En gång fanns det en kaffekopp. Hon hade levt länge, arbetat hederligt, hällt upp mjölk och värmt människor med kaffe. Men plötsligt blev hon ledsen, av någon anledning. Hon klingade inte som de andra kopparna när de stod på rad i torkstället. Och hon glänste inte, hur mycket man än diskade henne.
Så bestämde sig koppen för att tyst lämna hemmet. Hon ville se världen, den som hon hört så mycket om under fikastunderna. Framför allt ville hon hitta en vän.
Hon irrade länge på okända stigar, såg mycket och klarade sig underligt nog oskadd. Men en vän träffade hon aldrig. Så en dag satt hon vid en bäck och var ledsen, och det verkade för henne som om någon grät.
Hon tittade noga och fick se en liten smutsig gris. Han grymtade tyst och märkte ingen omkring sig. Då skickade koppen en solfläck till honom. Den dansade glatt över grisens rygg, tittade in i hans tårfyllda ögon och torkade alla tårar.
Lille Bulle skrek av lycka så högt att koppen nästan sprack av förskräckelse. Sedan fyllde hon sig med källvatten och bjöd grisen på ett bad. Solen värmde vattnet, och grisen plaskade glatt i koppen som i ett badkar. Och det visade sig att han var ljust rosa.
Alla skogens invånare samlades. Alla blev glada. Men då kom en skata flygande och berättade att Bulles mamma sprang runt i skogen och letade efter sin älskade son. Då flätade djuren ett starkt rep av gräs och band det vid kopphandtaget.
Grisen klättrade ner i koppen, och fåglarna lyfte upp med den lediga änden av repet i sina näbbar. De bar upp koppen så högt att grisen fick andnöd av höjden. Men de flög snabbt fram till Bulles hem.
Alla var så glada: mamman hade hittat sin son och koppen hade fått vänner. Lille Bulle var glad för allas skull.
Där tar sagan slut. Har du en favoritkopp? Vill du dela med dig av dina hemligheter till den?
