjar knuffas med de nöjda huvudena och pep samtidigt. Över rabatten hörs ett ständigt oväsen.
Dina stannade vid fontänen-sprayflaskan, men trollkvinnan ropade utan att vända sig om:
Tiden går!
Dina gick vidare efter trollkvinnan utan att titta sig omkring. Men i trädgården fanns mycket att se! Alla stannade vid en uppgrävd, tom, rund rabatt.
Här ska du odla rabarber! sa trollkvinnan och försvann.
Dina tittade förvirrat omkring i trädgården. Det fanns ingenting i närheten, inte ens ett fröpaket.
Med vad ska jag ens jämna till marken i rabatten? frågade flickan sig själv.
I hennes ryggsäck, flätad av pilkvist, klingade något melodiskt, Dina kom ihåg klockan Buyan gett henne. Och i samma ögonblick dök en liten räfsa upp från ingenstans.
Buyan, tack så mycket!
Dina jämnade till rabatten. Hon tog fram klockan ur ryggsäcken, skakade den och sa:
Nu behöver jag en spade, för att gräva ett hål!
Bang, och spaden ligger vid rabatten.
Buyan, tack!
Dina grävde ett hål mitt i rabatten. Hon skakade klockan en gång till och sa:
Och nu behöver jag frön!
Men ingenting dök upp. Tänk om jag skakar två gånger? Men klockan gav inte ens ifrån sig någon melodisk klang...
Dina blev rädd: hur ska hon nu klara uppgiften? Daffi hoppade upp och snörade i ryggsäcken. Sedan hoppade han en gång till och skällde högt.
Daffi, tror du verkligen att man ska lägga en rabarberpaj i hålet? frågade Dina.
Hunden slickade flickans hand. Ja, det var värt att försöka, särskilt eftersom ingen annan idé kom till henne. Dina tog fram en paj och grävde ner den i rabattens mitt, sedan tog hon fram flaskan med källvatten ur ryggsäcken och vattnade. Vattnet i flaskan minskade inte, men ur jorden kom först röda knoppar, sedan rosagröna skott, och snart stora gröna skaftblad på saftiga stjälkar, och sist tjocka stjälkar med fluffiga vita blomställningar. Och ur ingenstans kom bin flygande och surrade glatt över rabarberblommorna.
Tack, Dina, du har odlat en magisk rabarber i min trädgård. Kom ihåg: magisk! Nu är det dags att gå tillbaka till bordet, sa trollkvinnan. Hon dök upp på exakt samma plats där hon försvunnit.
Någon har stulit draken-tornet som du hämtade åt mig förra gången, du måste hitta det, gav trollkvinnan uppdraget.
Dina tvättade händerna och satte sig vid det runda bordet, täckt av den öppenarbetade lila duken. På bordet stod samovaren, sylt och doftande bullar. Trollkvinnan hällde te i en kopp täckt av pärlemor. Efter första klunken började Dinas ögon falla ihop, den gamla kvinnan hjälpte henne till soffan. Den mjuka dunkudden tog åter emot den trötta huvudet på Dina.
Dinas andra dröm
Jag vet inte vem jag är. Jag ser mycket dåligt. Det är en klar och varm dag, men jag mår inte bra, jag vill gömma mig. Som genom en dimma försöker jag se mina händer, men de liknar mer spadar med långa kloliknande fingrar, och jag har inte nakem hud utan en svart päls! Jag hör flaxande vingar och förstår att jag måste springa. Någon jagar mig! Nära mig finns ett hål, en stark doft av fuktig jord. Min kropp är klumpig, men jag faller snabbt ner i hålet, och bara någon skarp klo skrapar lätt mot mitt skinn.
Jag är under jorden, och det här är mitt hem! Jag måste hitta draken-tornet, var kan det vara?! Här finns många tunnlar, alla slutar i förråd. Jag rusar genom de långa korridorerna: här är en återvändsgränd, det luktar starkt av torkade daggmaskar. Det är vinterförråd. Jag måste hitta en annan tunnel.
Den här tunneln slutade i ett litet rum täckt av höstlöv. Det är mitt sovrum. Jag vänder mig om och hittar på doften ännu en gång.
Länge kryper jag genom den och plötsligt känner jag en främmande lukt: någon okänd finns framför mig. Här tar tunneln slut, och jag faller ner i tomrummet. Ryggen kliar kraftigt, outhärdlig klåda och smärta.
Och plötsligt flyger jag inte bara kullerbytta någonstans, utan jag flyger och slår med vingarna. Ljuset bländar mig, och jag ser en enorm dal, översvämmad av solsken, och i mitten ett svart berg som liknar draken-tornet.
