Kan man bli vän med Kikimora?
3 240

Kan man bli vän med Kikimora?

Författare:
En originalsaga om Kikimora, en förtrollad skog och två systrar som nästan blev myrprinsessor. En berättelse om mod och artighet, magi och godhet. Sagan bygger på rysk folktro och är skriven för barn i skolåldern.

Var en gång två systrar. Den äldre hette Ella och den yngre Sara. Ella hade blå ögon, och Sara hade bruna ögon. Flickorna var mycket snälla och väluppfostrade. Ella var åtta år och Sara fem. Trots att de var duktiga hände det att de bråkade. Mamma brukade jämna ut det och säga: ”Ella, ge efter, du är ju den äldsta!”

Som alla bra och kloka barn älskade systrarna att läsa sagor. De trodde på magi, under och allt slags övernaturliga knep. Båda ville bli prinsessor, de tyckte om att klä ut sig och hade sinne för skönhet.

Ella bar en klänning i blått med vita tusenskönor, och Sara hade en vit med rosa rosor. Pappa älskade sina döttrar och berättade mycket om naturen. Mamma lärde flickorna laga mat och hålla sina saker i ordning.

En höstdag åkte familjen ut i skogen för att hämta plantor. Mamma ville så gärna plantera vilda träd på gården. Hon var en stor beundrare av skogen. Hon älskade alla naturens yttringar, inte bara solskenet utan till och med vinden och regnet. Hon tyckte om att tända eld och titta på elden länge. Hon älskade blommor och träd.

Ella och Sara packade allt det nödvändigaste i sina små väskor. Ella hade en blå väska och Sara en röd. Flickorna gick hand i hand för att titta på en myrstack. Plötsligt såg de bakom myrstacken några jordtrappor som ledde nedåt. Där fanns en underjordisk gång…

Systrarna var orädda och mycket nyfikna. De gick ner ända till det sista trappsteget och fick då syn på en märklig kvinna. Hon var i obestämbar ålder. Både ansiktet och händerna var gröna. Ögonen lyste som en katts. Håret var mycket långt och hade färgen av ekbark. I stället för örhängen hängde ekollon i hennes öron.

Vem är ni? Är du en ung Baba-Jaga? – frågade Ella och Sara.

Nej, jag är hennes väninna – Milita Mörkskog. Men folk kallar mig Kikimora från kärret. Jag är skogens väktare och härskarinna. Och vilka är ni? Hur har ni hamnat här?

Vi är systrarna Ella och Sara. Våra föräldrar gräver upp plantor i din skog just nu. Det finns ju så många… Vi och mamma och pappa ville plantera dem på vår gård, så att vi kan njuta av skönheten och tänka på dig med vänliga ord.

Girighet är inte min last! Låt dem gräva. Världen behöver vackrare saker! Jag är inte girig. Jag är ensam. Min make Vattenmannen Bengt lämnade mig för länge sedan. Så jag lever helt ensam… Kom och hälsa på mig, så visar jag er många underverk!

Ella tog Sara i handen, och de följde den underbara varelsen. Flickorna hade aldrig sett något liknande. Kikimora ledde dem till sitt hem, en liten myr.

Här är mitt hem! – ropade Kikimora.

Flickorna satte sig vid stranden. Plötsligt sträckte Kikimora ut armen ända till mitten av kärret och plockade en näckros. Hon plockade bort kronbladen och bjöd systrarna på något att äta. Själv började hon tugga på vass.

Ät, ät, ni är säkert hungriga! Våra kärrinvånare brukar mata sina barn med näckrosor! De är jättegoda! – föreslog Milita-Kikimora.

Flickorna åt var sitt kronblad.

Bor det många invånare i kärret? – frågade Ella.

Det kan jag inte säga. Men en hemlighet avslöjar jag… Här på botten ligger en gammal tysk stridsvagn som sjönk under kriget, och i den finns två resväskor. I dem finns guld och en massa annat skräp. Men vi vet inte vad sakerna är eller hur man använder dem, – sa skogens trollkvinna.

Vad gärna vi vill titta! – viskade flickorna.

Sara tog fram en liten spegel ur sin röda väska och tittade i den. Kikimora märkte att en likadan sak fanns i just den resväskan.

Flickor, ni är verkligen söta! Stanna hos mig för alltid!

Ella och Sara skakade nej. Då började det regna. Systrarna kurade ihop sig.

Tycker ni inte om regn? – frågade Kikimora.

Flickorna skakade på huvudet igen. Då ropade Milita Mörkskog några ord, och alla träd lyfte sina grenar uppåt som armar. Flickorna skrek av glädje. Nu föll inte en enda droppe på dem.

