När Granen var riktigt liten var allting intressant för henne. Vart hon än tittade var allt spännande. Det mest fantastiska för henne var förändringarna i naturen.
På sommaren såg alla träden likadana ut. Och hon var som alla andra. Och alla var som en stor, vänlig familj.
Men plötsligt, när hettan avtog, kom regnet och kylan, och något började hända med hennes vänner. Deras löv bytte färg och blev brokiga. Granen kunde inte få nog av att titta på dem: så vackra de var! Och hon väntade och väntade på när även hennes taggar skulle bli lika färgstarka.
Gula eller röda, eller kanske orangea? så drömde hon varje kväll när hon somnade om att hennes klädsel skulle förändras. Men morgonen kom, och ingenting hände.
Å nej! suckade Granen sorgset. Hon tyckte så synd om sig själv. Och hon var så arg på sina taggar, som inte ville förändras. Tvärtom blev de hårda och stadiga, och grenarna blev täta och utbredda.
Så sorgsen var Granen, tills de starka vindarna började blåsa. En morgon när hon vaknade trodde hon att hon hade hamnat i en saga. Marken var som målad med färger: gula, röda, orangea, allt som hon älskade.
Åh, så vackert! Titta! utbrast hon och vände sig till sina vänner, träden.
Ja, ja, sade de långsamt, nästan som om de höll på att somna, vi vet. Så här händer varje höst.
Höst! Så heter det alltså. Hööös-ten, sjöng Granen medan hon beundrade mattan av brokiga löv. Och då märkte hon att de vackra löven lossnade från grenarna hos hennes vänner och föll till marken, och att träden blev kala och skyddslösa, med sina grenar och stammar utsatta för alla vindar och regn.
Nu tyckte hon synd om träden. Då kom Granen att älska sina taggar, de som hon så nyligen hade gnällt på. För det var just taggarna, som förblev gröna, som skyddade och räddade hennes lilla späda kropp från vinden och kylan.
Visst kan mina taggar inte byta färg, och jag har inte samma skönhet, men just nu mår jag bra och känner mig lugn, tänkte Granen. Ja, jag är alltid likadan, men jag tycker faktiskt om det bättre: låt det alltid vara så!
Granen anade inte ens att hennes gröna kvistar var mycket uppskattade av andra, för på vintern påminner de om sommaren och värmen. Och dessutom doftar de fantastiskt av barr och kåda.
