Detta hände för länge, länge sedan. Min farmor hörde den av sin farmor och berättade den sedan för min mamma, och hon i sin tur för mig. Nu berättar jag den för er, och ni får tro på den om ni vill, eller låta bli.
För många år sedan levde det på jorden människor som var modiga och starka. Vackra var de, både till sinnet och till kroppen. De kallade sig Narter, och platsen där de bodde bar det melodiska namnet Alania, en plats med magiska skönheter! Snötäckta toppar som reser sig mot himlens blå djup, sagolikt vackra bergsklyftor, smaragdgröna kullar och turkosa sjöar… Luften är ren och genomskinlig som kristall. Den är fylld av en fin doft av …mm… sällsynta blommor: genomskinliga edelweiss, alpina rododendron, bergsiris, färskt ängsgräs och en otrolig värme som strömmar från själva jordens djup.
På en sådan plats levde en Mästare med gyllene händer. Folk förundrades: allt som Mästarens händer vidrörde förvandlades som genom trolldom till skönhet. Mästaren arbetade mycket, hjälpte både små och stora och gladde barn och vuxna.
En dag, efter hårt arbete, satte sig Mästaren under ett träd för att vila en stund, och utan att märka det somnade han. Genom sömnen hörde han skogens sus, den forsande bergsflodens dån, och plötsligt hördes någonstans högt över hans huvud fåglars kvitter. De kvittrade i mun på varandra, som om de ville dela något med varandra så snabbt som möjligt.
Mästaren lyssnade med slutna ögon…
Bli inte förvånade. Vår Mästare kunde förstå djurens och fåglarnas språk utan svårighet, eftersom han älskade och skyddade naturen.
Att döma av rösterna hade tre små fågelsystrar slagit sig ner på en trädgren.
Kvitt, kvitt, kvitt, vilka vackra röster våra systrar har! kvittrade en av fåglarna.
Ja, fortsatte en annan, vi kan kvittra både sorgset och glatt. Och även klingande och lätt.
Undrar just, hakade den tredje i, kan någon annan sjunga lika vackert som vi?
Struntprat, knappast, nej! höll alla tre med om, flaxade upp och flög iväg.
Då vaknade Mästaren. Han blev eftertänksam… Fåglarnas samtal oroade och inspirerade honom. Oförmögen att hålla tillbaka den skaparlust som fyllde honom reste han sig och satte genast igång med arbetet.
Mästaren klättrade upp på det skogsbevuxna berget på den södra sluttningen, där solen generöst skänker sin värme åt allt omkring. Där fick han se en stor, stark hasselbuske, och ur en tjock gren skar han ut en rund skål. Han spände två strängar av hästtagel, och instrumentet började spela så dröjande och klagande att hjärtat knöt sig. Skogen och bergen började gråta. Ur ingenstans kom moln svepande, och från himlen rann tårar… Så dystert och sorgset sjöng instrumentet.
Det kunde verka enklast i världen: två strängar och en träkropp, men det klingar som en människas knarrande röst. Den låter sig inte spelas av vilka händer som helst, bara av ömma och goda.
Länge betraktade Mästaren sitt verk och gav det ett namn, så som föräldrar namnger sitt barn. Han kallade det Kisyn-fandyr (från ordet »kis«, som betyder hår).
Dagen därpå, där tre floder flöt samman till en ström vid foten av tre berg, fick Mästaren se en mäktig svart ceder. Den susade med sina lodna grenar.
Mästaren valde ett helt stycke, skar ut en triangulär grund som liknade en båge och spände strängarna. Plötsligt tittade solen fram, den som hade gömt sig bakom de mörka molnen. Precis framför Mästaren landade tolv strålande solstrålar på marken. Det var som om de just hade hoppat ut ur en himmelsk »solkaskad«. Hoppande från en sträng till en annan började de spela…
Och en mjuk, solig och skimrande melodi flödade fram. Den klingade så att allt omkring tystnade i förundran. Det verkade som om instrumentet spelade den underbart vackra melodin på egen hand, som om någon kraft lyfte upp det och bar det allt högre, upp mot den klara azurblå himlen.
Ingen vågade röra sig, som om de skulle skrämma bort rösten. Den som sjöng spreds över kullar och berg, bredde ut sig över det smaragdgröna gräset och klingade i den höga himlen.
Ett otroligt under! tänkte Mästaren. Jag trodde aldrig att solstrålar kunde vara så skickliga musikanter!
Mästaren gav instrumentet namnet fandyr, vilket betyder »musik«.
Det tredje instrumentet uppstod ur en vass stjälk, i vilken Mästaren gjorde hål. Det började låta en musik så lätt och klingande, som om bergsvinden spelade den. Mästaren kallade instrumentet uadyndz, vilket betyder »andning«.
Så snart uadyndz började spela skedde något otroligt: floderna svämmade över sina bäddar, bergssluttningarna täcktes av en grön matta, och på ängarna dök blommor upp. Bland dem började fjärilar och bin fladdra. Björnarna vaknade ur vintersömnen och gick ut ur sina kolor. Den verkliga våren hade kommit…
Mästaren betraktade med hänryckning det som skedde och sade: »Ljuden från dessa instrument har ffört in i vårt hem farn, himmelsk nåd. Så må alltid den underbara musiken klinga, fandyr!«
Från den tiden skapade han sina verk under melodiernas toner. Melodierna formade sig själva till sånger som prisade allt Mästaren såg omkring sig: de vackra blommorna, de kristallklara bergen, de genomskinliga floderna och de blå sjöarna. Allt som levde och växte på det alanska fosterlandet. Musiken sjöng om allt som fyllde Mästarens själ.
I ljuden från de musikinstrument Mästaren skapat (fandyr, kisyn-fandyr och uadyndz) fann människorna tröst när olyckan kom. Och när något gott hände gav de uttryck för sin glädje i det vackra klingandet.
Därför började man i folket säga att det finns sånger för alla livets tillfällen, och att det inte finns någon människa som under sitt liv inte har sjungit en egen sång.
Så må alltid den underbara musiken klinga, fandyr!
