Långt, långt borta bortom höga mörka berg låg en sagolik skog. Träden i den var av olika slag: barrträd och lövträd. Av barrträden växte lurviga tallar och doftande granar, och av lövträden – starka ekar, smäckra björkar, smala aspar, lönnträd med sågade löv och ludna popplar.
Bredvid de höga smäckra träden växte utbredda buskar av rönn och hallon. I skogen fanns det många svampar: björksopp, honungsskivling, karljohan och stensopp. Skogen var stor och tät, och i den levde olika djur: vargar, rävar, harar, igelkottar, hjortar, ekorrar och björnar.
De levde i frid och endräkt, hjälpte varandra, skyddade sig från jägare och olydiga barn. Men bara Räven kunde inte vänja sig vid fred och sämja. Hon hade ett grinigt och svårt temperament, det var svårt för henne att komma överens med andra djur.
En gång blev Räven, ännu en gång, väldigt uttråkad och bestämde sig för att skratta åt Igelkotten. Hon började reta och provocera honom:
Titta, titta, vilken liten och klumpig han är, vilka korta tassar, vilka små ögon, vilka vassa taggar, rent skrattretande! Vad kan man vänta sig av honom?
Så hittade Räven på ett nöje för att såra Igelkotten, och säger:
Hej du, Igelkott med taggiga piggar! Låt oss tävla! Vi ordnar en tävling "Vem som fyller tunnan med vatten snabbast". Jag är säker på att du inte kommer att klara det!
Igelkotten hade inget val, alla djur tittade på honom. Under påtryckningar från den fräcka Räven gick han snabbt med på det.
De bestämde dagen för tävlingen. På gläntan där de bestämde sig för att hålla tävlingen samlades alla skogens invånare. För att se den spännande tävlingen hoppade till och med grodorna från den närliggande dammen, de kunde inte missa ett så roligt evenemang. Från de höga bergen flög örnen ner för att se det sällsynta skådespelet.
Från små hålor kröp de kvicka skogsmössen ut, ekorrarna kikade ut från hålan, till och med Björnen själv kom ut från sitt ide för att se den ovanliga tävlingen.
Nå, nu har jag fått dig, Taggige. Hur ska du kunna hänga med mig? Jag är snabb, modig, smart och listig. Min hink är mycket större än din, benen längre, tassarna kvickare, vilket betyder att jag kommer att fylla tunnan med vatten snabbare än dig.
Tänker den röda lurendrejaren.
Igelkotten svarade ingenting till sin påtvingade motståndare, bara teg och skakade lätt på huvudet. Han puttrade lite och gick sedan ut till startlinjen som Räven hade ritat före tävlingens början.
Och den listiga Räven började tävla med den lilla Igelkotten om att bära vatten till tunnorna. Igelkotten har ingen brådska, bär försiktigt hinken, trampar försiktigt med sina korta tassar, bär allt vatten, till sista droppen, fram till tunnan, och återvänder igen till källan.
Räven skyndar och hastar, svänger med hinken, spiller vatten på vägen, springer runt tunnan i cirklar. Innan hon springer fram till tunnan är nästan ingenting kvar i hinken, bara lite vatten på botten häller hon i och börjar igen att stressa.
Skogsdjuren oroar sig för deltagarna, stöttar aktivt. Ekorrarna viftar med svansarna, hararna trampar med tassarna, björnen ger periodiskt ifrån sig ett rytande, fåglarna kvittrar utan uppehåll. Var och en av dem följer noggrant tävlingen och tänker sina egna tankar.
Hur mycket hon än försökte, hur mycket hon än skyndade, lyckades hon inte vinna tävlingen. Den lugna och oförhastade Igelkotten lyckades fylla sin tunna till brädden före Räven.
Räven är arg, ilsken på Igelkotten, men han säger till henne med förnuftig, lugn röst:
Ser du, Räv med röd päls, du skröt mycket, hånade och fnissade, men kunde inte vinna tävlingen. Jag skyndade mig inte, gjorde allt med eftertanke och metodiskt, fyllde tunnan till brädden före dig. Förgäves trodde du, Räv, att du skulle kunna vinna med list och bedrägeri.
Varje uppgift måste alltid göras ärligt och samvetsgrant, då gör du arbetet rätt och i tid, och förstör inte ditt rykte.
