Under lönnen som växte vid skogsbrynet bosatte sig en igelkottsfamilj. Lönnen var inte alls emot grannskapet. Den störde mest av möss och barkborrar. Och de var alla rädda för igelkottar.
Mamma Igelkotta slet hela dagen och städade i boet. Pappa sov, och på natten gick han ut för att jaga. Snart började också igelkottsungarna sticka ut sina nyfikna nosar. Men det var mycket skrämmande, så mycket ovant runt omkring.
En gång när mamman gick iväg på ärenden kröp den modigaste ungen, Igge, ut ur hålet. Han kisade länge mot solljuset, och det gillade han allt mer på ytan. Så många lockande dofter och så mycket prassel!
Fiender var han inte rädd för, för mamma hade lärt honom att rulla ihop sig till en boll vid fara och att resa sina taggar rakt upp. Han hittade sig något gott att äta och åt med glädje.
Han lade sig under lönnen bredvid hålet och började slumra till löven som viskade. Ett lönnlöv berättade för honom om allt det såg från sin höjd. Och Igge suckade tyst, för så långt från hemmet kunde han inte gå.
Men då kom mamman tillbaka och förde hem igelkotten, arg men oroad. Hon var mycket bekymrad för ungarnas liv och försökte skydda dem från faror.
Snart växte ungarna upp och flyttade till olika hål. Bara Igge glömde inte lönnen och sprang alltid till dess skugga för att lyssna på lövens prassel. Han ensam visste vad de pratade om.
Lena och igelkotten
Lena gick i skogen,
snubblade och föll.
Och på ett löv där låg
en igelkott, så snäll.
― Så taggig du är,
rolig men inte elak.
Kom, låt mig bära dig
hem till mitt tak.
Men igeln blev arg
och fräste till svar,
och Lena hörde
ett bestämt: «Nej tack, var!»
― Här har jag slagit mig ner,
och detta är mitt hem.
Ta hellre med dig
block och penna, ta dem.
Rita ett porträtt,
lär barnen att se.
De ger det till sina mammor,
så att alla får glädjas av det från hjärtat.
En skogshändelse
En gång i skogen bar skatan en nyhet:
― Våren! Våren! Våren har kommit!
Och skogen vaknade, surrade och brusade.
Alla djur och fåglar ropade på en gång:
― Varför har vi inte mött våren?
Inga spår av henne har vi sett?
Bara granen var tyst och stilla,
den stod på en kulle och skyddade med sin gren
den nyss utslagna snödroppen.
Vårens verk, den vita blomman.
