Höga, högt uppe i bergen levde örnar, stolta fåglar. De var en hel släkt. I en familj föddes en unge.
Mamma örnhonan älskade sin lille son mycket. I familjen hade det länge inte funnits något avkomma, och de väntade på den lille i flera år. Till slut tyckte bergens ande synd om det kärleksfulla paret och skickade dem ett enda ägg. Pappa och mamma ruvade det om varandra i sitt stora bo på den högsta klippan.
Medan pappa örn hämtade mat, skötte mamma och älskade den efterlängtade sonen. Tre månader gick och ungen växte. Det var dags att ta de första stegen i livet: lära sig flyga, jaga och skaffa föda.
Pappa örn ville börja träna sonen och lära honom vett och förstånd. Men mamma örnhonan förbjöd det hela tiden och sade att sonen fortfarande var liten, han fick njuta av boet, det var för tidigt att jaga.
Örnen älskade sin hustru och kunde inte säga emot henne. Han fortsatte flyga efter byte till sig själv, sin fru och sonen. Grannar och släktingar började fråga örnen: ”Är din arvinge sjuk? Varför lämnar han inte boet? Varför övar du inte med honom, varför lär du honom inte skaffa mat? Varför är modern kvar hos en så stor unge?”
Örnen visste inte vad han skulle svara sina likar.
En vacker dag samlades örnarna och flög till boet. De ville se den uppvuxna ungen och erbjuda hjälp åt släktingens familj.
Så snart de kom nära boet flög örnhonan ut och skyddade sonen med sin kropp.
Han är fortfarande liten, det är för tidigt för honom att lära sig! Vi med pappan matar honom, låt honom växa till sig först.
Örnarna blev mycket förvånade: enligt deras beräkningar var ungen redan stor. Och då såg de hur örnungen reste sig på benen. Han var lång och välnärd.
Vad gör du, mor? Med din kärlek kommer du att förstöra en ung örns liv! Ni har inte lärt honom att flyga eller sörja för sig själv. Är han svag?
Den unge örnen ropade till de gamla likarna.
Jag är en ung örn. Jag vill vara bergens kung! Jag vill sitta i mitt bo och betrakta örnarna, de höga bergen och det som händer runtomkring.
Örnarna skrattade:
Och hur ska du jaga? Hur ska du skaffa din mat?
Då får ni turas om att bära mat till mig. Ni ska ju vara mina undersåtar! ― ropade han högt.
Jaså, titta, kungen talar, skrattade örnarna ännu högre.
Då kom pappan tillbaka med byte.
Vad händer här? frågade han.
Er unge vill vara vår kung och bergens kung, skrattade örnarna, ”och kan inte ens flyga. Hur kunde ni tillåta det? Ni har inte klarat uppfostran av er enda son! Vi ser något sådant för första gången. Vi är stolta och oberoende fåglar.
Och örnarna välte boet. Några fåglar höll mamman, andra pappan. Den tjocke unge örnen började falla ner i avgrunden. Han bredde ut vingarna, men ingen hade lärt honom att vifta med dem.
Örnhonan skrek: ”Rädda min son! Han krossas mot klipporna.”
Den stolte pappan blundade och sade ingenting.
Men de kloka gamla örnarna lät inte den bortskämda unga fågeln dö. De flög fram, tog honom under vingarna och hjälpte honom att landa på en stor sten.
Så, föräldrar. Vi tar er son, lär honom flyga, skaffa mat och jaga.
Örnhonan skrek:
Jag dör utan min son!
Lugna dig, lugna dig, om en månad får ni tillbaka honom, han kommer flygande själv. Ni kommer inte att känna igen honom!
Örnarna tog den unga örnungen och bar honom långt bort till grottorna. En månad gick.
Föräldrarna satt i boet och längtade efter sonen. Mamman hade blivit gammal på kort tid. Hon blev sjuk. Pappan var ständigt vid hennes sida och var rädd att hon skulle dö av sorg.
De tittade: rakt mot dem flög en ung örn, stolt och vacker, och i klorna bar han byte, en ung hare. Han landade och satte sig i boet.
Hej, mamma och pappa! Här är jag tillbaka. Jag har tagit med mat till er, en gåva från mig. De äldste lärde mig allt som en bergsörn måste kunna. Nu ska jag ta hand om er. Tack! Men jag kommer aldrig att upprepa ert misstag: jag kommer inte att älska mina barn blint, för blind kärlek kan leda till olycka...
