Det är inte så lätt att bygga en snögubbe. Först måste man planera allt noga. Bestämma hur många snöbollar snögubben ska bestå av, var man ska placera honom för att alla i gården ska säga beundrande när de går förbi: "Vilka duktiga killar, Erik och Ivan! Vilken fin snögubbe de har byggt, det är en fröjd för ögat!"
Vi tog lång tid på oss att välja plats. Erik ville sätta snögubben på lekplatsen, men jag vet att en sådan vacker skapelse inte skulle överleva länge där. Så jag säger till honom:
Erik, tänk inte på det. Var skulle vi ställa honom på lekplatsen? Vid sandlådan? Då kommer barnen med spador och hinkar och snabbt plockar isär honom på delar, utan att ens lämna morötterna!
Du har rätt, Ivan, du säger sant. Så var tycker du vi ska ställa vår vackra snögubbe?
Det är ju så enkelt — vid vår entré. Vi ger honom även en snöskyffel i händerna, då blir han precis som vår gårdsarbetare, farbror Tolík.
Wow! Hur kan vi ställa snögubben vid entrén, han kommer att vara i vägen för alla, ingen kommer att tacka oss för det!
Kort sagt, Erik och jag diskuterade länge, men kom slutligen överens: nyligen hade man satt upp ett stort julträd på vår gård, det syns från varje fönster, så där ska vi ställa snögubben. Och vem som helst som vill beundra trädet kommer att märka vår skapelse.
Vet ni vad som är svårast när man bygger en snögubbe? Tror ni det är att rulla en stor snöboll? Eller att lyfta upp den på toppen? Inte alls. Det svåraste är att arbeta tillsammans. Det gick inte så bra för Erik och mig från början.
Jag säger till honom: "Erik, du rullar den första bollen, jag rullar den andra, och den tredje rullar vi tillsammans, så att allt är rättvist." Men han vill inte höra talas om det, han säger att den första bollen är svårast att rulla och att den är störst av de tre. Vi kom överens om att jag skulle rulla den första bollen och Erik de övriga.
Men det gick inte bra här heller. Eriks andra snöboll blev större än min första! Nåja, det är ingen slump att vi har varit vänner sedan förskolan. Vi anpassade oss till arbetet och började hjälpa varandra. Vi rullade en så stor första boll, lika bred som trädet, inte mindre!
Sedan satte Erik mig på sina axlar och jag lyckades på något sätt få upp de övriga bollarna på toppen. Jag är lite större än Erik, det är inte svårt för mig att lyfta dessa bollar, jag tränar på gym på helgerna. Men Erik är två huvuden längre än mig, så vi bestämde att han skulle sätta mig på sina axlar och jag skulle placera snöbollarna.
Det var faktiskt en gång då hela konstruktionen nästan kollapsade! Då blev jag rädd och skriker till Erik:
Det faller! Försiktigt! Passa dig!
Håll, håll, släpp inte, vi hittar på något nu, — skriker han tillbaka till mig.
Här måste jag erkänna att vi behövde hjälp utifrån. Och vem kunde föreställa sig att Natasha, min granne från första våningen, skulle vara så skicklig. När hon såg att bollen föll, sprang hon direkt till oss, höll upp den, säkrade den. Kort sagt, det gick bra! Och Natasha är två år yngre än mig.
Vi hade inget val utan var tvungna att ta in henne i byggarbetslaget. Hon var ute och gick med sin hund, en liten sådan, Röde heter han. Han hjälpte oss också mycket, höjde stämningen!
Och Natasha, vilken duktig tjej, förlorade inte huvudet, hon säger:
Så! Vad är det här för en snögubbe utan en hink på huvudet?
Var ska vi få en hink? Min mamma ger mig aldrig en hink, — sa jag sanningen. Jag frågade min mamma om en hink innan jag gick ut, men hon ville inte höra talas om det.
Jag vet var man får en hink! Vänta här! — sa Erik och sprang iväg i okänd riktning.
Natasha, Röde och jag slösade inte tid. Vi satte en morot istället för näsa, jag hade tagit med den hemifrån. Och Natasha tog fram några stora knappar ur fickan. De var inte likadana, förstås, men vad spelar det? Ögonen blev utmärkta. Vi rullade snabbt ett par små bollar till för armar och ben. Vi satte dem på plats och insåg att snögubben verkligen såg ofärdig ut utan hinken. Och Röde bekräftade det genom att högt säga: "Voff-voff".
Vi hade tur att Erik snabbt klarade det. Han hittade en stor röd plastik hink någonstans. Vi satte den på snögubbes huvud och stod länge och tittade på vår skapelse.
Det är synd om han smälter, — sa Natasha ledset.
Det är vinter nu, även om det är varmt, men snön ligger länge. Så han borde inte smälta snabbt, — svarade Erik henne.
Jag tittade länge på vår vackra snögubbe. Han såg ut som om han kom direkt från ett julkort. Medan vi arbetade hade det mörknat ute. På vintern blir det mörkt snabbt, och vi var så upptagna av arbetet att vi märkte det först när julljusen på trädet bredvid tändes.
Ska vi ta ett foto för minnet? — föreslog jag killarna.
Jag ville så gärna fånga detta lyckliga barndomsögonblick. Detta julunder, skapat inte av Julemanden, utan av oss, Ivan, Erik, Natasha och naturligtvis Röde. Jag ville inte spara den sista filmen för något annat än detta ögonblick.
Min pappa gav mig kameran och sa: "Lär dig att se det vackra omkring dig, men slösa inte på filmrullarna, film är dyrt." Men jag visste att pappa skulle gilla mitt foto.
Killarna stödde min idé. Även om det var mörkt, lyckades vi ställa oss så att man kunde se oss, och i mitten av bilden var vår snögubbe. Ja, ja, precis så, med stor bokstav. Vi gav kameran till gårdsarbetaren farbror Tolík, och han fotograferade oss glatt.
Sedan gick vi hem. Jag tittade länge ut genom fönstret på snögubben på kvällen. Och när jag vaknade på morgonen såg jag att han hade lutats under natten och vinden hade blåst bort hinken. Men märkligt nog blev jag inte ledsen, det spelade ingen roll längre. Det verkliga julandret hade hänt igår — när vi arbetade tillsammans och skapade något vackert.