Jag glider i luftströmmarna. Vad skönt det är att vara en fågel! En otrolig känsla av lätthet och frihet! Plötsligt hör jag klockklang, den påminde mig om uppgiften från trollkvinnan. Jag måste skynda mig!
Jag flyger mot berget och är nu över det. Ju lägre jag sjunker, desto mindre blir det. Plötsligt kommer långa, spänstiga stjälkar med enorma handflator upp ur jorden. På dem finns sju fingrar med rosa klor, de försöker fånga mig som en fluga.
När handflatorna öppnas för nästa klapp, hänger trådar av grå-brun-karmosinröd slem mellan dem. På något sätt lyckas jag undvika deras hala famn. Och nu kan jag med klorna fatta tag i tornet. Rovväxterna, som förlorat mig som byte, försvinner. Men draken-tornet ger inte med sig, det sitter fast i jorden!
Buyan, hjälp mig, snälla! ropar jag.
Och då började tornet skaka i jorden, som en mjölktand, jag grep det och började flyga upp.
Hos trollkvinnan
Dina står åter framför trollkvinnans hus, i sina händer har hon draken-tornet. Ugglevindflöjeln rörde sig och muttrade "Hu-hu-hu". Ur huset kom trollkvinnan, över axlarna hade hon ett öppenarbetat lila sjal.
Tack, Dina, för att du återlämnade draken-tornet till mig. Nu måste du föra tillbaka Tonja och Tonni hem. Kom in.
Så snart Daffi såg Dina sprang han mot henne med ljudlig skall, ställde sina framben på flickans bröst och slickade henne på kinden.
Daffi, vad glad jag är att se dig!
Alla gick in i vardagsrummet. Bordet med samovaren och soffan med kudden hade försvunnit. På den väggen där det inte fanns någon dörr, dök en hög dubbeldörr upp.
"Biblioteket", gissade Dina. Där i skåpet stod dockor. Dörren slogs upp med ett klang, och trollkvinnan sa:
Dina, gå in. Det är lite tid kvar, solen går snart ner. Om du lyckas, kommer vi aldrig att träffas igen. För säkerhets skull, adjö!
Och om jag inte lyckas? frågade flickan med darrande röst.
Trollkvinnan ryckte på axlarna och svarade inte.
I biblioteket
Dina, och efter henne Daffi, gick in genom de gästvänligt öppna dörrarna. De small igen med brak. Från ingenstans föll med ett öronbedövande ljud en tung bom, och på den satte sig ett stort hänglås. Ingen väg tillbaka!
Om du inte kommer tillbaka hem med Tonja och Tonni före solnedgången, så finns det en plats i hyllan för dig! hördes trollkvinnans dånande röst.
I biblioteket virvlade ett dammoln upp, och genast blev det mörkt, som det brukar bli när solen går ner. Dina blev mörkrädd, tårar kom i ögonen. Men det var ingen tid att gråta, något måste göras.
Daffi slickade flickan på handen och sprang framåt och bjöd in Dina att följa efter. Armbandet med den lilla hästskon, en gåva från Buyan, lyste upp i skymningen, och Dina kände sig genast lugnare.
Skåpsraderna växte upp framför resenärerna. Och på ett skåp syntes en eldskrift: "Dina". Så snart flickan öppnade luckorna började det brinna. På hyllan stod en ensam ask, täckt av damm, och elden hade redan spridit sig till hyllan. Dina tog tveklöst asken, lågorna blossade vitt, och av skåpet återstod bara en hög aska, som strax också försvann.
Asken var snidad i körsbärsträ och doftade mycket behagligt. Dina öppnade den: på smaragdgrön sammet låg en pärlemorknapp från en Nevaljasjka och en liten piratpil.
Vad ska jag göra med dem? viskade Dina. Hur ska de hjälpa mig?
Och Daffi kallade redan på flickan och skällde högt vid ett annat skåp. Dina lade knappen och piratpilen i fickan på sin gula tröja, och asken i ryggsäcken.
Hon gick till skåpet där Daffi inte slutade skälla, och öppnade det. På den enda hyllan stod två dockor, Tonja och Tonni. Det small, hela skåpet fick sprickor, som om det täcktes av kraklyr. Dina hann ta dockorna från hyllan, och skåpet förvandlades till damm, som också snart försvann.
Plötsligt föll dockorna ur Dinas händer, slog i golvet med ett fruktansvärt dån och förvandlades till Tonja och Tonni! Barnen kramade varandra och grät, och Daffi sprang runt dem och skällde högt.
Då hördes en uggla, och framför de förvånade barnens ögon dök en klocka upp, den svävade i luften. På urtavlan, som ständigt ändrade form från cirkel till oval och tillbaka, fanns på klockan 12 en rosa sol, på tre en gul sol, på sex en röd sol och på nio en måne.
