I en familj av blå lastbilar kom ett litet barn. Jämfört med sina föräldrar var han en ganska liten blå lastbil. Pappa transporterade stora laster, och mamma låg inte långt efter – folk litade på henne med sina viktiga tunga inköp. Tiden gick, lastbilen Tjoma växte, och varje dag ville han bli större och äldre. "Då kommer folk säkert att lita på mig med viktiga inköp!" Han vred sig ofta framför spegeln:
Mamma, mamma, när växer jag upp?
Skynda dig inte, min son, allt har sin tid.
Ja, det är lätt för dig att säga, folk litar på dig att transportera möbler och andra saker, men inte på mig… – suckade Tjoma.
Mamma log alltid på det:
Det är våra gärningar som gör oss stora, inte storleken på ladbilen, som hos mig eller pappa!
Men Tjoma kunde inte förstå hur gärningar kunde göra något större – skulle hjulen bli större eller växte ladbilen?
Men en vacker sommardag fick Tjoma en viktig uppgift: att leverera klossar till dagis. Han åkte iväg stolt och glatt för att utföra uppgiften, men vägen till sitt mål var blockerad på grund av arbeten, och han var tvungen att ta en omväg – det skulle kosta honom en hel timme extra! Tjoma blev så besviken att han nästan ville gråta, men då kom han ihåg en annan väg genom en liten skog. Han skulle bara förlora ett par minuter, men då skulle han hamna precis framför dagis.
Att köra på skogvägen var en ren nöjning på en varm dag, men lastbilen hade en viktig uppgift och bestämde sig för att inte bli distraherad, när plötsligt en liten ekorre hoppade ut framför honom.
Det är bra att jag inte körde fort, jag bromsar – varför hoppade du ut på vägen? – började Tjoma skälla på ekorren.
Förlåt, jag ville inte, jag har förlorat min mamma! – och det lilla djuret började gråta.
Tjoma skyndade sig visserligen, men han kunde inte lämna ekorren.
Gråt inte, vi hittar din mamma, kliv in i hytten, så tuter jag på hornet, då hör hon oss snabbare.
Ekorren slutade gråta och tittade nyfiket ut från hytten – när får man annars åka med! Och Tjoma tutade på hornet för fullt, vilket väckte uppmärksamheten från en skata:
Vad gör du här och larmar, bråkstake?
Nej, tante skata, vi letar efter ekorrmamman, han har gått vilse!
Ah… – sa den nyfikna fågeln långsamt, – då letar jag också med er.
Ekorren letar efter sin mamma! Ekorren letar efter sin mamma! Ekorren letar efter sin mamma! – skrek hon utan att sluta, medan hon flög genom skogen.
Var, var är mitt lilla barn? – ekorrmamman hittades och var snart vid sin lilla skälm.
Tack, min älskling! – ekorrmamman kysste försiktigt den lilla lastbilen.
Varsågod, det var inget – pep den nu röda lastbilen svagt, det hände när han var mycket skamsen.
Efter att ha sagt adjö till sina nya vänner skyndade Tjoma iväg – det var inte bra att vara sen med en så viktig uppgift! Han hade inte kört långt när han hörde ett stön.
Lastbilen stannade och lyssnade, ljudet var mycket svagt. Tjoma började noggrant undersöka vägen och såg då en liten groda som var trängd under en stor gren och som knappt andades.
Stackars liten, jag hjälper dig nu! – Tjoma tog försiktigt bort grenen, – Mår du bra?
Grodan, efter att ha legat några minuter, hoppade redan omkring lastbilen:
Kvack-kvack, tack, min vän! Vill du inte höra de glada sångerna från mina grodvänner?
Med stor glädje, men bara nästa gång, jag är fruktansvärt sen! Adjö, groda!
Adjö, lastbil!
Med sina skogäventyr glömde Tjoma tiden, han var 30 minuter sen! Förskolläraren väntade på honom vid ingången till dagis.
Tjoma, Tjoma – sa hon strikt – Jag trodde att du var en ansvarsfull lastbil, att komma så sent!
Och den blå lastbilen blev röd igen, men den här gången av skam.
Jag måste berätta för dina föräldrar att du är för liten för att transportera även sådan last!
Vänta, skäll inte på honom, det är inte hans fel! – ekorren och ekorrungan skyndade redan fram till förskolläraren och lastbilen, och grodan, som skatan hade lett dit.
De berättade alla på en gång vad som hade hänt på skogvägen. Förskolläraren lyssnade utan att avbryta, med stort intresse, och Tjoma… Han kände sig som en kameleon, blev först röd, sedan blå, alla känslor blandades – å ena sidan skämdes han för att vara sen, å andra sidan var han förvirrad över att skogsborna nu berömde honom så mycket, för han hade ju inte gjort något särskilt, bara hjälpt!
Förlåt mig, Tjoma – sa förskolläraren – Jag visste inte att du hade sådan viktiga skäl. Dina föräldrar är mycket lyckliga att ha en så snäll och hjälpsam son!
Hemma tittade föräldrarna stolt på sin lastbilsson (förskolläraren hade berättat allt för dem) som vred sig framför spegeln.
Och lastbilsmamman, som torkade tårar av glädje från strålkastarna, sa:
Tjomitjka, vad stor du har blivit!
Tjoma tittade förvånat på sin spegelbild – allt såg likadant ut, ladbilen, hjulen, vad hade förändrats? Och då kom lastbilen ihåg mammas ord, att det är våra gärningar som gör oss stora!