Magi! Magi! Magi! – jublade systrarna.

Stanna, – viskade skogens häxa med ljuv röst när hon såg hur glada flickorna var.

Nej, vi kan aldrig lämna mamma och pappa! De skulle dö av sorg utan oss! De älskar oss så mycket. Och föräldrakärleken är starkare än allt annat i världen… Vi byter inte kärlek mot magi! – sa Ella bestämt.

De skulle dö! – instämde Sara.

Vid kärret stod en stor gråtande viden. Milita klättrade snabbt upp i den och lade sig för att vila. Hennes högra öga sov, men det vänstra höll uppsikt över flickorna. ”Åh, vilka underbara kärrprinsessor de skulle bli!”, tänkte den bedrövade Kikimoras hjärta.

Flickorna såg hur något lyste mitt i myren. Det var en blomma, lika hög som en solros. Stjälken och bladen var vita, men kronbladen var svarta.

Kikimora, som tycktes läsa deras tankar, stod plötsligt bredvid den underliga blomman med den i handen.

Det här är lyckoblomman. Den ger lycka. Men ingen kan nå den, för jag skyddar den från människor. De skulle förstöra den! Men eftersom ni är mina gäster får ni den. Ta den! – sa häxan och räckte fram blomman.

Tack! – sa flickorna i kör, mycket glada över gåvan.

Jag avundas era föräldrar! Vilka döttrar de har! – sa Milita Mörkskog. – Jag har skönhet och rikedom, men kärlek har jag inte alls. På botten av kärret ligger två resväskor med guld, men det behöver jag inte. Jag önskar mig sådana flickor! Stanna då!

Nej, nej, vi måste gå! Förlåt, var inte ledsen, – sa Ella.

Jag vill till mamma och pappa! – snyftade Sara.

Du är så snäll, Milita-Kikimora! Verkligen! Tack för lyckoblomman, men vi måste hem, – sa Ella beslutsamt till häxan.

Och jag hann inte visa er alla underverk, – skakade Milita på huvudet. – Ta då två present till minne. De är inga vanliga saker, ni kommer att få nytta av dem. Den här är till dig, Ella: en gul sten som heter Lyckosten. Den har legat på kärrets botten i hundra år. Den bringar tur. Och till dig, Saralein, ger jag rosenkvartsen Rosaring. Den är röd. Den är femhundra år gammal. Den ger harmoni och skönhet. Och nu går vi längs den här stigen…

Vägen var inte lång. Flickorna var plötsligt tillbaka vid myrstacken. Mamma och pappa hade grävt upp plantorna och kallade flickorna till elden. Föräldrarna hade inte märkt under arbetet att systrarna varit borta. Magisk tid flyter nämligen annorlunda, och flickorna hade bara varit bakom myrstacken i några minuter.

Den bakade potatisen blev förträfflig! Systrarna berättade om sina äventyr i mun på varandra. Alla skrattade glatt. Och först en stund senare upptäckte mamma i flickornas väskor de skogsfynd de hade med sig. Ella hade en gul sten och Sara en röd.

”Må mina flickor bli vackra och lyckliga i allt! Måtte de bli lyckliga!” tänkte mamma. Och en vecka senare såg hon en märklig blomma under glasskivan på skrivbordet. ”Vad underbar, verkligen sagolik! ” tänkte mamma. ”Ja, vår värld är stor och underbar! Den är vacker!”

Sagan Kan man bli vän med Kikimora? finns tillgänglig i FB2-format för telefoner, surfplattor, datorer och e-boksläsare.
Liknande sagor
Hur Kolobok sökte bekanta på internet
Hur Kolobok sökte bekanta på internet
Även Kolobok kan känna sig ensam. Därför bestämde han sig – jag ska registrera mig på en dejtingsajt. Så började allt. En modern lärorik saga om hur Kolobok sökte bekanta på internet
5 773 3
Hur haren och vargen bytte svansar
Hur haren och vargen bytte svansar
En lärorik modern saga om hur haren och vargen bestämde sig för att byta svansar. Vad kommer att hända?
31 908 3
Sagan om prinsessan och draken
Sagan om prinsessan och draken
En modern saga om en prinsessa som var väldigt, väldigt rädd för en skrämmande drake. Men en dag övervann hon sin rädsla och bestämde sig för att besöka honom... Och så fick hon en ny vän.
12 393 4
Sagan om de tre kakorna
Sagan om de tre kakorna
En gång sa kungen till sina döttrar - baka var och en en kaka till min födelsedag. Två av prinsessorna gjorde uppgiften, men den tredje kom tomhänt. Från denna saga får du veta varför
5 401 3

Vill du bli meddelad om nya sagor?

↑