Minutvisaren, ibland utanför ovalen, rusade snabbt runt cirkeln, och timvisaren närmade sig den röda solen. Tiden gick obarmhärtigt...
Då lossnade armbandet och föll från Dinas hand. Det förvandlades till en båge. Flickan tog piratpilen ur fickan. Pojken tog den, spände bågsträngen och sköt mot klockan. Han träffade precis minutvisaren, den darrade, stannade, som om den funderade på vad den skulle göra, ryckte till och sakta kröp tillbaka. Då stannade även timvisaren. Barnen andades ut. Armbandet med hästskon hamnade åter på Dinas hand. Det fanns ingen tid för samtal, de måste skynda sig!
Dina tog av sig ryggsäcken, i den låg två rabarberpajer. Hon gav en halva av en paj till Tonja, den andra till Tonni, och den andra pajen delade hon mellan sig själv och Daffi. Barnen kände en ovanlig kraftökning, som om de hade druckit ett magiskt elixir!
Ur Dinas ficka föll pärlemorknappen, den rullade under bokhyllan. Daffi rusade efter knappen och hann i sista stund fånga den med tänderna. Då frös alla av rädsla, från under skåpet kom en orm. Hur kunde den få plats där? Den blev större och större och växte upp till taket. Det var en kobra, den blåste upp sin stora mångfärgade huva och lutade sig mot Dina och tittade henne i ögonen.
Daffi öppnade munnen av förvåning, och knappen föll till golvet. Den började växa, kanterna böjde sig, och den förvandlades till en pärlemorskål.
Åter hördes ugglan, barnen tittade på klockan som svävade i luften. Minutvisaren stannade, darrade och rusade snabbt baklänges och närmade solnedgången. Dina gick fram till kobran och strök den över det släta, varma skinnet. Hon mindes kobraväxterna i trollkvinnans trädgård, de var mycket snälla mot sparvarna, och sa:
Hjälp oss komma hem, snälla!
Vatten, väste ormen.
Dina tog fram flaskan med källvatten ur ryggsäcken och hällde vattnet i pärlemorskålen. Medan skålen inte var full, rann det från den lilla flaskan och rann. Kobran drack källvattnet och sa:
Ställ er alla i en tät ring. Pojken får ta hunden i famnen.
Barnen gjorde så. Kobran täckte barnen med sin huva, och alla hörde trollkvinnans genomträngande röst:
Om en minut går solen ner!
Återkomsten
Kobrans huva omslöt resenärerna tätt. Inuti var det varmt och mörkt. Och då virvlade alla in i en mångfärgad tunnel: Tonja, Tonni och Daffi flög åt ena hållet, och Dina åt det andra. Klockan i Dinas ryggsäck började spela en segermelodi.
Plötsligt var Dina i ladan där Buyan stod. Flickan kramade sin vän, kysste honom på pannan och rusade in i mormors hus. I köket drack Anna-Maria-Rosa och mormor te med bullar.
Jag är tillbaka! ropade Dina från tröskeln.
Mormor kramade sitt barnbarn, glädjetårar rann nerför kinderna.
Och barnen, har du räddat dem? frågade Anna-Maria-Rosa.
Ja, vi flög alla tillbaka genom den färgglada tunneln. De kom säkert hem tillsammans med Daffi, svarade flickan.
Låt oss gå till deras hem, föreslog Anna-Maria-Rosa.
Sedan barnen försvann hade deras hem sjunkit i mörker. Ingen tände ljus där. Grindarna och staketet hade förr varit ljusgröna, men färgen hade flagnat, och gräset växte längs staketet, ingen klippte det.
Men nu såg alla att staketet åter var ljusgrönt. Grindarna stod öppna, och från gården hördes högt skratt. På de övergivna rabatterna hade rosa och röda pelargoner slagit ut.
Dina och mormödrarna gick in på gården. Halva byn hade samlats på grund av bullret. Mamma kramade sina Totoshki (så kallade hon dem förr), grät och skrattade av lycka.
Grannarna började bära ut bord till gatan och täckte dem med vita dukar. Hemmafruarna tog med vad de kunde, och hela byn firade hela dagen barnens återkomst från den förtrollade skogen.
Alla tackade Dina och beundrade hennes mod. Naturligtvis visste Dina att utan Daffi och Buyan, mormor och Anna-Maria-Rosa skulle hon inte ha kunnat rädda sin bror och syster.
När Dina och hennes mormor kom hem, tog hon fram den snidade asken ur ryggsäcken och öppnade den. På smaragdgrön sammet låg en klocka. Den var liten, precis lagom för Dinas handled. På urtavlan fanns en liten kobra och en inskription i samma kalligrafiska handstil som i boken med silverknapparna: "Dina".
Flickan satte på sig klockan, en liten orm blinkade till henne från urtavlan, fast som bekant kan de inte blinka.
