I det lilla huset var det varmt.
Greta stickade, Pelle lekte.
Varje tomte var lite tillbakadragen,
Mycket allvarlig och upptagen med sitt.
Utanför fönstret mullrade åskan,
Som en yster unge på kastruller!
Regnet började droppa, det ville busa.
Men kan man skylla en pojke för det?
De gjorde en hel konsert tillsammans!
Om du är ute, så spring nu och gömma dig!
Ta skydd under taket direkt nu,
Vare sig du är poet eller dykare.
Eller vattnet skvätter i stövlarna.
Du blir blöt som ett löv i höstregnet,
Som klibbar mot träden för att värma sig.
Man måste in under tak. Hinn bara, hinn!
Den lilla haren hade nästan gått förlorad,
Men då fick han syn på ett underbart hus.
Och i det lilla huset var det varmt,
Greta stickade, Pelle lekte.
Vem knackar så försiktigt på dörren?
Kanske regnet? Men någon tiger ju.
Men knackningen upprepades. Inget tvivel,
Vem kommer? Gästen måste få ett svar.
Greta lade garnnystanet på stolen
och ropade: ”Vem?”, utan att skynda sig till dörren.
”Snälla moster, släpp in mig! Jag är haren. Jag är blöt,
Jag kom knappt undan vargen.”
Greta vet inte vad hon ska göra:
”Kära lilla vän, vi tomtar gillar inte att umgås.
Och bekymmer vill vi inte ha här …”
”Snälla moster, vart ska jag vända mig?
Jag har gått vilse, och det är så kallt för mig.
Kanske försvinner min rädsla i sömnen,
Men var ska jag sova? Överallt bara vatten.
Jag kommer nog aldrig hem igen …”
Då springer Pelle fram till dörren:
”Vi är tomtar, visst. Mormor, förlåt,
Men vi är inga stenar. Och den som är i nöd
Hjälper vi alltid och överallt.”
Greta suckade: ”Min pojk, du har rätt.
Jag har glömt bort vårt sätt att vara.
Vår kära lilla hare, kom in nu,
Var inte blyg, ta en kaka.
Ja, tomtar kan ibland vara grova.
Vi är tillbakadragna och tycker inte om olycka.
Men vi överger inte, vi hjälper nu.
Förlåt oss, lilla haren, snälla förlåt oss.”
I det lilla huset var det varmt.
Greta stickade, Pelle lekte.
Bredvid honom lekte haren med en lastbil.
Vänskapens ögonblick var sött och oersättligt.
